LEDARE • När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talar om åldersgränser för sociala medier låter det till en början både rimligt och sympatiskt. Barn ska skyddas från grooming. Barn ska skyddas från mobbning. Barn ska skyddas från algoritmer som exploaterar deras uppmärksamhet och påverkar deras psykiska hälsa. Vem vill invända mot det? Problemet är att den som lyssnar noga upptäcker att det inte bara handlar om barn, utan om alla. Det handlar om din frihet och integritet.
För att kunna kontrollera barns tillgång till sociala medier måste någon kontrollera identiteten på samtliga användare. Det som säljs in som ett skydd för minderåriga blir därmed i praktiken ett system för identifiering av hela befolkningen. Och det är det den verkliga debatten bör handla om.
Ett problem används för att legitimera något annat
Det finns verkliga problem på nätet som minderåriga kan behöva skyddas mot. Barn kan utsättas för övergrepp. De kan mobbas. De kan dras in i destruktiva miljöer. De kan exponeras för innehåll som de inte är mogna att hantera.
Men det betyder inte automatiskt att staten ska veta vilka alla är som använder internet. Tvärtom borde den första frågan vara varför ansvaret så snabbt flyttas från föräldrar, skolor, rättsväsende och plattformar till överstatliga myndigheter i Bryssel.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: När EU-vänner monterar ned rättsstaten blir svenska medier plötsligt tysta
När ett barn far illa på nätet är det ett problem. Men den självklara lösningen bör inte vara att hundratals miljoner européer ska behöva legitimera sig för att läsa, skriva eller diskutera på sociala medier. När någon föreslår det finns det därför anledning att bli misstänksam och fundera över eventuella andra dolda agendor.
Ålderskontroll är identitetskontroll
EU-kommissionen talar gärna om åldersverifiering. Det låter ytligt sett oskyldigt. Men hur verifierar man någons ålder utan att samtidigt verifiera personens identitet? Svaret är att det i praktiken inte är möjligt.
Ett system som vet om du är 13 eller 18 år är också ett system som vet vem du är. Ett system som kan avgöra vem som får tillgång till digitala plattformar är också ett system som kan stänga ute människor från dem eller utsätta dem för sanktioner på ett sätt som inte harmonierar med frihetligt demokratiska principer.
Tekniken förändrar inte den grundläggande principen. Den som kontrollerar identiteten kontrollerar också tillträdet. Och den som kontrollerar tillträdet kontrollerar i förlängningen det offentliga samtalet.
Mönstret allt svårare att bortförklara
Om detta hade varit ett enskilt initiativ hade kanske oron i förstone framstått som överdriven. Men det är inte ett enskilt initiativ. Under senare år har EU-kommissionen gång på gång presenterat förslag som innebär större insyn (läs: intrång) i medborgarnas digitala liv.
Chat Control motiveras på liknande sätt med kampen mot sexuella övergrepp på barn. Kritiker har även här varnat för att förslaget urholkar rätten till privat kommunikation. Och den rätten är självfallet teknikneutral och försvinner inte på minsta sätt därför att en allt större del av kommunikationen går från analog till digital.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Valurnan punkterade myten – därför rasar Peter Wolodarski
Democracy Shield motiveras med kampen mot desinformation och utländsk påverkan. Men vem avgör vad som är legitim kritik, vad som är propaganda och vad som är ”skadlig information” – EU-kommissionen? Digital Services Act har gett myndigheter och stora plattformar nya verktyg för att styra vilket innehåll som ska begränsas, nedprioriteras eller tas bort.
Varje enskilt initiativ presenteras som rimligt. Varje enskilt initiativ sägs vara nödvändigt. Varje enskilt initiativ handlar officiellt om att skydda oss. Men när alla pusselbitar läggs bredvid varandra framträder en annan bild. En bild av ett Europa där allt fler delar av det offentliga och privata livet ska övervakas, registreras, filtreras och kontrolleras.
Friheten försvinner sällan på en gång
Historien är full av exempel på hur kontrollsystem införts av goda skäl. Säkerhet. Trygghet. Brottsbekämpning. Barnskydd. Nationell säkerhet.
Ingen makthavare säger att syftet är att begränsa friheten eller demokratin. Tvärtom. Alla säger att friheten och demokratin ska skyddas. Ändå är det friheten och demokratin som får flytta på sig när nya kontrollmekanismer införs.
Den stora faran för ett öppet samhälle är sällan den plötsliga diktaturen. Den verkliga faran är att människor gradvis vänjer sig vid att visa legitimation, lämna ut data, registrera sig, verifiera sig och låta sig övervakas – därför att syftet låter gott.
Friheten försvinner sällan genom ett enda dramatiskt beslut. Den försvinner bit för bit. Och den processen har pågått rätt länge nu i Europa, främst pådriven av vänsterliberala aktörer som sett den makt och det tolkningsföreträde av verkligheten man så länge tagit för given utmanas.
Vems ansvar och rätt är det att uppfostra barnen?
EU-kommissionens retorik bygger på att barn måste skyddas. Men skyddas från vem? Från brottslingar? Självklart. Från mobbning? Naturligtvis. Från skadliga algoritmer? Också rimligt.
Men när blev slutsatsen att staten därför ska ta över uppgifter som traditionellt legat hos andra? Föräldrar har det primära ansvaret för sina barn. Skolor har ansvar för sina elever. Polis och rättsväsende har ansvar för att bekämpa brott mot barn. Sociala medieföretag har ansvar för att barn inte far illa på plattformarna.
Men i den moderna europeiska politiken verkar varje samhällsproblem förr eller senare mynna ut i samma slutsats – mer övervakning, fler regler och större kontroll från centrala institutioner. Det är svårt att inte se ett mönster.
Anonymiteten är inte ett problem – den är ett skydd
Förespråkare för identitetskrav på nätet talar ofta om anonymitet som om den vore något suspekt. Men anonymiteten har historiskt varit ett av frihetens viktigaste skydd. Inte bara när du röstar i allmänna val.
Visselblåsare. Oppositionella. Journalisters källor. Människor som kritiserar makthavare. Personer som lever under social press eller hot. Alla är de beroende av möjligheten att uttrycka sig utan att först presentera legitimation.
Från ryska medier till europeiska sanningsministerier?
EU har redan visat att man är beredd att gå längre än tidigare generationers europeiska ledare hade kunnat föreställa sig. Ryska statsmedier har blockerats inom unionen. Många applåderade beslutet. Andra undrade om staten – eller överstaten – verkligen avgöra vilken information vuxna människor får ta del av i ett demokratiskt samhälle?
Demokratier bygger på att medborgarna själva förväntas värdera information, väga argument mot varandra och fatta egna beslut. Att omyndigförklara medborgarna är att omyndigförklara grunden för demokratin.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Nu vill EU ta ännu mer makt – SD bör stoppa det
När makthavare börjar filtrera vilka källor människor får tillgång till närmar man sig ett agerande som historiskt varit betydligt vanligare och långtgående i auktoritära system än i fria samhällen. Frågan är heller inte vilka avsikter dagens beslutsfattare har med sina beslut. Oavsett de tror sig ha goda sådana lämnar de över verktyg till morgondagens beslutsfattare som kan ha en helt annan agenda.
Den verkliga frågan bakom den ställda
Ursula von der Leyen säger att frågan inte handlar om huruvida barn kan komma åt sociala medier, utan om huruvida sociala medier kan komma åt våra barn. Det är en skicklig formulering. Men den lämnar en annan fråga obesvarad.
Hur mycket tillgång ska staten ha till sina medborgare? Hur många kontrollsystem kan accepteras innan människor börjar uppleva att de inte längre lever i ett fritt demokratiskt samhälle? Räknar man med att vi ska vänja oss som den kokta grodan bara det sker ett steg åt gången – inte diktatur på en gång, på sikt?
Hur mycket integritet är det rimligt att vi ger upp för att skapa en säkerhet och trygghet som kanske rentav är en illusion – något som våra politiker tvärtom kan vända mot oss? Hur mycket av demokratin kan offras för att skydda demokratin? Är det konstigt om man befarar att dehär aktörerna egentligen har något annat i kikarsiktet än allas vårt väl?
När retoriken klingar ihålig
Barn ska skyddas. Brott ska bekämpas. Demokratin ska försvaras. Men ett samhälle som ständigt väljer kontroll framför frihet kommer så småningom att förlora båda. Det har större tänkare än undertecknad konstaterat tidigare. Bra för en liten nomenklatura, illa för det stora folkflertalet.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: När EU ska “hantera” Ungern – en union som tappat respekten för sina egna väljare
När varje nytt övervakningsverktyg motiveras med samma de bästa av avsikter men du känner att något skaver, att orden skorrar dissonant och ihåliga. När du undrar varför demokratisk transparens alltmer bara tycks gälla uppifrån och ned – från makten mot dig – men det tar stopp med den ena förevändningen efter den andra om sekretess och rikets säkerhet när du vill granska makten.
När ingen kan övervaka övervakarna. Då är chansen god att du inte är den konspirationsteoretiker du skälls för, utan att du faktiskt har rätt – obehagligt rätt. Att älska både sina barn och sin frihet och integritet är ingen dikotomi.
