Vindkraften brukar beskrivas som en marknadsmässig energikälla som klarar sig utan subventioner. Samtidigt fortsätter EU att pumpa in offentliga pengar och garantier i branschen. Nu får den europeiska vindkraftsindustrin ytterligare ett miljardstöd – den här gången genom Europeiska investeringsbanken, EIB.
I början av september meddelade EIB att banken ställer en garanti på 250 miljoner euro, motsvarande omkring 2,8 miljarder kronor, till Danske Bank. Garantin gör det möjligt för den danska banken att ställa ut garantier på upp till 500 miljoner euro till vindkraftsindustrin.
Det är inte fråga om ett vanligt kontantbidrag till ett vindkraftsbolag. Upplägget innebär i stället att EIB delar risken med Danske Bank. Garantierna ska bland annat användas för att hjälpa tillverkare av vindkraftsutrustning att finansiera förskottsbetalningar och fullgöranden i samband med nya beställningar.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Med andra ord: när privata aktörer ska bygga ut vindkraften går den offentliga sektorn in och minskar den finansiella risken. EIB beskriver själv syftet som att ge Danske Bank större kapacitet att utfärda garantier och därigenom mobilisera privata investeringar.
Vindkraft utan subventioner?
Det är här bilden av vindkraften som en helt marknadsmässig energikälla blir mer komplicerad. Affärsvärldens Christian Sandström pekar på att vindkraftsindustrin återkommande har hävdat att utbyggnaden sker på marknadsmässiga villkor och utan subventioner. Samtidigt finns en lång rad offentliga aktörer bakom finansieringen av vindkraften.
Affärsvärlden har tidigare identifierat bland andra EIB, Nordiska investeringsbanken, Svensk Exportkredit, Energimyndigheten, statliga pensionspengar och olika statliga och kommunala bolag som offentliga finansiärer.
LÄS ÄVEN: Kommuner överger vindkraften efter fiasko – försöker sälja av
Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att staten skriver ut en check till varje vindkraftspark. Stödet kan i stället ligga i lånegarantier, riskdelning och förmånliga finansieringslösningar. Effekten blir att en del av den risk som annars skulle ha hamnat hos privata investerare flyttas till offentliga institutioner.
Det är också denna modell som gör det möjligt att mobilisera betydligt större summor än det belopp som faktiskt garanteras. EIB:s garanti på 250 miljoner euro kan exempelvis ligga bakom upp till 500 miljoner euro i bankgarantier.
Miljardpaket ska bygga 32 gigawatt
Danske Bank-affären är dessutom bara en del av ett större EU-program. EIB har avsatt totalt 6,5 miljarder euro inom sitt europeiska vindkraftspaket. Banken bedömer att satsningen ska kunna bidra till utvecklingen av omkring 32 gigawatt ny vindkraftskapacitet.
EU:s mål är att öka andelen förnybar energi till 45 procent fram till 2030. Enligt EIB krävs ytterligare 117 gigawatt vindkraft för att nå målet.
LÄS ÄVEN: Forskarlarm: Vindkraftens infraljud kan påverka människor
För EU är det därför inte bara en fråga om energiproduktion. Vindkraften har blivit en industripolitisk satsning där unionen försöker hålla europeiska tillverkare kvar på marknaden och samtidigt bygga ut den förnybara energin.
Men det väcker också en mer grundläggande fråga: hur marknadsmässig är en bransch som behöver offentliga garantier för att få fart på investeringarna?
Privata vinster – offentlig risk?
Affärsvärldens Sandström har pekat på att flera stora vindkraftsprojekt redan har fått finansiering från offentliga aktörer. Bland exemplen finns Holmen och SCA, medan SR Energy delvis finansierats genom 700 miljoner kronor från Svensk Exportkredit.
Samtidigt har vindkraftssektorns ekonomiska resultat varit föremål för återkommande kritik. Det skapar en märklig ekvation: privata företag och investerare kan få del av intäkterna när projekten går bra, medan offentliga institutioner samtidigt kan gå in och dela risken när finansieringen blir svårare.
Det betyder inte att den nya EIB-garantin i sig är en kostnad på 250 miljoner euro för skattebetalarna. En garanti är inte samma sak som en utbetalning, och den kan i slutändan innebära liten eller ingen faktisk förlust för EIB.
Men den innebär att det offentliga tar på sig en ekonomisk risk för att få fram ytterligare kapital till vindkraften. Och det är just den delen av kalkylen som ofta hamnar i skymundan när utbyggnaden presenteras som ett resultat av fria marknadskrafter.
Den europeiska vindkraftsindustrin får därmed ännu ett stödben från det offentliga – inte genom ett traditionellt bidrag, utan genom att EU:s finansieringsarm tar en del av risken. Frågan är därför inte bara hur mycket vindkraft Europa ska bygga, utan också hur mycket av risken för utbyggnaden som skattebetalarna i slutänden ska bära.
LÄS ÄVEN: Vindkraften går trögt – nu ska svenskarna mutas att acceptera snurrorna
