LEDARE • Arbetaren är upprörd över att SOM-institutet placerar tidningen i samma kategori av ”alternativmedier” som Samnytt och Riks. På en punkt har den syndikalistiska tidningen faktiskt rätt. Det är ett märkligt sällskap. Men inte riktigt av de skäl Arbetaren föreställer sig. Om någon har anledning att protestera mot sammanblandningen är det snarare vi.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har i en enkät om riksdagsvalet frågat vilka informationskällor människor tagit del av. Ett alternativ är ”traditionella nyhetsmedier”. Ett annat är ”alternativa nyhetsmedier”, där Riks, Flamman, Arbetaren och Samnytt räknas upp som exempel.
Det har fått Arbetaren att gå i taket. Tidningen förklarar att begreppet alternativmedia i det allmänna medvetandet kommit att förknippas med ”rasism, desinformation och konspirationsteorier” och skriver att läsare och skribenter på tidningen reagerat ”med bestörtning” över att Arbetaren hamnat i samma kategori som bland andra Samnytt.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Riks och Samnytt beskrivs utifrån sina kopplingar till Sverigedemokraterna. Arbetaren däremot presenterar sig som en stolt, mer än hundraårig, ”frihetligt socialistisk” tidning som aldrig varit partipolitisk. Flamman tas samtidigt i försvar som en etablerad och oberoende socialistisk tidning. Det är en intressant historieskrivning.
Partipolitiskt obunden är inte politiskt obunden
Arbetaren är förvisso inte ett partiorgan. Men därifrån är steget långt till att tidningen skulle sakna en tydlig politisk och ideologisk hemvist.
Arbetaren ägs av SAC Syndikalisterna. Tidningen beskriver själv SAC politiska värdegrund som sin ägares, medan SAC kallar Arbetaren för sin egen tidning och beskriver dess innehåll som nyheter och analyser med anknytning till bland annat ”radikal facklig kamp”.
Och SAC är inte en politiskt neutral facklig centralorganisation av LO-, TCO- eller Saco-snitt. I de egna stadgarna betecknar SAC sig som en ”kamporganisation” vars medlemmar verkar med sikte på att ”överta förvaltningen av samhället”. Organisationen ska arbeta för ”socialiseringen av produktionen”, kontroll över produktionsmedlen och ”löneslaveriets upphörande”. Det klingar i mina, och säkert många andras, öron tämligen kommunistiskt.
I den principförklaring som antogs så sent som 2025 beskrivs kapitalismen som ett system där arbetare exploateras. SAC betecknar sig som antiauktoritärt, framhåller direkt aktion som ett medel att förändra samhället och anger slutmålet som ”den frihetliga socialismen” i ett samhälle befriat från statlig tvångsmakt.
Man får naturligtvis förespråka detta. Man får också kalla socialisering av produktionen och kollektiv kontroll över produktionsmedlen för ”frihetlig” om man tycker att den ekvationen går ihop.
Men det blir en smula magstarkt när en tidning som ägs av en organisation med ett så uttalat systemförändrande socialistiskt projekt försöker göra andra mediers politiska hemvist till något diskvalificerande.
Samnytt ägs inte av någon organisation. Vi har heller inga radikala samhällsomstörtande idéer. Vi beskriver oss som socialkonservativt Sverigevänliga och står ideologiskt Sverigedemokraterna närmast, ett av landets idag största partier. Riks får svara för sig men mig veterligen när man inte någon önskan om att avskaffa vare sig staten eller det privata ägandet.
Och varför försvara Flamman?
Ännu märkligare blir Arbetarens resonemang när tidningen på eget initiativ tar Flamman i försvar. Flamman är i dag en fristående socialistisk tidning och dagens redaktion kan inte göras ansvarig för vad dess politiska föregångare gjorde för ett halvsekel sedan. Man kan dock klandras för att inte tydligt ta avstånd.
Men om historiska politiska kopplingar ska användas för att bedöma Samnytt och Riks är det svårt att förstå varför samma princip plötsligt upphör att gälla när blicken riktas vänsterut och när det gäller ojämförligt grövre saker.
Flammans egen historieskrivning berättar hur den dåvarande Norrskensflamman var centrum för den falang inom VPK som motsatte sig partiledningens frigörelse från den gamla Moskvaorienteringen. Gruppen hade, enligt Flamman själv, stöd av såväl Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP, som det östtyska diktaturpartiet SED och andra kommunistpartier som blandade sig i VPK interna angelägenheter.
1977 bröt sig gruppen ur VPK och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna, APK. Det var inte en grupp som lämnade VPK därför att partiet var för kommunistiskt, utan tvärtom en falang som var än mer hårdfört kommunistisk och benhårt motsatte sig en distansering från Moskva.
Det är ett historiskt bagage som åtminstone borde mana till viss försiktighet innan man med hög svansföring delar upp medievärlden i respektabla vänstermedier och suspekta medier med rötter på den konservativa högerkanten.
Särskilt egendomligt blir det att Arbetaren känner behov av att försvara Flamman samtidigt som man själv vill framställa sig som så väsensskild från politiskt profilerade medier att läsarna förväntas reagera med ”bestörtning” över sammanblandningen. Det känns inte som något olycksfall i arbetet, utan som en indirekt ideologisk positionering.
Alla radikala traditioner är tydligen inte lika belastande
Här finns en uppenbar asymmetri. När Samnytt och Riks diskuteras ska politisk historia, ideologisk hemvist och organisatoriska kopplingar fram i ljuset. När Arbetaren och Flamman diskuteras blir det i stället viktigt att betona oberoende, lång historia och journalistiska meriter.
Ingen bör dömas enbart efter sin problematiska historia. Men den saknar heller inte betydelse. I synnerhet om man inte tydligt gjort upp med den. Och samma princip måste dessutom gälla åt båda håll.
Svensk vänster har dessutom en historia där delar av den kommunistiska rörelsen under olika perioder orienterade sig mot några av 1900-talets värsta diktaturer. Sovjetunionen, DDR, Maos Kina och Pol Pots Kambodja var inte progressiva välfärdsstater som råkade göra några misstag på vägen.
Kommunistiska regimer avskaffade politisk pluralism och fria medier, förföljde oppositionella och byggde samhällen där staten kunde göra anspråk på närmast obegränsad makt över människors liv. Ideologin har i sin utövning någonstans i häradet 100 miljoner människoliv på sitt samvete i form av avrättningar, politiska utrensningar, arbetsläger och framtvingad massvält.
Därför ska Arbetaren inte slarvigt klumpas ihop med den moskvatrogna kommunismen. Syndikalismen är en annan vänsterradikal tradition och syndikalister har själva stått i konflikt med auktoritär kommunism. Frågan är varför tidningen chefredaktör Amalthea Frantz själv gör det och anser det mer angeläget att distansera sig från den avsevärt mindre belastade socialkonservatismen och dess medieaktörer.
Arbetarens ideologiska rötter må inte vara så blodbesudlade som Flammans men blir inte opolitiska för det. SAC talar fortfarande 2026 om klasskamp, kapitalistisk exploatering, direkt aktion, socialisering av produktionen och ett framtida socialistiskt samhälle.
Att samtidigt antyda att det är närheten till SD som gör Samnytt och Riks till besvärande sällskap kräver ett tämligen selektivt, för att inte säga direkt bakvänt, förhållande till politisk radikalism. Mygg och kameler.
Samnytt lämnade ett system som missbrukades
Arbetaren anför också som särskilt belastande att Samnytt 2023 lämnade det frivilliga medieetiska systemet. Det är korrekt i sak. Men skälet var inte att Samnytt plötsligt bestämde sig för att kasta all publicistisk etik överbord.
Vi gick med 2020. En anledning var att medlemskap gav presumtion för att uppfylla kraven på medieetiskt godtagbar verksamhet vid ansökan om mediestöd. Men vi såg också ett principiellt värde i ett fungerande system där medier tar ansvar för sin egen etik framför att staten reglerar journalistiken.
Efter två års erfarenhet tvingades vi tyvärr dra slutsatsen att systemet inte fungerar opartiskt. Vi såg hur reglerna tillämpades på ett sätt som missgynnade konservativa medier och att systemet därmed kunde användas för att begränsa och straffa legitim men för vissa obekväm journalistisk granskning.
Vi accepterade klander när vi själva ansåg att vi gjort fel. Men majoriteten av beslut som gick oss emot var att betrakta som aktivism från Medieombudsmannen Caspar Opitz, som länge haft ett horn i sidan till Samnytt och hela den socialkonservativa rörelsen.
Samma Opitz hade tidigare i egenskap av redaktionschef på Dagens Nyheter drivit ett orättfärdigt förtalsmål mot oss efter att vi granskat en av tidningens kontroversiella anställda. Problemet var inte förekomsten av pressetiska regler utan vad som uppenbart var en politiserad och inkonsekvent tillämpning av dem i en ren straffexpedition iscensatt av en MO som inte drog sig för att missbruka sitt uppdrag.
Att lämna ett frivilligt branschsystem innebär inte att lämna svensk lag, tryckfrihetsförordningen eller det egna publicistiska ansvaret bakom sig. Samnytt fattar aktivt pressetiska beslut varje dag. I flera avseenden menar vi oss ha en högre pressetik än många mainstream-medier med en starkare respekt för mediekonsumenterna, där andra medieaktörer påfallande ofta agerar förmyndare.
Arbetaren får gärna anse att vår bedömning av och vårt beslut att lämna det medieetiska systemet var fel. Men medlemskap i en privat självreglerande organisation är inte någon objektiv definition av vad som är en seriös tidning. Att använda det som ett slagträ på det sätt som det syndikalistiska organet gör är ohederligt och skvallrar om avsaknad av verkliga sakargument.
Där har Arbetaren faktiskt rätt
Till sist återstår därför SOM-institutets användning av begreppet ”alternativmedia”. Vad betyder det – för dem, för oss och mediekonsumenten i gemen?
Är ett alternativmedium ett medium som inte tillhör de stora mediekoncernerna? Ett digitalt medium? Ett ideologiskt profilerat medium? Ett medium som utmanar etablerade redaktioners perspektiv? Eller ett medium som SOM-institutet av någon anledning inte vill lägga i lådan ”traditionella nyhetsmedier”?
Om samma kategori ska rymma en drygt hundraårig syndikalistisk tidning, en socialistisk tidning med historiska rötter i den svenska kommuniströrelsen och två betydligt yngre medier sprungna ur en helt annan och socialkonservativ mediemiljö har begreppet blivit så vitt att det säger ganska lite.
Så på den punkten får Arbetaren vårt fulla stöd. SOM-institutet borde inte ha klumpat ihop oss. Arbetaren är Arbetaren. Flamman är Flamman. Riks är Riks och Samnytt är Samnytt. Vi representerar olika traditioner, olika idévärldar och olika publicistiska projekt.
Om Arbetaren vill slippa definieras genom sina politiska motståndare vore det klädsamt att unna andra medier samma rätt. Så låt oss gärna slippa bli ihopklumpade med vänsterradikala organ och politiska idéer utanför vad som ryms inom ramen för demokrati.
Amalthea Frantz, känslan av att vara förbannad och bestört är i högsta grad ömsesidig. Vi vill inte på villkors vis klumpas ihop med din tidning där du kallar Tidöregeringen för ”blåbrun”, i artikel efter artikel sprider antisemitism och folkmordanklagelser mot Israel i landet försvarskrig mot terrororganisationen Hamas i Gaza eller upplåter din plattform till klimatkriminella extremisten Greta Thunberg. Vi betackar oss.
