KRÖNIKA • Socialdemokraterna brukade kallas det statsbärande partiet. Efter valet 2026 är partiet nere på 28,02 procent och 99 mandat – men Magdalena Andersson kan trots det stå som segrare när regeringsfrågan ska avgöras. Runt henne finns en konstellation där Vänsterpartiet avslöjas med judehat, terrorhyllare och nu – sannolikt – valfusk på sina vallistor, Centerpartiet försöker förena sitt hat mot SD med en rödgrön majoritet och Miljöpartiet vill dra Sverige ner i energifattigdom och ytterligare migrantkaos. Frågan är inte bara hur Andersson ska få ihop detta. Minst lika intressant är varför Tidöpartierna försatte sig i situationen från början – och om Sverige klarar fyra år av pajaskonster i Rosenbad.

Det gamla Socialdemokraterna hade förmodligen inte känt igen sig. Jag vet att min farfar, den socialdemokratiska kommunpolitikern Elof Andersson, född 1898, hade rullat sig i sin grav om han visste vad som hänt med hans parti.

Det parti som under större delen av 1900-talet närmast kunde likställas med den svenska staten fick i årets val 28,02 procent. Det gav 99 mandat och är Socialdemokraternas sämsta riksdagsval sedan den allmänna rösträtten infördes. Ändå är Magdalena Andersson i högsta grad aktuell för att återvända till Rosenbad.

Det säger en del om svensk politik 2026. För Anderssons tänkta regeringsunderlag är en skapelse som hade varit svår att föreställa sig för bara några mandatperioder sedan.

Där ska det gamla statsbärande arbetarpartiet samsas med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och ett Centerparti vars kanske tydligaste politiska identitet numera är vad partiet absolut inte vill göra – samarbeta med Sverigedemokraterna, eller Vänsterpartiet för den delen.

Resultatet blev 176 mandat för S, V, C och MP tillsammans. Tidöpartierna stannade på 173. Det är alltså denna brokiga skara Magdalena Andersson måste försöka förvandla till något som liknar ett fungerande regeringsunderlag. Det är lika omöjligt som det låter – och Sverige förtjänar bättre.

LÄS ÄVEN: Valfuskhärvan i Dalarna växer: Nytt misstänkt valbrott utreds

Från kommunism till islamism

Mest anmärkningsvärd är kanske utvecklingen inom Vänsterpartiet. Det gamla kommunistpartiet har under decennier försökt tvätta bort sitt historiska bagage. Men under årets valrörelse har ett annat problem blivit allt svårare att förklara som enstaka olycksfall i arbetet.

Det är här den politiska utvecklingen blir närmast surrealistisk. Den gamla yttersta vänstern och delar av den islamistiskt präglade Palestinarörelsen tycks ha funnit varandra i ett gemensamt projekt där Israel och den så kallade sionismen fungerar som förenande fiendebilder.

Jonas Andersson

Under valrörelsen har Vänsterpartiet tvingats stryka kandidater efter avslöjanden om bland annat antisemitiska konspirationsteorier, Hamas-hyllningar och andra extrema uttalanden.

LÄS ÄVEN: Poliskälla till Samnytt: V-politikern övervakades vid bankomat – delade ut pengar och valsedlar till somalier

Partiet har självt tagit avstånd från antisemitismen och plockat bort kandidater – men omfattningen gör frågan politiskt relevant långt utanför de enskilda fallen.

Svenska kommittén mot antisemitism har bland annat uppmärksammat föreställningar om judisk kontroll över medier och ekonomi, klassiska blodslögner och budskap om att Hitler hade rätt om judarna.

LÄS ÄVEN: Inkryssad V-somalier blåste kommun på halv miljon och dömd för fyra brott

Det är här den politiska utvecklingen blir närmast surrealistisk. Den gamla yttersta vänstern och delar av den islamistiskt präglade Palestinarörelsen tycks ha funnit varandra i ett gemensamt projekt där Israel och den så kallade sionismen fungerar som förenande fiendebilder.

Mängden avslöjanden gör det allt svårare att avfärda problemet som några enstaka tokstollar som råkat slinka igenom kandidatkontrollen.

Till och med Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin konstaterade före valet att avslöjandena förde Vänsterpartiet ytterligare ett steg bort från en plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

LÄS ÄVEN: Mitt i misstänkta fuskhärvan: Statsvetaren överklagar valet

Nu är valet över. Och Vänsterpartiets mandat behövs. Då blir frågan vad sådana utfästelser egentligen var värda.

Centerns moment 22

Sedan har vi Centerpartiet, sorgebarnet inom svensk borgerlighet. Med rötter i 30-talets nazistvänliga strömningar – och idag återigen på väg att styra mot antisemitismens mylla. 1933 antogs ett nytt partiprogram där det bland annat stadgades:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Partiet har under många år gjort motståndet mot Sverigedemokraterna – riksdagens mest Israelvänliga parti – till en central del av sin politiska identitet. Problemet är att mandatmatematiken inte bryr sig särskilt mycket om politisk identitet.

LÄS ÄVEN: Centerpartiets hatiska utspel: Tidöpartierna är nazister

Ska Magdalena Andersson regera behöver hon ett parlamentariskt underlag där både Centerpartiet och Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet haft stora problem med delar av Vänsterpartiets politik – och Vänsterpartiet lär knappast frivilligt acceptera en ekonomisk politik dikterad av Centerpartiets högavlönade storstadsdamer.

Magdalena Anderssons uppgift blir alltså att förena ett marknadsliberalt Centerparti med ett socialistiskt Vänsterparti, samtidigt som Miljöpartiet ska hållas nöjt och Socialdemokraterna försöker återupprätta bilden av sig själva som det stabila och ansvarstagande statsbärande partiet.

Lycka till med det, säger jag, från en Andersson till en annan – det kommer inte att fungera.

Den nya väljarbasen

Men under allt detta finns en betydligt större fråga som svensk politik förr eller senare måste förhålla sig till – demografin. Jag har skrivit om detta ämne många gånger tidigare.

Här kommer också diskussionen om klanröstning in. Och den som påstår att begreppet i sig själv skulle vara ”rasistiskt”, förstår varken sin samtid eller hur världen fungerar i stora delar. // Det vore samtidigt egendomligt att utgå från att Sverige skulle vara det enda land i världen där familj, klan, religion, etnicitet och sociala nätverk saknar politisk betydelse.

Jonas Andersson

Valresultaten från flera invandrartäta områden visar enorma skillnader mot landet i övrigt. Det innebär inte att man kan titta på ett valdistrikt och därifrån veta exakt hur en enskild invandrare, muslim eller nybliven svensk medborgare har röstat.

Men när samma mönster återkommer geografiskt och över tid blir det politiskt oundvikligt att diskutera vilka väljargrupper partierna mobiliserar och hur migrationen förändrar väljarkåren.

Här kommer också diskussionen om klanröstning in. Och den som påstår att begreppet i sig själv skulle vara ”rasistiskt”, förstår varken sin samtid eller hur världen fungerar i stora delar.

LÄS ÄVEN: Partikollegan om anklagelserna mot V-somalierns misstänkta valfusk: ”Kloak av rasism”

Och kanske är det så att stora delar av den svenska politiker- och mediaklassen inte har rest särskilt mycket i världen, annat än till lyxiga resorts där man är långt från elände och vanligt folk?

Det vore samtidigt egendomligt att utgå från att Sverige skulle vara det enda land i världen där familj, klan, religion, etnicitet och sociala nätverk saknar politisk betydelse.

Ännu intressantare är vad som händer med vänsterns traditionella väljarbas. Socialdemokraternas historiska makt byggde i hög grad på svenska industriarbetare och breda löntagargrupper.

Men dessa väljare röstar inte längre lika självklart socialdemokratiskt. SD:s framväxt har fullständigt förändrat den gamla politiska kartan. När den traditionella arbetarbasen försvagas måste Socialdemokraterna vinna väljare någon annanstans.

Jag tror inte att det är någon historisk ironi att den omfattande invandringen samtidigt har skapat nya väljargrupper där stödet för de rödgröna partierna är mycket starkt.

Tvärtom tror jag att det sedan länge har funnits strateger på vänstersidan som förstått exakt vilken politisk betydelse den demografiska förändringen kan få. Vi har sett samma destruktiva agenda genomdrivas över hela västvärlden, inte minst under Bidens år som USA:s knappt närvarande president.

LÄS ÄVEN: SVT kräver att Åkesson ska välja mellan Biden och Trump

Det är min politiska slutsats – att själva förändringen av väljarkåren är verklig. Och efter årets val har den blivit betydligt svårare att blunda för, även för den som inte vill se.

200 000 nya medborgare under Tidö

Här blir Tidöpartiernas eget ansvar obekvämt. Under mandatperioden blev omkring 200 000 människor svenska medborgare. Efter valet har detta utlöst en infekterad diskussion på högersidan om vem som egentligen bär ansvaret.

Richard Jomshof skrev på X den 22 september att det självklart är regeringspartierna som bär ansvaret och att deras ovilja att lyssna på SD i frågan var ”ett av den gångna mandatperiodens absolut största misstag”. Då dök Hanif Bali upp.

”Ni glömde föra in det i Tidöavtalet, ni sa inte ett knyst om det i förhandlingarna. Glömde ni?”, skrev den tidigare moderate riksdagsledamoten.

Och där träffar Bali åtminstone en mycket öm punkt. För något moratorium för nya medborgarskap skrevs aldrig in i Tidöavtalet.

SD krävde kort efter att avtalet slutits ett sådant stopp och har senare hävdat att frågan också drevs under förhandlingarna. Men när den migrationspolitiska kompromissen väl skrevs ned fanns inget stopp för utdelningen av medborgarskap med.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

SD lämnade redan i november 2022 en motion om ett moratorium. I den konstaterade partiet självt att förslagen i motionen inte direkt omfattades av Tidöavtalet.

Tidöpartierna hade regeringsmakten – de hade den i fyra år. De hade dessutom ett parlamentariskt samarbete som tillkom just därför att väljarna för första gången hade skapat förutsättningar för en genomgripande omläggning av migrationspolitiken. Ändå blev omkring 200 000 människor svenska medborgare under mandatperioden.

Jonas Andersson

Det går alltså att konstatera två saker samtidigt – SD försökte tidigt efter regeringsskiftet stoppa eller pausa nya medborgarskap. Men partiet lyckades inte få in något sådant stopp i det avtal som utgjorde själva grunden för regeringssamarbetet.

Exakt vad som sades bakom stängda dörrar under Tidöförhandlingarna är en annan fråga. Bali hävdar att SD inte tog upp saken. SD-företrädare har i efterhand hävdat motsatsen.

Men resultatet känner vi. Något moratorium blev det inte. Och svenska medborgarskap fortsatte att delas ut på löpande band – till och med i dubbelt så hög takt som i Bidens USA, räknat per invånare.

Tidös självmål

Det är här högern måste våga rikta strålkastaren mot sig själv. Det duger inte att efter valet upptäcka att medborgarskap också innebär rösträtt till riksdagen. Det duger heller inte att först när mandaten är räknade börja diskutera hur migration och demografi påverkar väljarkåren.

LÄS ÄVEN: Bokslut Tidöregeringen: 207 500 nya medborgarskap

Tidöpartierna hade regeringsmakten – de hade den i fyra år. De hade dessutom ett parlamentariskt samarbete som tillkom just därför att väljarna för första gången hade skapat förutsättningar för en genomgripande omläggning av migrationspolitiken.

Ändå blev omkring 200 000 människor svenska medborgare under mandatperioden.

När hundratusentals nya väljare tillkommer samtidigt som stödet för de rödgröna partierna är mycket starkt i nästan alla invandrartäta områden vore det politiskt naivt att vägra diskutera frågan.

Och om Tidöpartierna anser att detta är ett avgörande problem kan de knappast fyra år senare nöja sig med att skylla på varandra.

Vad gör Tidö nu?

Det leder till den kanske viktigaste frågan efter valet. Vad gör Tidöpartierna nu? Ska Moderaterna försöka locka tillbaka Centerpartiet och återskapa någon form av traditionell borgerlighet? Hur isåfall?

LÄS ÄVEN: Centerpartiets nya ledare: ”Nej till SD:s inflytande i svensk politik”

Ska SD försöka växa ytterligare och bli det självklara navet i ett bredare konservativt block?

Eller ska Tidösamarbetet formaliseras och gå till nästa val med ett ännu tydligare gemensamt regeringsalternativ där väljarna redan före valdagen vet vem som ska bli statsminister, vilka partier som ska sitta i regeringen och vilken politik de faktiskt tänker genomföra? Men kan man vinna om en rödgrön regering pumpar upp antalet nya medborgare från Afrika och Mellanöstern ytterligare?

Men det finns en person som nu kan bryta dödläget. En kvinna som säger sig stå för en icke-socialistisk politik – och som måste bestämma sig för om det irrationella hatet mot SD verkligen väger tyngre än Sveriges framtid. Hon heter Elisabeth Thand Ringqvist.

Jonas Andersson

Framför allt måste högern bestämma sig för om den demografiska utvecklingen är en perifer migrationsfråga eller en av de stora politiska frågorna för de kommande decennierna. Här måste man också, som jag ser det, våga börja diskutera återvandring i stor skala och med andra metoder.

Ja, om man vill att Sverige ska bestå som ett land där det svenska folket bor och stiftar lagar.

Socialdemokraternas gamla Sverige håller på att försvinna. Partiet som en gång byggde sin makt på svenska industriarbetare och breda löntagargrupper har under lång tid sett den traditionella arbetarbasen försvagas, samtidigt som väljare med utländsk bakgrund blivit en allt viktigare del av vänsterns väljarunderlag.

LÄS ÄVEN: Det här kan vara valet som förändrar Sverige för alltid

Magdalena Andersson har alltså inte fått någon slumpmässig politisk livlina. Hon befinner sig mitt i en förändring av den svenska väljarkåren som har pågått under decennier – och som vänstersidan, enligt min mening, haft betydligt större politiska incitament att välkomna än högern.

Det verkligt anmärkningsvärda är att Tidöpartierna fortfarande tycks ha blivit tagna på sängen. Hur det ens är möjligt?

Men Magdalena Andersson har sitt eget problem.

Hon ska försöka bygga en regering på ett tidigare statsbärande parti som just gjort sitt sämsta val på över hundra år, ett Vänsterparti som fått ägna valrörelsen åt att rensa ut kandidater efter judehat och extremistiska avslöjanden, ett Miljöparti som vill montera ner Sverige som industrination och ett Centerparti vars aversion mot SD riskerar att göra varje alternativ på högerkanten omöjligt.

LÄS ÄVEN: Efter valet 2026: Sverige vid brytpunkten och The Point of No Return

Men det finns en person som nu kan bryta dödläget. En kvinna som säger sig stå för en icke-socialistisk politik – och som måste bestämma sig för om det irrationella hatet mot SD verkligen väger tyngre än Sveriges framtid. En kvinna som nu också kan markera tydligt mot det egna partiets mörka historia.

Hon heter Elisabeth Thand Ringqvist.