ANALYS Spelar det någon roll vem som styr Sverige? Absolut. Även om Sverige har världens högsta skattetryck kan man se viktiga nyansskillnader i hushållens inkomster, beroende på vem som styr landet. De borgerliga försöker efter bästa förmåga få välfärdsstaten att faktiskt hjälpa hushållen. Socialdemokraterna å andra sidan behandlar hushållen som statsmaktens bankomater.

Arbete lönar sig under borgerligt styre, men inte när sossarna regerar. Välfärdsstaten är roten till mycket av Sveriges ekonomiska problem, men här och nu är den ett faktum, en nationalekonomisk realitet, som svenska politiker måste förhålla sig till. Det kan de göra på två sätt: antingen prioriterar man alltid statens finanser över medborgarnas, eller tvärtom. Det går inte att förena de två.

Välfärdsstaten lider av en inbyggd strukturell obalans mellan skatter och utgifter, en obalans som sånär tog död på den grekiska ekonomin för 5-10 år sedan, och som nästan gjorde detsamma mot den svenska ekonomin i början av 90-talet. Trots detta går det faktiskt att hjälpligt få välfärdsstaten att fungera till medborgarnas fromma, men det kräver en medveten, långsiktig ekonomisk-politisk prioritering av medborgarnas väl.

Medborgarnas väl i andra hand
Praktiskt sett innebär detta att staten använder välfärdsstaten uteslutande till vad den en gång skapades för: att omfördela inkomst och konsumtion. Med tanke på att samtliga svenska politiker försvarar välfärdsstaten är det svårt att tänka sig en ekonomisk politik där välfärdsstaten inte används för just detta syfte, men faktum är att socialdemokraterna gjort sig till experter på att sätta medborgarnas väl i andra hand.

Varje gång de styr sätter de den offentliga sektorns budgetbalans över medborgarnas tillgång till de resurser välfärdsstaten lovat dem. Det gör inte de borgerliga, åtminstone inte alls i samma utsträckning. Ett intressant bevis för detta hittar vi i Statistiska Centralbyråns (SCB) statistik över hushållens inkomster. Där kan vi följa hur partifärgen på statsministern faktiskt korrelerar med förändringar i hushållens finanser.

Den första skillnaden ligger i den roll som arbetsinkomsterna spelar för hushållens ekonomi. Redan som barn får svenskarna lära sig att socialdemokraterna är den fulla sysselsättningens parti; erfarenhetsmässigt vet vi att detta helt enkelt inte är sant. Sedan åtminstone de konfiskatoriska inkomstskatterna på 1970-talet har socialdemokratin visat, gång på gång, att man inte bryr sig särskilt mycket om huruvida folk kan leva på sitt arbete.

Lönearbetets andel av inkomsten trycktes ner
Man hade heller inte tillåtit en näst intill obegränsad invandring om man värnat människors möjlighet att försörja sig. En närmare titt på statistiken över hushållens inkomster avslöjar att detta socialdemokratins Lyckholmssvaga intresse för inkomst av arbete faktiskt avspeglar sig i det verkliga livet.

Under socialdemokraternas s.k. budgetsaneringsprogram på 90-talet tryckte man ner lönearbetets andel av hushållens inkomster från dryga 90 procent till strax över 84 procent:

Källa: Statistiska Centralbyrån

Andelen ökade när besparingspolitiken avslutades, men minskade sedan återigen – tills Alliansregeringen tog över efter 2006 års val. Jobbskatteavdragen var en ganska medioker reform på många sätt, men de hade fördelen av att öka arbetsinkomsternas andel av hushållens finanser, vilket naturligtvis stimulerade sysselsättning och gjorde det relativt mindre attraktivt att leva på bidrag.

Så fort socialdemokraterna återinträdde i Rosenbad minskade arbetsinkomsternas andel återigen. Det är naturligtvis fel att säga att alla förändringar i lönearbetsandelen beror på regeringens förda finanspolitik. Men det är heller inte syftet; poängen är att vadhelst andra faktorer gör för att påverka lönearbetsandelen, är det klart att Alliansregeringen gjorde ett bättre jobb att öka arbetskraftsdeltagandets värde för hushållen, än vad socialdemokraterna lyckas med.

Hushållen betalade mer i skatt än de fick tillbaka
Nästa relevanta komponent i statistiken över hushållens inkomster är balansen mellan skatter och transfereringar. I en välfärdsstat som fungerar som den ska – enligt dess egalitära ideologi – får hushåll med relativt lägre inkomster mer pengar än vad de betalar ut i skatt. Därtill ska hushållens inkomster uppvisa ett nettoinflöde från den offentliga sektorn. Eller, med andra ord: om hushållen får tillbaks lika mycket från staten som de betalar ut är välfärdsstatens inflytande begränsat till ett nollsummespel för hushållens inkomster.

Återigen kan vi se en intressant skillnad mellan röda och blåa regeringar. När socialdemokraterna började sitt ”saneringsprogram” 1995 steg stadigt skatteuttaget från hushållen relativt transfereringarna. År 1997 betalade hushållen mer i inkomstbaserade skatter än de fick tillbaks i transfereringar – hushållens lönekonton hade helt enkelt blivit förvandlade till statens bankomater.

Balansen mellan skatter och transfereringar höll sig runt ”bankomatgränsen” genom hela Perssonregeringen. När Alliansen tog över sjönk andelen snabbt och höll sig sedan på rätt sida, d.v.s. hushållen fick mer tillbaks än de betalade ut av sina inkomster:

Källa: Statistiska Centralbyrån

Självfallet betalar hushållen andra skatter, framför allt moms. Den skatten är regressiv till sin natur, i det att den drabbar låginkomsttagare relativt hårdare än folk med högre inkomster. Hushållen betalar även skatterna på företagen, eftersom företagens förmåga att betala skatt är helt beroende av att någon jobbar ihop företagens intäkter.

Icke desto mindre visar balansen mellan skatter och transfereringar hur den ekonomiska politiken skiftar i prioritering mellan statsbudgetens balans (socialdemokraterna) och medborgarnas väl (de borgerliga). Vi kan titta på samma balans från ett annat perspektiv, nämligen i reda kronor och ören.

Under Alliansregeringen fick hushållen tiotals miljarder mer i transfereringar än de betalade i skatter på sina inkomster:

Källa: Statistiska Centralbyrån

Löfven gjorde återigen hushållen till nettoinbetalare
Det tog Löfvenregeringen tre år att vända hushållen från att vara mottagare av välfärdsstatens resurser till att bli nettoinbetalare till den offentliga makten.

Den här genomgången av hushållsinkomststatistiken är, återigen, ingen fullödig bild, men den tecknar väsentliga skiftningar i den ekonomiska politiken. Framför allt visar den på det omöjliga i att både balansera statsbudgeten och ge medborgarna vad medborgarna har rätt att förvänta sig från välfärdsstaten.

Även om de borgerliga är alltför mjuka i fråga om välfärdsstatsreformer, har de åtminstone förstått att ska staten syssla med ekonomisk omfördelning, ska den också göra detta till sin huvuduppgift och ta den på allvar. Som en gammal bekant sa en gång: folkets väl går före statsfinansernas.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government

Opinion