➤ KRÖNIKA I slutet av 1980-talet spelade det nazistiska vit makt-bandet Eva Brun in låten ”Beväpna er”. Låten innehöll textrader som ”Ja, jag hatar hela judelobbyn”, ”Jag hatar Bonnier”, ”Jag svär vi ska beväpna oss” och ”De tål lite bly i nackarna”. Genom årtiondena har låten sedan citerats flitigt av namnkunniga företrädare för kulturetablissemanget och riksdagspartier och spelats i Sveriges Radios sommarprogram. Nyligen togs låten i försvar av bl.a. en ledarskribent på Dagens Nyheter och en svensk partiledare.

Ovanstående är nästan sant. I verkligheten hette bandet inte Eva Brun, utan Ebba Grön och var inte ett nazistiskt vit makt-band, utan ett kommunistiskt punkband. Låten spelades inte in i slutet på 1980-talet, utan i slutet på 1970-talet. Det var inte judarna som bandets medlemmar ville beväpna sig för att massavrätta med bly i nacken, utan borgerligheten och de blåblodiga.

Men dessa smärre diskrepanser borde inte göra någon skillnad – avskyn mot låtens våldsbudskap och avhumanisering av personer med viss grupptillhörighet borde i båda fallen vara lika stark. I Sverige, med dess svårt vänsteranfrätta kulturetablissemang, kunde dock skillnaden i bemötande knappast vara större. Medan den ena totalitära massmördarideologin fördöms, hyllas och vittvättas den andra.

Hundra procent sant är att låten heter ”Beväpna er” och att ledarskribenten Hanna Fahl på Dagens Nyheter och Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt nyligen ryckte ut och försvarade den. Det har även diverse kulturarbetare gjort, däribland artisten Niklas Strömstedt. Det är i bästa fall en historienonchalant trivialisering av diktatur och politiskt våld som skrämmer. I värsta fall är det ett uttryck för att man faktiskt har den här sortens värderingar, en tanke som är än mer skrämmande.

Kommunismens hammaren och skäran-revolutionära våld och röda diktatur har berövat fler människor livet än nazismens utrotningar och därutöver förslavat hela folk under större delen av 1900-talet. På sina håll pågår detta totalitära kommunistiska förtryck än idag.

Sverige har en lång historia av inte bara trivialisering utan ofta också romantisering av den totalitära och våldsbejakande ideologi som kallas kommunism. Stora delar av den intellektuella medelklassen har, med en kulmen på 1960- och 1970-talen, på ett verklighetsfrämmande sätt torgfört kommunism som ett mer gott och välståndsbringande samhällssystem än de som utvecklats i de västeuropeiska länderna.

På 1930-talet var det många som såg liknande positiva egenskaper hos nazismen. När det i mitten av 1940-talet stod klart vad för slags samhälle nazism faktiskt leder till, upphörde i princip alla med att bekänna sig till denna ideologi. Att inom etablissemanget idag kokettera med att vara nazist är fullständigt otänkbart.

Inte så långt senare – efter att Churchill och Roosevelt på Jalta skänkt bort Östeuropa till Stalin i krigsbyte – stod det lika klart vad slags samhälle kommunism leder till. Men märkligt nog fortsatte många trots detta att bekänna sig till denna ideologi. Och än idag kan man inneha höga poster i samhället och samtidigt kokettera med att vara kommunist. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gjorde det exempelvis i SVT så sent som för bara några månader sedan.

Det är förstås djupt stötande att någon som bekänner sig till en ideologi som är mer dränkt i blod än nazismen kan sitta som kulturchef på en av landets största tidningar och dessutom ha mage att peka finger åt såväl borgerliga kollegor som socialkonservativt mittenpolitiska skriftställare i de nya framtidsmedierna. Särskilt stötande torde detta vara för alla i Sverige som flytt kommunismen och/eller har släktingar och vänner som förtryckts, fängslats eller mördats av kommunistiska regimer.

Insikten om den vänsterröta som bringat kultur- och mediaetablissemanget i dagens svåra förruttnelsetillstånd är sådant som motiverar mig att hålla min penna vässad och min gitarr stämd. Samma röta har ätit sig in också i andra bärande samhällsstrukturer, exempelvis de akademiska institutionerna. Där får andra föra kampen eftersom jag själv inte tillhör de lärdes skara, utan är en enkel man av folket.

Opinion