➤ KRÖNIKA Vänsterskribenten Jonna Sima vädrade nyligen ånyo sitt radikalfeministiska mansförakt på Twitter. Svenska män i den unga generationen menar hon är ”fundamentalt tragiska”, ”rädda, auktoritära” och ”losers i skolan”. De bär enligt Aftonbladet-journalisten också skulden för ”polarisering mellan män och kvinnor”. Frågan inställer sig: kommer den enligt uppgift nu gravida Sima att behandla sin egen eventuellt i skolan svagpresterande son med samma förakt?

Eftersom Sima har blockat mig på Twitter, trots att jag mig veterligen aldrig varit i delo med henne där, så såg jag i stället tweeten skärmdumpad i en kritisk Facebook-kommentar från SvD:s ledarskribent Ivar Arpi. Blockningen av mig i sociala medier är i sig intressant. Sima har profilerat sig som en varm tillskyndare av principen om alla människors lika värde och anhängare av liberal demokrati där som bekant en hörnsten är (eller i varje fall har varit) att olika åsikter kan brytas mot varandra i öppen debatt. Detta i motsats till det auktoritära och intoleranta samhälle jag påstås ha som ideal. Men Simas blockning av mig ska kanske ses som det undantag som bekräftar regeln.

I en tweet på ett par meningar lyckas Sima inte bara sprida sexistiskt hat och fascistiskt svaghetsförakt utan också göra sig skyldig till ett antal logiska tankevurpor och sammanblandningar av äpplen och päron. Det är starkt jobbat även för en militant postmodern radikalfeminist.

Tredje vågens feminister de verkligt tragiska

Jag kan tycka att det snarare än unga stolta svenska män är den nya tredje vågens unga feminister som är tragiska i sin obsoleta samhällssyn och desperata sökande efter något smått att förstora upp för att legitimera sin existens i världens mest jämställda land. Och när man inte hittar något i den verkliga verkligheten så skapar man en akademisk kuliss med halmgubbar att gå till angrepp mot. Sådana produceras för skattepengar som ur ett ymnighetshorn i instängda rum på Södertörns högskola.

Tragiken blir inte mindre av att dessa feminister samtidigt konsekvent duckar för den jämställdhetsutmaning som ändå finns i Sverige, den i de segregerat invandrardominerade bostadsområdena där en religiöst och kulturellt betingad extremt misogyn kvinnosyn medtagen från migranternas hemländer slagit rot.

Vänstern mer rädd och auktoritär

Och beträffande ”rädd och auktoritär” så är det snarast självgoda aktivister som Sima som har ett auktoritärt tilltal, beteende och tankegods gentemot sina meningsmotståndare. Är det någon som styrs av rädsla är det också dessa vänstermänniskor – rädda för varje samhällsförändring som inte går i den vänsterliberala tangentens riktning, rädda för verklig demokrati, åsikts-, yttrande- och pressfrihet.

Rädda också för att inte ha hållbara argument för sina åsikter, varför man sluter sig inom sin lilla självbekräftande bubbla, ankdamm och tjattrande mediaelit och vägrar ha en dialog med sina meningsmotståndare.

Förakt för vanligt folk ett mönster

Och den föraktfulla synen på vanliga medborgare har man odlat länge. På den tidningsredaktion där Sima jobbar myntade man ”pissrännan” för det kommentarsfält där vanligt folk fick komma till tals. Att bli tillrättavisad av en läsare gick de fintyckande journalisterna på Södermalms ära för när och möjligheten avskaffades därför snabbt.

Just föraktet mot vanligt folk har varit ett signum hos vänstern de senaste 50 åren, ända sedan de förment intellektuella på universiteten norpade åt sig socialismen från arbetarklassen. Det finns i en akademisk vänstertyckares ögon ingen lägre stående varelse än en arbetare – som inte vill ta över produktionsmedlen med revolutionärt våld, som konsumerar kommersiell kultur i stället för att gå på vernissager med menskonst och som nu inte bara röstar allmänborgerligt höger utan i snabbt ökande takt Sverigevänligt socialkonservativt.

I skenet av detta och radikalfeminismens motsvarande förakt är Simas nedlåtande påhopp på unga svenska män inget nytt.

Rationell rädsla bland nationsvänner

I den utsträckning vi nationsvänner är rädda så handlar det om rationell rädsla. I motsats till vänstertyckare som Sima så blundar vi inte av ideologiska skäl för det ökande antal grova våldsbrott och förhöjda terrorhot som den förda invandringspolitiken resulterat i.

Kvinnor har för övrigt, i skenet av våldtäktsstatistiken, ännu större skäl att vara rädda och är det enligt trygghetsundersökningar också i kraftigt ökad utsträckning, Vissa av dem – Elin Krantz till exempel – är förvisso inte rädda längre, eftersom de inte överlevde det våld de utsattes för. Undantaget är vänsterfeministerna som fortsätter att rabbla sitt mantra om att Sverige aldrig har varit tryggare som vore det en verklighetsförvandlande trollformel.

Det finns områden kring huvudstaden där jag bott hela mitt liv som jag med goda skäl överhuvudtaget inte längre vågar besöka och där jag än mindre skulle tordas använda mig av min grundlagsfästa yttrande-, åsikts- och mötesfrihet. I varje fall inte utan polisbeskydd.

Så ja, vi är rädda och det på goda rationella grunder. Det är inte vår rädsla som det finns anledning att ifrågasätta, utan den naiva frånvaro av rädsla och förnekelse kring hur verkligheten ser ut som kännetecknar Sima med entourage. Den är inte sund, och när handhjärtan och kärleksbombning på allvar förs fram från det politiska läger som Sima tillhör som metod att möta våldet och terrorn – då drabbar denna naivitet hela det svenska folket.

Ungsvenskar inte största loser-gruppen i skolan

När det gäller ”losers i skolan” så är det inte främst unga svenska killar som det går dåligt för, även om det förstås också i den gruppen finns de som kämpar med inte det bästa läshuvudet, dyslexi, koncentrationssvårigheter och annat. Det finns heller ingen korrelation mellan att få dåliga skolbetyg och att bli Sverigedemokrat eller något logiskt resonemang som stödjer en sådan hypotes.

Den i särklass största grupp som inte klarar skolan är första och andra generationens invandrare. Det är också här som destruktiva attityder om att det inte är macho att plugga men däremot att förstöra för andra elever i skolan är mest utbredda. Dessa unga män som misslyckas i skolan växer sedan inte upp till Sverigedemokrater utan till gängkriminella gangsters.

Men inte ens vi som är hälsosamt skeptiska till vänsterns socioekonomiska ursäkter för allt dessa ungdomar ställer till med, uttrycker oss så föraktfullt som Sima. Även om vi tror på individens ansvar för sitt liv och sina handlingar, förstår vi att invandrarungdomar i förorten ibland kan ha ett underläge.

Är man nyanländ kan man inte språket, man kanske har en trångbodd och dysfunktionell hemmiljö, man kan ha med sig kulturella och religiösa tankemönster som ställer till det, man kan gå i en skola som till följd av det integrationspolitiska haveriet har degenererat så långt att nästan ingen kompetent lärare vill arbeta där.

Obehagligt förakt för svagpresterande

Utöver att uttrycka ett obehagligt närmast fascistiskt förakt för svagpresterande unga killar träffar Simas slag inte heller de grupper hon vill ge på käften, utan på ett tragikomiskt sätt i stället hennes gunstlingsgrupper.

Det är intressant att notera hur personer med Simas politiska åskådning kan beskriva svagpresterande elever som endera i behov av stöd och hjälp eller som losers värda inget annat än förakt beroende på vilken etnisk grupp eleven tillhör och vilka politiska åsikter denne har.

Detta grova retoriska och moraliska haveri hade Sima kunnat undvika om hon tänkt efter lite innan hon skrev i stället för att låta reptilhjärnan ge fritt reaktivt utlopp åt de primitiva hatkänslorna. I varje fall måste man hoppas på det. Alternativet – att Simas värdegrund faktiskt ser ut så här – är ju ännu mer skrämmande.

Feminister som driver polariseringen mellan könen

Vad ”polarisering mellan män och kvinnor” anbelangar så är det få som är så duktiga som Simas feminister på att försöka trigga fram en sådan friktionsyta där ingen egentligen finns. Svenska män och kvinnor lever i allt väsentligt i jämställd endräkt och harmoni med varandra, fjärran från den bisarra vrångbild som #metoo-rörelsen försökt måla upp där bland annat svenska arbetsplatser framställts som ett slagfält för våldtäktsmän och andra sorters sexuella predatorer.

Dreven kom av sig en aning när Simas goda vänner och kollegor lyckades driva en oskyldig man till självmord med sitt gränslösa manshat, men det verkar vara mer tillfälligt och taktiskt än sprunget ur någon djupare självrannsakan kring den brutalisering av den feministiska diskursen som man är en instrumentell del av och som har väldigt lite med verkliga jämställdhetssträvanden att göra.

Inget nytt att män och kvinnor röstar lite olika

En av de könsrelaterade polariseringar som Sima refererar till är hur många män respektive kvinnor som röstar på Sverigedemokraterna. Bland männen är det nästan 30 procent, bland kvinnor ”bara” cirka 15 procent.

Tittar vi på andra val som män och kvinnor gör, exempelvis yrke, så är förhållandet en tredjedel mot två tredjedelar i könsfördelning inte på något sätt extremt. Att män och kvinnor röstar olika är heller inget nytt fenomen som uppstått med Sverigedemokraternas intåg på scenen som Sima vill ge sken av, så har det alltid varit.

Man kan med fog undra varför kvinnor inte i större utsträckning röstar på partier med en mer måttfull invandringspolitik. Det är ju, som redan berörts, kvinnorna som är de stora förlorarna på att Sverige får ett ökat inslag av invandrade män från avlägsna misogyna kulturer som vill vrida tillbaka klockan till medeltiden för kvinnor.

Det är också en grupp som är kraftigt överrepresenterad som förövare till både de grova sexualbrotten och de inte fullt lika grova men ändå allvarliga sexuella trakasserier som bland annat lett till att unga svenska tjejer knappt längre kan besöka en musikfestival. Kvinnor vågar inte längre gå ut efter mörkrets inbrott och deras döttrar kallas för svennehora i skolan om de visar för mycket hud.

Ändå fortsätter kvinnorna att rösta på partier som vill öppna gränserna ännu mer. Det är en gåta hur de får ihop ekvationen att Sverige blir ett tryggare och mer jämställt land om man byter ut en allt större andel av befolkningen mot män från några av världens mest ojämställda länder och kulturer.

Saknar respekt för demokratin och folket

Men samtidigt är detta något som kvinnorna måste få komma till insikt om själva. I en demokrati respekterar man medborgarnas val, även om man inte förstår dem. Sima och hennes vänstervänner har dock, trots hög svansföring i demokratifrågor, ofta påtagligt svårt med den respekten. Desto lättare har man för förakt, mobbning och sandlådebeteende visavi sina meningsmotståndare.

Man byter namn på demokrati till det mer negativt klingande populism när de demokratiska besluten inte går ens egen väg och krattar på så sätt manegen för att inskränka det demokratiska utrymmet till typ 50 nyanser av rödgrönt. Åsiktskorridoren 2.0 – från det offentliga samtalet och in i parlamenten.

Sima har ofta en arrogant och överlägsen stil i debatter, där hon exempelvis i stället för att argumentera kallar sina egna vänsteråsikter för forskning och fakta medan motståndarens åsikter avfärdas som ”Trump-retorik”. Jag har svårt att avgöra om Sima bara har en medfödd eller förvärvad personlighet av typen röd elefant i porslinsbutik eller om hon studerat härskartekniker och medvetet övat in de klassiska fallasierna.

”Vi hatar dig – rösta på oss”

I denna arrogans begriper Sima & Co inte heller elementär psykologi. Om man från den politiska vänstern inte hyser annat än förakt för män och gör detta till sitt politiska budskap, är det då konstigt att de flesta män, de som inte är masochister, söker sig till andra partier där de bemöts mer respektfullt?

Att så många män röstar på Sverigedemokraterna i stället för de rödgröna partierna kan således Sima och hennes manshatande väninnor klappa sig själva på axeln för – de är i det här avseendet SD:s kanske bästa valarbetare.

Hur många unga svenska män tror Sima att hon kan omvända till självhat för sin könstillhörighet och kanske också för färgen på sin hud? Och hur sund är en diskurs som går ut på halva befolkningen ska hata sig själva och hela befolkningen hata sitt land, sin historia och sin kultur? Idag är det en grupp unga kvinnor som i osunt självförakt föröder sina liv genom självskadebeteende och sitta och skära sig i armarna – Sima tycks vilja utvidga den destruktiva självbilden till hela folket.

En del kvinnor går säkert också på propagandan från vänsterhåll om att SD är kvinnohatare. Att detta är en bidragande faktor till partipolitisk könssegregation stöds av undersökningar som gjorts och som visar att polariseringen mellan män och kvinnor inte är så stor som skillnaderna i val av parti ger intryck av.

Om kvinnor ställs inför en åsikt i en politisk sakfråga, utan att veta vilket parti åsikten kommer från, då hamnar deras svar betydligt närmare männens och betydligt mer sällan på vänsterkanten. Enligt forskarna har kvinnor svårare än män för att ta de konsekvenser det kan medföra att komma ut som sympatiserande med ett parti som det i umgängeskretsen förväntas att man ska tycka illa om.

Återigen är det alltså Simas vänster som står för polariseringen, hetsen och hatet genom att stigmatisera Sverigedemokraterna och deras väljare så att kvinnor inte vågar rösta på det partiet.

Hur oroliga ska vi vara om det blir ett gossebarn?

Om jag inte är felunderrättad så väntar Jonna Sima barn. Det gör att några frågor inställer sig. Om barnet blir en pojke som i skolan visar sig ha svagt läshuvud, ska mamma Jonna då föraktfullt skälla honom för ”loser” eller stötta och hjälpa honom med läxläsning? Och är detta avhängigt huruvida sonen lojalt efterrättar sig till sin mors politiska diskurs eller i sturm und drang revolterar mot denna och går med i Ungsvenskarna?

Har Sima med sitt manshat överhuvudtaget förmågan att knyta an till ett gossebarn, eller kan detta bara ske om hon får göra om pojken i enlighet med den postmoderna genusteorins påbud? Hur oroliga behöver vi vara?

Visa alla artiklar av Mats Dagerlind

Opinion