KRÖNIKA Svensk skola är ett sorgebarn. Dessvärre finns inte bara möjlighet till tillfriskande, utan risk för förvärrat tillstånd.

En utredning presenterades i våras och på senhösten 2020 har remissvaren kommit in. Etablissemangets position är dock välkänd och upprepas redan i utredningens direktiv. ”Utredning om en mer likvärdig skola” (SOU 2020: 28).

Målet ”likvärdig skola” låter som ett godtyckligt värdeord, men är redan det att peka åt fel håll. Målsättningen bör vara en framgångsrik skola, i betydelsen att undervisningen hjälper så många elever som möjligt att förkovra sig så mycket de mäktar.

En bra skola skall försöka bli ännu bättre och en dålig skola att komma upp i nöjaktiga resultat.

Fuskmöjligheten ligger i att ”en likvärdig skola” enklast uppnås genom att de bra skolorna blir sämre, istället för att de dåliga skolorna blir bättre. På den tiden den politiska högern var mer alert på att driva kunskapskrav kallades ökad likhet genom försämring för nivellering. Man ökar jämlikheten enklast genom att göra de rika fattigare och de kunniga mindre kunniga.

På en mellannivå vill man också göra skolorna mer jämlika, vilket uppnås genom att problemelever i dåliga skolor flyttas till bra skolor. Detta istället för fria skolval som ofta innebär att ambitiösa föräldrar och barn i dåliga skolor flyttar till skolor med en bättre studiemiljö.

Inte bara socialdemokratin utan också Miljöpartiet har sedan länge motarbetat fria skolval med dess nivåskiktning för att istället förespråka styrda skolval för att få en likvärdig skola. Det innebär också att man går emot närhetsprincipen som leder till att etnicitet och föräldrarnas utbildningsnivå påverkar vilken skola barn hamnar i. Fridolin som skolminister kritiserade ofta närhetsprincipen som ett diskutabelt kriterium.

I Svenska Dagbladets radioprogram den 1 december försvarades utredningen energiskt av ”rektor Linnea” från en skola med endast ett fåtal svenska elever. För henne betydde en likvärdig skola att hon blev av med en del invandrarelever och fick fler svenska elever, hon vill ha integration i praktiken.

PM Nilsson från Dagens Industri, försvarade det fria skolvalet, med att eleven valde sitt eget bästa inte systemets. Men han tog inte upp denna åtskillnad mellan eleverna som något positivt för systemet. Det är bättre att Sverige har några bra skolor än att nivellering gör dem lika dåliga.

Rektor Linnea menade att fler svenska elever inte hade någon undervisningseffekt, men öppnade för kontakthypotesen. Den postulerar att om man konkret träffar individer från en annan grupp så blir man mer positiv till den andra gruppen. Den hypotesen fungerar dåligt om samvaron leder till konflikter, vilket den ofta gör. Den ”faktiske andre” är mer problematisk än den ”idealiserade andre”.

En likvärdig skola är en målsättning som leder fel på flera plan. Undervisningsmässigt är nivåuppdelning effektiv. Kan man dela upp invandrare i en grupp utbildade och en med outbildade så lär sig båda grupperna svenska bättre än de gör tillsammans.

Men många primitiva jämlikhetsentusiaster värjer sig mot uppdelningen, fattigdom fördras lättare om den delas av alla. Men skolans grundläggande värdering är inte att ”alla människor har samma värde” utan att kunskap tillför ett positivt värde och skolans raison d’Être är att förmedla kunskap.

Den svenska skoldebatten är så dålig därför att man argumenterar så förvirrat. En linje är att svensk skola inte är så dålig. Efter Pisa 2015 gick en sådan debatt inte att undvika. En slutsats då var att minst 29% av försämringen från år 2000 berodde på att invandrarna blivit fler och att deras resultat försämrades ännu mer än de svenska elevernas resultat.

Vid Pisa 2018 (Pisa undersökning görs vart tredje år) hade de svenska myndigheterna justerat sitt deltagande. Borttagandet av elever skall vara maximalt 5%, men i Sverige borttogs 11% av eleverna. Vid provet finns ett bortfall genom att en del elever inte kommer. Det blev ytterligare 13,5 % som föll bort.

Svenska myndighetspersoner menade att borttagna och bortfall inte påverkade resultatet och att den försämrande trenden därför brutits. Vi kunde därför sluta oroa oss för försämrad kvalitet och istället diskutera hur integrationen skall prioriteras.

Svenska föräldrar är inte redo att offra sina barn på integrationens altare och röstar med fötterna. Men de vill inte höja rösterna mot försök att diskret tvångsintegrera. Man är emot ”bussning” av amerikansk modell mellan svarta ghetton och vita förorter. Men otydliga mot angrepp på kötid och närhetsprincip som urvalskriterier för skolor.

Den svenska högern har fokus på att försvara privata skolor snarare än bra skolor. Privata skolor får idag samma skolpeng som kommunala skolor, men de senare lyfter extra bidrag, ofta upp emot lika mycket till i ”strukturpengar”, som skall kompensera för sämre socioekonomiskt elevmaterial. Nu vill utredningen tumma på det lika grundbidraget.

I ekonomiska termer betalar skattebetalarna mer för ett genomsnittligt invandrarbarn än för ett svenskt barn. Det knotas, men accepteras. Att svenska barn sätts i invandrarskolor som ”kuddflickor” för att utsättas för integration är dock ett offersteg till.

Det är inte populärt i befolkningen, men bland politikerna. De senare beklagar att invandrarna har lägre löner och högre kriminalitet. Utjämning skapar mer jämlikhet vilket man kallar ”rättvisa”.

En mer genuin rättvisa säger att om invandrarkillar är sämst i skolan skall detta visas i betygen som skall spegla kunskaper. Om det skall åtgärdas så är det genom undervisning, inte genom utspädning; att flytta dem så att deras svaga resultat inte slår igenom på skolnivå.

Förr sattes de svaga och stökiga eleverna i hjälpklass. På detta sätt störde de andra elever mindre och fick en undervisning som de i högre grad kunde tillgodogöra sig. I dagens skola blir alla automatiskt uppflyttade till nästa årskurs även om eleven kunskapsmässigt ligger flera år efter studieplanen.

Då kunskap i många ämnen är kumulativ så blir undervisningen i klassen på för hög nivå även om man utför detta så banaliserat som möjligt. Försöken att inkludera de svaga gör att de duktiga blir uttråkade och omotiverade. Deras föräldrar ser en annan bättre skola som den enda räddningen.

Skolfrågan är viktig och blir allt viktigare när den svenska kommunala skolan stegvis försämras av den ökande andelen invandrare. Friskolereformen är inte heller en succé. Det var tänkt att den skulle ge utrymme för nytänkande och privata initiativ. Allt fler köps upp och inordnas i koncerner.

Några, som den Engelska skolan, är duktiga och framgångsrika men många är endast ekonomiskt framgångsrika. Genom att man har ett positivt elevurval kan man klara sig utan att göra en märkvärdig utbildningsinsats. Man behöver inte vara bra, bara bättre än den kommunala skolan.

Vi får en konkurrens som mer handlar om omotiverat höga betyg än om bättre undervisning. Den borgerliga skolpolitiken under 8 år lyckades inte förändra.

Liberalerna hade ledartröjan i skolpolitiken under Björklunds tid som utbildningsminister 2007 – 2014 men den förvaltades dåligt. Idag är skolpolitiken inget flöte, utan ett sänke för det liberala partiet som riskerar att åka ur riksdagen.

En stor brist är att man behöll det grötiga jämlikhetstänkandet. Man dömde ut lärarhögskolorna som en garant för lärarkvalitet, men stödde målet att alla lärare skulle vara behöriga, dvs gått en sådan utbildning.

Man kunde inte heller driva kvalitet hårt, då man var rädd för utfall som skulle kunna angripas för diskriminering. Alla utfall där en etnisk grupp klarar sig sämre än svenskar leder till anklagelser om rasism. Osäkra personer har svårt att hantera detta; det blir till extra strukturpengar och smygintegrering.

Vänstern hyllar lika utfall, medan högern talar om lika konkurrens med olika utfall. Men olika individer skiljer sig åt, så total likhet vid konkurrens finns inte. Några har bättre anlag och mer engagerade föräldrar än andra. ”Det kompensatoriska uppdraget” blir lätt att förvränga konkurrensen.

Att läraren söker intressera den ointresserade eleven är rimligt, men inte att skolan som helhet ägnar mer tid åt ointresserade elever än att undervisa de intresserade. Den lydige läraren fokuserar på problemeleven mer än den vanlige eleven.

Detta stöds av vänstern, medan högern är villrådig. Det återstår att se om den kan stå emot den nivelleringsoffensiv som vänsterns nya utredning förespråkar.

Kronikor