Varning om inbördeskrig i Europa från tidigare gränspolis

Den tidigare tyske förbundspolisen och säkerhetsanalytikern Jan Solwyn varnar för att den europeiska migrationspolitiken kan leda till allvarliga samhällskonflikter. I en intervju med den tyska tidningen WELT säger han att EU:s migrationssystem i praktiken har misslyckats och att Tyskland kan stå inför ”inbördeskrigsliknande förhållanden” i de större städerna om staten försöker genomföra en omfattande återvändandepolitik.

Solwyn har omkring 15 års erfarenhet från den tyska förbundspolisen och har arbetat både vid Tysklands gränser och inom den europeiska gränsmyndigheten Frontex. Han har bland annat tjänstgjort på den grekiska ön Lesbos och vid den serbisk-bulgariska gränsen.

Efter att ha lämnat polisen flyttade han till Israel och arbetar i dag som säkerhetsanalytiker vid Institute for National Security Studies i Tel Aviv.

Utgångspunkten för hans kritik är att EU trots tio år av migrationskris fortfarande inte har löst de grundläggande problemen. Solwyn hänvisar särskilt till situationen i den spanska exklaven Ceuta där ett stort antal migranter nyligen tagit sig över gränsen.

LÄS ÄVEN: Brandväggs-strategin mot AfD stärkte partiet – och den nya striden om demokratins gränser

För honom är utvecklingen ett tecken på att det nya gemensamma europeiska asylsystemet, GEAS, inte har löst de problem som tidigare fanns inom Dublinsystemet. Han menar att samma strukturella problem kvarstår trots de nya reglerna.

En central del av kritiken gäller just Dublinförordningen. Enligt uppgifter som återges i intervjun begärde Tyskland mellan 2015 och 2025 att omkring 594 000 asylsökande skulle överföras till andra EU-länder eftersom dessa länder enligt reglerna var ansvariga för deras asylärenden.

Endast omkring 58 300 personer överfördes faktiskt. Solwyn använder siffrorna som exempel på vad han anser vara ett system som fungerar dåligt i praktiken.

Dysfunktionellt Schengen

Han beskriver också hur han under sin tid som polis stötte på personer som gång på gång kunde återvända till Tyskland trots att ett annat EU-land egentligen ansvarade för deras asylärende. Enligt Solwyn illustrerar sådana fall skillnaden mellan EU:s regler på papperet och hur systemet fungerar i verkligheten.

Även Schengensamarbetet får hård kritik. Solwyn menar att avskaffandet av de inre gränserna byggde på föreställningen att de yttre EU-gränserna samtidigt skulle kunna kontrolleras effektivt. I hans erfarenhet har den modellen aldrig fungerat fullt ut. Han pekar bland annat på situationer där migranter har kunnat röra sig vidare genom Europa efter att ha tagit sig in i ett första EU-land.

Solwyn riktar även kritik mot Tysklands nuvarande gränspolitik. Han menar att nationella åtgärder riskerar att skapa en kedjereaktion där andra EU-länder gör samma sak. Om flera länder börjar stoppa eller avvisa migranter vid sina gränser finns enligt honom en risk att människor i stället skickas vidare mellan medlemsländerna.

LÄS ÄVEN: Alice Weidel: AfD ska ta makten – här är reformerna partiledaren vill genomföra

Hans slutsats är att en verklig lösning måste ske på EU-nivå. De yttre gränserna behöver enligt Solwyn kontrolleras gemensamt och asylprövningen bör i större utsträckning ske vid EU:s yttre gränser. Annars riskerar unionen enligt honom att försvagas ytterligare av migrationsfrågan.

Det är i detta sammanhang som Solwyn kommer in på den mest långtgående varningen. Om Tyskland skulle börja tillämpa befintliga regler fullt ut och genomföra omfattande utvisningar tror han att konfliktnivån kan bli mycket hög. Han hänvisar till erfarenheter från USA och varnar för gatukonfrontationer, skadegörelse och våld.

WELT sammanfattar hans varning med rubriken: ”Då har vi ett inbördeskrig i tyska storstäder.” I en annan WELT-publicering formuleras hans bedömning som att Tyskland skulle kunna få ”inbördeskrigsliknande förhållanden”.

Tickande bomb

Solwyns resonemang är alltså inte att ett tyskt inbördeskrig redan står för dörren, utan att en hård och plötslig tillämpning av migrations- och utvisningspolitiken, mot bakgrund av dagens situation, enligt honom kan utlösa allvarliga våldsamma konflikter i storstäderna.

Han varnar samtidigt för att den olösta migrationsfrågan kan stärka politiska ytterkanter. Om problemen fortsätter utan en fungerande lösning riskerar väljare enligt hans analys att i allt högre grad söka sig till partier som erbjuder mer långtgående alternativ. Därmed blir migrationsfrågan inte bara en fråga om gränskontroll och asylhantering utan också om den politiska stabiliteten i Europa.

Jan Solwyn har tidigare framfört liknande kritik. I intervjuer under 2025 beskrev han det europeiska asylsystemet som dysfunktionellt och argumenterade för att asylhanteringen måste koncentreras till EU:s yttre gränser.

Han har också berättat om sina erfarenheter av afghanska migranter vid den serbisk-bulgariska gränsen och uttryckt oro för den frustration som kan uppstå när människors förväntningar på livet i Europa inte infrias.

Italienare och turkar

Efter andra världskriget blev Västtyskland successivt ett invandringsland, även om det länge inte beskrev sig självt som ett sådant. Under det ekonomiska uppsvinget rekryterades utländsk arbetskraft för att fylla bristen på arbetare.

Det första så kallade gästarbetaravtalet slöts med Italien 1955 följt av bland annat avtal med Turkiet 1961. Fram till rekryteringsstoppet 1973 hade omkring 2,6 miljoner gästarbetare kommit till Tyskland. Många stannade kvar och deras familjer anslöt senare.

Migrationen fortsatte därefter genom bland annat anhöriginvandring, återflyttning av etniska tyskar från Östeuropa och Sovjetunionen samt flyktinginvandring. Efter järnridåns fall kom också stora grupper från det tidigare Jugoslavien.

Tyskland hade därmed redan före 2015 en omfattande migrationshistoria, även om den politiska debatten länge präglades av föreställningen att gästarbetarna egentligen skulle återvända till sina hemländer.

LÄS ÄVEN: Tyskland på ruinens brant – nu ska tyskarna jobba till 73

Den stora förändringen kom under migrantkrisen 2015. Antalet asylsökande ökade kraftigt samtidigt som hundratusentals människor från framför allt Syrien tog sig till Europa. I Tyskland registrerades omkring 890 000 ankommande asylsökande. Samma år registrerades 476 649 asylansökningar medan den totala invandringen till Tyskland uppgick till omkring 2,14 miljoner personer.

Det var mot denna bakgrund som förbundskansler Angela Merkel den 31 augusti 2015 uttalade de ord som senare kom att förknippas med hela invandrarpolitiken: ”Wir schaffen das” – ”Vi klarar det.”

Merkel framställde mottagandet och integrationen som en stor historisk utmaning men menade att Tyskland hade både ekonomiska och demografiska förutsättningar att hantera situationen. Hon hänvisade också till asylrätten och människovärdet som grundläggande principer.

Ångrar inget

I efterhand har Merkel inte tagit avstånd från beslutet. Redan 2016 fick hon frågan om det fanns något beslut från krisen som hon ångrade. ”Nein”, svarade hon och fortsatte med att försvara behovet av en europeisk lösning och åtgärder för att komma åt orsakerna bakom den påstådda flykten.

2017 sade hon åter att hon inte ångrade sin politik, trots att den hade fått ett högt politiskt pris och bidragit till kraftiga konflikter inom hennes eget parti.

Och så sent som 2025, tio år efter ”Wir schaffen das”, stod Merkel fast vid sitt beslut. I en ARD-dokumentär sade hon att hon inte ångrade att hon lät migranterna komma in i Tyskland och att hon inte hade några tvivel om att hon skulle fatta samma beslut igen.

Hon erkände samtidigt att beslutet hade polariserat det tyska samhället och bidragit till att vissa väljare sökte sig till AfD.

En fjärdedel har invandrarbakgrund

I dag har omkring 21,8 miljoner människor i Tyskland invandrarbakgrund, vilket motsvarar 26,3 procent av befolkningen. Begreppet omfattar personer som själva har invandrat sedan 1950 samt personer födda i Tyskland där båda föräldrarna har invandrat. Av gruppen har cirka 16,4 miljoner själva invandrat medan 5,4 miljoner är födda i Tyskland med två invandrade föräldrar.

De största grupperna bland personer som själva invandrat kommer från Polen och Turkiet, med omkring 1,5 miljoner vardera. Därefter följer Ukraina med 1,3 miljoner samt Ryssland och Syrien med omkring en miljon vardera. Tillsammans utgör dessa fem grupper omkring 6,3 miljoner människor.

Vid slutet av 2025 hade omkring 14,1 miljoner personer inte tyskt medborgarskap, motsvarande ungefär 17 procent av befolkningen. Bland de största grupperna fanns rumänska och polska medborgare följt av bland andra italienare, bulgarer och kroater.

Sedan 2005 har antalet personer med invandrarbakgrund ökat från omkring 13 miljoner till 21,8 miljoner. Andelen av befolkningen har samtidigt ökat från 16 till 26,3 procent.

LÄS ÄVEN: Tyska kristdemokrater öppnar för samarbete med vänstern – för att stoppa AfD