KRÖNIKA • På bara några veckor har flera uppmärksammade våldsbrott skakat Europa. Offren har namn, familjer och framtidsdrömmar som aldrig blir verklighet. Ändå försvinner dessa händelser snabbt ur det offentliga samtalet – eller beskrivs på ett sätt som lämnar centrala frågor obesvarade. Mordet på den svenske polisen Christian Zedig har blivit ännu ett exempel i den debatten.
Jaha, en svensk småbarnspappa har avlivats av en afrikan i Köpenhamn. Han hette Christian.
Jaha, en 17-årig fransman blev ihjälslagen av ett invandrargäng i Narbonne i Frankrike. Han hette Louis.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Jaha, en irländare var på väg att få sin hals avskuren mitt på gatan av en sudanes. Han hette Stephen.
Jaha, en 18-årig britt blev knivhuggen till döds av en sikh i Southampton. Han hette Henry.
LÄS ÄVEN: Varför så tyst från EU och ”public service” om mordet på Henry Nowak?
Några veckor har gått och det blir många jaha. Det blir snabbt så många att de flesta inte orkar ta in det.
Denna ondskefulla, bråda död, som drabbar allt fler oskyldiga européer och svenskar – för att de råkar vara européer, för att de råkar vara vita, för att de råkar tillhöra ursprungsbefolkningen i sina egna länder.
Att de korrumperade och västvärldsfientliga etablissemangsmedierna också gör sitt bästa för att undanhålla, mörka, förvanska eller bara ignorera det som sker – leder ju till att många inte ens förstår samtiden.
Det är bara tack vare alternativa medier (som Samnytt), och sociala medier – och framförallt Elon Musks X – som det åtminstone rapporteras – att det lågintensiva kriget mot Europas ursprungsbefolkning har intensifierats.
Samtidigt är det slående vilka hot våra politiker helst talar om. Nästan varje vecka hör vi om yttre säkerhetshot, geopolitiska risker och behovet av att rusta för framtida konflikter.
Men vi vet ju vad det betyder. Alltid samma sak. Polis och myndigheter skyddar gärningsmännen och döljer alla uppgifter av allmänintresse. Så länge det riskerar att förstärka ett ”felaktigt narrativ”.
Jonas Andersson
Allt det är naturligtvis viktiga frågor. Men för den människa som inte längre vågar låta sina barn gå hem själva från träningen, som ser skjutningar, knivdåd och grovt våld bli en återkommande del av vardagen, eller som upplever att det egna bostadsområdet förändrats i grunden på bara ett par decennier, framstår hoten ofta som betydligt mer närvarande än de som diskuteras på presskonferenser och internationella toppmöten.
För många människor börjar den viktigaste säkerhetspolitiska frågan inte vid nationsgränsen, utan utanför den egna porten.
Åtta unga afrikanska män
Men låt oss hålla oss kvar vid Christian – ett i allt fler sammanhang dubbelbottnat namn. Han hette alltså Christian Zedig, var 32 år gammal och arbetade som polis i Eksjö. Han hade två små döttrar.
Nu hade han som privatperson tagit sig till Köpenhamn för att på storbildsskärm i området Islands Brygge, i Köpenhamn, se på fotboll, först Norges match och senare Sveriges match i VM.
Ett bråk hade uppstått i närheten av där Christian befann sig och han gick dit för att försöka avstyra bråket.
Enligt flera vittnesuppgifter anlände ett sällskap på sju till åtta unga afrikanska män till området i samband med Norges segermål, varefter situationen snabbt eskalerade.
Föreställningen att det är vita män som ger sig på mörkhyade personer ligger varmast om hjärtat – och för att befästa denna bild – denna vanföreställning idag – är man beredd att gå nästan hur långt som helst.
Jonas Andersson
Vittnen beskriver hur Christian slogs omkull och därefter sparkades och trampades medan han låg försvarslös på marken.
Den 31-årige man som senare häktades misstänkt för dödsmisshandeln omfattas nu av danskt namnförbud. Lyssna på den: ”Namnförbud”.
Vissa medier har dock, med hänvisning till domstolsuppgifter, uppgett att han har kongolesisk bakgrund och tidigare dömts till ett längre fängelsestraff för mordförsök. Dessa uppgifter har dock inte bekräftats av dansk polis i officiella uttalanden.
Men vi vet ju vad det betyder. Alltid samma sak. Polis och myndigheter skyddar gärningsmännen och döljer alla uppgifter av allmänintresse. Så länge det riskerar att förstärka ett ”felaktigt narrativ”.
LÄS ÄVEN: Afrikanen misstänks ha slagit ihjäl polisen Christian
Det ”felaktiga narrativ” som på svenska alltså heter ”sanningen”.
Den sanning som vänstern och vänstermedia, alltså alla etablerade medier i Sverige, vill sprida ser nämligen tvärtom ut.
Föreställningen att det är vita män som ger sig på mörkhyade personer ligger varmast om hjärtat – och för att befästa denna bild – denna vanföreställning idag – är man beredd att gå nästan hur långt som helst.
Det dröjer heller aldrig länge innan samma invändning dyker upp: ”Politisera inte mordet.” Som om vissa brott plötsligt skulle sakna ett samhälleligt sammanhang.
Samtidigt är det svårt att inte lägga märke till att just den principen tycks tillämpas olika beroende på vem offret är och vilka omständigheter som omger brottet. När en händelse passar den världsbild som dominerar i stora delar av det offentliga samtalet diskuteras snabbt strukturer, samhällsproblem och politiskt ansvar.
Då blir mordet inte bara en enskild tragedi, utan ett uttryck för något större. När samma resonemang förs kring andra fall kommer i stället uppmaningen att inte ”utnyttja” tragedin politiskt.
Och det brutala öde som Christian mötte i Köpenhamn har alltså svenska ”journalister” valt att mörka och dölja så mycket som det går. En svensk polis, en småbarnspappa mördas. Och man bryr sig inte. Tvärtom kunde man i Malmö, strax över sundet, bara några dagar efter mordet på polisen Christian, höra hur vänsterpartister skrek ”Hela Malmö hatar polisen”. I Pridetåget, såklart.
Jonas Andersson
Den dubbelstandarden är svår att bortse från. Antingen ska vi vara försiktiga med att dra politiska slutsatser av enskilda brott – eller också ska vi acceptera att uppmärksammade våldsbrott ibland väcker större frågor om hur samhället fungerar.
Men den principen måste rimligen gälla oavsett vem offret är och oavsett vilken berättelse händelsen råkar passa in i.
”I can’t breathe”
Vem minns inte BLM-demonstrationerna med svenska, kvinnliga poliser som knäböjde inför de vrålande horderna – för att hylla den kriminella och knarkpåverkade George Floyd när han yttrade orden ”I can’t breathe”, i samband med ett polisingripande.
Mindre intressant blev det när den vita 18-åringen Henry Nowak yttrade samma ord: ”I can’t breathe”, efter att ha blivit knivhuggen och därefter direkt hånad och nedtryckt på marken av den brittiska polisen, strax innan han dog.
LÄS ÄVEN: Henry Nowak dog i handbojor – ett civilisatoriskt sammanbrott i direktsändning
Och det brutala öde som Christian mötte i Köpenhamn har alltså svenska ”journalister” valt att mörka och dölja så mycket som det går.
En svensk polis, en småbarnspappa, mördas. Och man bryr sig inte.
Tvärtom kunde man i Malmö, strax över sundet, bara några dagar efter mordet på polisen Christian, höra hur vänsterpartister skrek ”Hela Malmö hatar polisen”. I Pridetåget, såklart.
LÄS ÄVEN: Vänsterpartiets Pridefirande: ”Hela Malmö hatar polisen”
Christian Zedig gick mot bråket när andra gick därifrån. Det var precis vad samhället hade utbildat honom att göra, vad människor förväntar sig att en polis ska göra och vad hans egen pliktkänsla sa åt honom att göra. Men han kom aldrig hem igen.
Hans två döttrar kommer att växa upp utan sin pappa. Hans hustru utan sin make. Hans kollegor utan en vän.
Och om även hans namn, hans öde och de frågor hans död väcker snart försvinner ur det offentliga medvetandet, då är det inte bara Christian vi sviker.
Då sviker vi också vår vilja att se verkligheten sådan den faktiskt är.
