DEBATT • Alltsomoftast får man i nyhetsflödet höra att alternativmedia är ett växande hot mot demokratin. På Dagens Nyheters debattsida får två ”forskare” göra reklam för sin nya bok ’Nationens fiender (Populistisk mediekritik i en tid av demokratisk tillbakagång)’ där man anklagar alternativmedier för att sprida lögner och kunskapsförakt i framför allt invandringsfrågan och miljöpolitiken. Det är dock bara så kallade ”högermedia” som kritiseras. Öppet kommunistkramande tidningar som exempelvis ETC, Flamman och Proletären går under radarn trots att marxismens ideologi i praktiken alltid lett till diktatur.
Dock visade det sig att en av forskarna var knuten till Socialdemokraterna, vilket ironiskt nog avslöjades av alternativmediekanalen Riks, varpå DN fick gå ut med en rättelse. Man citerar i boken en forskningsrapport som hävdar att kritiken om att svensk nyhetsmedia skulle vara opålitliga eller politiskt vinklade är helt ogrundad och att Public service är helt opartiskt. Detta trots att DN öppet säger sig driva politisk agendajournalistik och att 75 procent av SR och SVT:s anställda är vänstersympatisörer.
Vidare menar dessa två (partiska?) medieforskare att kritiken mot MSM undergräver tilltron till fakta, kunskap och expertis och att folk vilseleds till att tro att fakta bara är en av många olika åsikter. Här börjar vi närma oss pudelns verkliga ironiska kärna, för de senare avknoppningarna av marxismen som exempelvis postmodernismen, kritisk rasteori och wokeism är ju vänsterrörelser som genom retoriska knep och demagogi just hävdar att objektiva sanningar inte finns ty allt är subjektivt, vilket därmed reducerar fakta till att enbart vara en åsikt. Inom psykologin kallas det beteende som ovanstående forskare uppvisar för projicering – att anklaga andra för sina egna fel och brister.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Infiltration i stället för revolution – strid i stället för förening
När marxismens ideologi skulle praktiseras i industrialiserade västländer var större delen av den arbetarklass som skulle göra revolution inte intresserade av att revoltera. De hade fått det för bra och var därmed “köpta” av kapitalet, tyckte många hardcore-marxister och man började skissa på en annan strategi för att krossa kapitalismen.
Man måste kunna bryta den borgerliga kulturella hegemonin och skapa en arbetarkultur som banar vägen för ett socialistiskt samhälle genom att infiltrera kulturspridande medier eller som senare revolutionären Rudi Dutschke 1967 uttryckte det: ”Den långa marschen genom institutionerna”. Inspirerad som han var av Antonio Gramsci, han som myntade uttrycket ”kulturell hegemoni” och de kinesiska kommunisternas långa kamp. Halva 68-vänstern lydde Dutschkes uppmaning och gick lärar-, journalist- eller socialhögskolan för att sedan få jobb inom media, utbildning eller på Socialstyrelsen.
Första världskriget blev en besvikelse för marxisterna. Uppmaningen: ”Arbetare i alla länder, förena er” fick svagt gensvar, då patriotism och nationalkänsla gjorde att proletärerna i stället för att förenas och göra revolution stred mot varandra. Många teoretiska marxister var förbryllade över att Marx profetior inte hade slagit in. Det i Frankfurt nybildade (1923) ’Institutet för Socialforskning’ kom fram till att den västerländska ”borgerliga” kulturen hade förfört arbetarklassen som inte insåg att den var utsugen och förtryckt. Frankfurtskolan påverkades av Freuds bok ’Vi vantrivs i kulturen’ och förenade psykiatri med marxism och kunde på så sätt klassa det borgerliga samhället som psykiskt sjukt.
Kärnfamiljen, protestantisk arbetsmoral, konsumism, auktoritetstro och meritokrati var alla patologiska tillstånd som bara kunde botas med kommunismens befrielse. Frankfurtskolans män fick efter Hitlers maktövertagande hastigt ge sig av till USA då majoriteten av medlemmarna var judar och blev välkomnade på Columbia-universitetet i New York. Väl där blev de ännu mer radikaliserade, då de upplevde Amerikas populärkultur och masskonsumtion som ytterst vulgär och depraverad.
Antisemitism, namnbyten och superhjältar
Antisemitismen som man tvingats fly från var allestädes närvarande även i USA, där judar inte var välkomna på vissa privata skolor, turistortshotell, exklusiva klubbar, golfbanor med mera, och man var även diskriminerade på arbetsmarknaden. För att assimileras lättare amerikaniserade eller bytte många judar sina namn, Israel Beilin blev Irving Berlin, Issur Danielovitch blev Kirk Douglas och Allan Königsberg blev Woody Allen, Bernard Schwartz blev Tony Curtis etcetera.
Detta illustreras (pun intended) ironiskt nog i serietidningsform – ett av Frankfurt-skolans hatobjekt – då skaparna av den förste moderna superhjälten låter sin centralfigur med hjälp av ett alias få jobb inom media (Daily Planet). Vi talar förstås om Stålmannen (Superman) som debuterar i Action Comics 1938, skapad av två unga judiska grabbar, Jerry Siegel och Joe Shuster. Clark Kent heter egentligen Kal-El och är en utomjording från planeten Krypton hitskickad som ”ankarbarn” då hemmaplaneten hotas av undergång.
När Abrahams folk (Israelerna?) utvandrar till det ”Förlovade landet” är det bebott av fenicier och kananéer vars huvudgud hette El. Migranterna adopterar denna gudom och kallar honom Elohim. Spåren av guden El kan man se i många judiska namn som Mikael, Daniel och Gabriel och givetvis även i judarnas nationsnamn Israel.
Detta är troligen anledningen till att Kal-El och hans far Jor-El heter som de heter och kanske anledningen – med tanke på antisemitismen från vita protestanter (WASP) i USA – till att Stålmannens ärkefiende heter Lex Luthor, som ju blir Luthers lag. Vem vet?
Marxismen blir postmodern
Hursomhelst får Frankfurtskolans idéer stor genomslagskraft bland västerländska intellektuella och även på universiteten. Fransmännen, som har världsrekordet i dåliga idéer, kommer upp med postmodernismen som är en fortsättning på de marxistiska tankar som Lukács och Gramsci framförde. Derrida, Lyotard och Foucault är nästan medvetet intellektuellt snåriga i sin kritik mot Upplysningen och vetenskapen i största allmänhet, där dessa lingvistiska gymnaster ifrågasätter alla möjliga så kallade objektiva sanningar, menande att allt är bara subjektiva upplevelser, vilket i förlängningen innebär att det inte finns någon objektivitet. Allt handlar enligt dem bara om makt med förtryckare och förtryckta.
De flesta av Frankfurtskolans medlemmar som Adorno och Horkheimer flyttar tillbaka till Tyskland efter världskriget men några blir kvar i USA, exempelvis Herbert Marcuse och Erich Fromm. Den förstnämnde blev den ”nya vänsterns” portalfigur under sextiotalet och man kan säga att hans idéer om fri kärlek och fördömandet av kapitalismens konsumism banade vägen för hippierörelsen som började lovande i drogromantikens skapande förmåga med mängder av banbrytande musik och lyrik, för att för många sluta i missbruk och ond bråd död.
Man kan säga att den ”kritiska teorin” som var Frankfurtskolans kärna idag har fått, som jag nämnde ovan, nytt liv där just ifrågasättandet av alla allmänna sanningar är ett genomgående tema. Kön och ras är bara sociala konstruktioner. Vita människor som ”ras” (som inte finns?) är alla kongenitala rasister. Matematik är också den rasistisk som inte tar hänsyn till att inte alla etniciteter anser att 2 plus 2 är 4 – vi måste acceptera att summan av talen även kan vara 5, och så vidare. Men när högern ifrågasätter något är den, inte så lite paradoxalt, ”faktaresistent”.
Den destruktiva sofismen
Det finns ett engelskt ord för vad de språkliga ekvilibristerna inom postmodernismen sysslar med. Ordet sophistry beskriver ganska väl ett resonemang som i sak låter rimligt och plausibelt men som ofta i praktiken är dåligt verklighetsförankrat men lätt att förföras av rent teoretiskt. Ordet kommer från grekiskan och beskriver en rörelse som uppstod ca 500 BC där de intellektuella sofisterna använde retorik för att styrka att även uppenbart osanna påståenden kunde bevisas. Målet var att vinna debatten på bekostnad av allt annat, inklusive att söka sanningen eller det bästa.
Detta sägs ha påverkat demokratin i Aten att ta felaktiga beslut angående exempelvis vissa krigshandlingar som visade sig vara katastrofala, såsom anfallet mot Syrakusa på Sicilien där man förlorade 200 skepp och tusentals soldater. Protagoras var sofisten som menade att det inte finns några objektiva sanningar – allt är relativt, du bestämmer själv vad som är sant. Sofisterna var så skickliga retoriker att de undergrävde grunderna för demokratins principer, vilket ofta ledde till att irrationella beslut röstades igenom. Detta var en av orsakerna till slutet för Atens demokrati.
Är vi i samma situation nu, kan man fråga sig. Tar demokratiskt valda politiker beslut som är illa genomtänkta men som tickar av alla boxar i den politiskt korrekta manualens doktrin: Diversety, equity and inclusion (DEI)? Marxismens dröm om det klasslösa samhället, där numera mångfald främst betyder olika etniska och kulturella gruppers samlevnad, inte en mångfald av olika idéer. Åsiktskorridoren är väldigt trång. Rättvisa betyder i princip avskaffandet av meritokratin – alla är lika mycket värda, vilket leder till att alla ska inkluderas, oberoende av lämplighet, kunskap och intelligens.
Social ingenjörskonst på tvärs med den mänskliga naturen
Att inte ta hänsyn till den mänskliga naturen, utan tro att social ingenjörskonst på något magiskt sätt ska omdana mänskligheten leder osökt tankarna till Stalins favoritbiolog Trofim Lysenko, som tvärtemot evolutionsläran trodde att förvärvade egenskaper kunde gå i arv och därmed efter några generationer framavla den fulländade kommunistiska medborgaren. Så blev det givetvis inte ryssar förblev ryssar vilket bevisar att det inte går att planera och bygga ett samhälle där målet är en totalt verklighetsfrånvänd utopi à la The Truman show.
Idag i Sverige ser det ut som att de utomeuropeiska rösterna i kommande riksdagsval kommer att bli avgörande för ett rödgrönt styre med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och även Vänsterpartiet(?). Att på så sätt säkra maktövertagandet genom så kallad ”röstboskap” är demokratiskt tveksamt och även i längden en finansiell katastrof, då många av dessa etniska grupper till stor del lever på bidrag och givetvis röstar på partier som lovar garanterad framtida försörjning.
Tilliten, som är grunden för att demokratin och samhällskontraktet ska upprätthållas, försvagas eller finns överhuvudtaget inte i mångkulturella och mångetniska länder. Även tilliten mellan etniska svenskar påstås försämras i ett mångkulturellt samhälle enligt Harvardprofessorn och statsvetaren Robert Putnam, som i sina två böcker om ”socialt kapital”: ’Making democracy work’ och ’Bowling alone’ konstaterar att tilliten människor emellan – vilken har tagit lång tid att bygga upp och även föder socialt och politiskt engagemang – snabbt kan raseras i den destruktiva mångkulturens spår.
Islam och nymarxism det verkliga demokratihotet
Det stora hotet mot demokratin kommer huvudsakligen varken från MSM eller från alternativmedia. Det kommer från grupper som är motståndare till demokratin likt den snabbt växande skaran av muslimer i Sverige och även inhemska nymarxister där målet är och alltid har varit att krossa kapitalismen och införa proletariatets diktatur.
Ytterligare ett och kanske ännu värre hot mot demokratin är att den genomsnittliga IQ-nivån tenderar att sjunka med för stor invandring från länder med betydligt lägre generell kognitiv kapacitet. Om Sverige i en inte allt för avlägsen framtid hamnar på en intelligensnivå runt 90 IQ-poäng i snitt är risken stor att demokratin fallerar, då inget land med så pass lågt medelvärde verkar vara kapabelt till ett demokratiskt styre.
