KRÖNIKA • Vänstern har länge förstått värdet av att hålla ihop, även när de interna motsättningarna är enorma. På högerkanten tycks vi däremot ibland vara mer upptagna av att hitta kättare i de egna leden än av vilka vi faktiskt har emot oss. Högern behöver inte tycka likadant, men den måste lära sig att hålla ihop – utan att fastna i vare sig de konspirationer som nu splittrar den amerikanska högern eller den svenska ängsligheten inför de röda linjer som DN, SVT och den gamla mediehegemonin har dragit. Annars fortsätter vi att göra våra motståndares jobb åt dem.
Det finns få saker vänstern är bättre på än att hålla ihop. De kan avsky varandra, bekämpa varandra internt och företräda idéer som egentligen borde vara omöjliga att förena.
Ändå tycks de för det mesta veta exakt vem den politiska motståndaren är. Idag är det västvärlden, eller de vita männen, eller judarna, eller på sistone alla de som uppskattar naturen och ett hälsosamt liv (ja, även de kallas idag för högerextrema).
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Då förenas de med varandra – och idag även med terrorister, islamister, radikalfeminister, HBTQ-aktivister och antisemiter över hela världen. Förenade av hat.

På högerkanten fungerar det inte så. Men där kan en avvikande uppfattning i en enda fråga räcka för att någon ska betraktas som omöjlig att ha att göra med.
Det kan handla om Israel, Ukraina, Donald Trump, migration eller bara om att någon har intervjuat eller umgåtts med fel person.
Då blir det ett problem. Ett obehag. Något som klingar falskt i punschglaset på verandan, något som Timbroredaktörerna vänder tweedkavajerna bort ifrån med ansträngda miner.
LÄS ÄVEN: De byggde hatmaskinen – nu gråter de över tonläget
Om det finns någonting högern behöver lära sig under de kommande åren är det att hålla ihop – vilket inte alls är samma sak som att tycka likadant.
När högern går vilse
I USA ser vi just nu hur illa det kan gå åt andra hållet. Personer som Tucker Carlson och Candace Owens har hamnat mitt i en allt hätskare konflikt på den amerikanska högerkanten kring Israel, judar och antisemitism.
Min position är glasklar. Jag står bakom både Israel och judarnas rätt till sitt eget land, det land där de är ursprungsbefolkningen, ”the indigenous”, som det så vackert heter på engelska. På samma sätt som jag står bakom det svenska folkets rätt till sitt eget land. Vårt enda land på jorden som är svenskarnas land. Det land som heter Sverige.
Jonas Andersson
Delar av denna miljö tycks dessutom ha upptäckt den gamla och bekväma genvägen för den som tycker att världen blivit för komplicerad. Bakom pengar, krig, medier och politiker finns i slutändan judar eller ”sionister” som förklaring på snart sagt allt.
LÄS ÄVEN: Andersson håller dörren stängd till ”högerextremt” SD – men öppen för terrorkopplat V
Judar eller ”vita män” är såklart roten till all ondska. Suck, vad tröttsamt det börjar bli.

Det är naturligtvis fullt möjligt att kritisera Israel, Benjamin Netanyahu, sionismen eller det amerikanska stödet till Israel. Men det finns en uppenbar skillnad mellan att kritisera en stat, regering eller politisk ideologi och att börja förklara världens problem med en etnisk eller religiös grupp.
LÄS ÄVEN: Nya V-kandidater avslöjade – Hamas, judehat och Putin fortsätter skaka partiet
Det senare är inte särskilt avancerad systemkritik. Det är snarare ett sätt att slippa analysera komplicerade politiska och ekonomiska förhållanden.
Min position är glasklar. Jag står bakom både Israel och judarnas rätt till sitt eget land, det land där de är ursprungsbefolkningen, ”the indigenous”, som det så vackert heter på engelska.
På samma sätt som jag står bakom det svenska folkets rätt till sitt eget land. Vårt enda land på jorden som är svenskarnas land. Det land som heter Sverige.
LÄS ÄVEN: Arabiska judehatet i Sverige under Sydney-terrorn: ”Vilken terrorist – en hjälte”
Liknande tendenser i Sverige
Även i Sverige finns delar av denna konflikt. Alternativ för Sveriges Gustav Kasselstrand har exempelvis gjort Israel och sionismen till en framträdande politisk fråga och under valrörelsen talat om ”sionistisk underkastelse” och ”global sionism”.
Jag håller inte med honom. Men att jag anser att Kasselstrand har fel i en fråga innebär inte att allt annat han säger automatiskt blir fel, att jag måste låtsas att han inte existerar eller att jag behöver fråga Dagens Nyheter om jag fortfarande får prata med honom.
Det leder till vad jag tror är ett betydligt större problem på den svenska högerkanten – ängsligheten. Vem får jag tala med, vems podd får jag medverka i, vilken tidning får jag skriva i och vem får jag försvara utan att själv bli misstänkliggjord?
LÄS ÄVEN: Proffsboxaren mordhotar Kasselstrand och Åkesson: ”Man ska döda sådana – måste göra en Olof Palme”
Det finns fortfarande människor på högerkanten som verkar tro att något slags respektabilitetscertifikat väntar på dem bara de lyckas hålla sig på rätt sida om tillräckligt många röda linjer. Det gör det inte.
Wolodarski och Rikslikaren
Det är också därför debatten om Johan Lundbergs nya bok Rikslikaren är intressant. Lundberg granskar Dagens Nyheters agendasättande journalistik och hur urval, inramning och samspelet mellan olika delar av tidningen påverkar vilka föreställningar läsarna får om samhället.
Johan Lundberg sammanfattar själv sin grundläggande tes med att journalister formar människors uppfattning av verkligheten. Jag tror att man kan lägga till att de också i hög grad formar människors uppfattning om andra människor. Dessvärre.
Jonas Andersson
Peter Wolodarski har svarat hårt. Han anklagar Lundberg för bland annat selektiv citering och förvanskning och framhåller samtidigt att DN visserligen kan göra fel, men att tidningen verkar i en humanistisk upplysningstradition och strävar efter att komma så nära sanningen som möjligt.
Läs det igen:
”Att DN verkar i en humanistisk upplysningstradition och strävar efter att komma så nära sanningen som möjligt.”
Jag höll på att få upp frukosten i ett gapskratt när jag läste meningen.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Valurnan punkterade myten – därför rasar Peter Wolodarski

Men det intressanta här är inte att försöka bevisa att Wolodarski eller någon annan på DN går till jobbet på morgonen med avsikten att lura svenska folket. Någon sådan konspiration behövs inte för att medier ska utöva ett mycket stort ideologiskt inflytande.
Det räcker att människor inom samma miljö delar ungefär samma föreställningar om vad som är viktigt, gott, ont, progressivt, reaktionärt och anständigt. Journalistik är trots allt alltid ett urval av verkligheten, inte verkligheten själv.
LÄS ÄVEN: Peter Wolodarski ber om ursäkt för debattartikel som publicerades ”av misstag” – får kritik
Vad skriver man om och vad lämnar man därhän? Vem betraktas som expert och vem presenteras som extremist? Vilka samhällsproblem får hundratals artiklar och vilka behandlas som isolerade händelser?
Johan Lundberg sammanfattar själv sin grundläggande tes med att journalister formar människors uppfattning av verkligheten. Jag tror att man kan lägga till att de också i hög grad formar människors uppfattning om andra människor. Dessvärre.
Makten att avgöra vem som är anständig
Det är kanske den viktigaste makt som den gamla mediehegemonin fortfarande besitter. Det handlar inte bara om att avgöra vilka frågor som ska diskuteras, utan också om vilka människor som ska betraktas som anständiga deltagare i diskussionen.
En person behöver då inte nödvändigtvis motbevisas. Det kan räcka med ord som ”kontroversiell”, ”högerextrem”, ”konspirationsteoretiker” eller den särskilt användbara formuleringen att någon ”har kopplingar till” någon annan, det gamla tröttsamma ”guilt by association”, som har blivit DN:s paradgren de senaste 20 åren.
LÄS ÄVEN: Wolodarski riskerar ännu en stämning för förtal – DN hängde ut oskyldig person som rasist
Därifrån kan kedjan byggas nästan hur långt som helst. En människa känner någon som medverkat i samma podd som någon annan, som i sin tur skrivit något dumt på Facebook för åtta år sedan.
Problemet är att människor blir rädda för den här mekanismen. Journalisten låter bli att ringa den intressanta personen, forskaren väljer ett annat ämne, företagaren håller tyst och politikern formulerar sig så försiktigt att det knappt längre går att förstå vad han egentligen tycker.
Till slut behövs ingen åsiktspolis. Människor har lärt sig att sköta arbetet själva. Det är det som är det verkligt otäcka.
Här tycker jag att högern har begått ett fundamentalt misstag. Vi har i alltför hög grad accepterat våra politiska motståndares rätt att dra gränserna och därefter ägnat en stor del av vår energi åt att försäkra oss om att vi själva befinner oss på rätt sida om dem.
Jonas Andersson
Jag har själv erfarenhet av hur absurd den här associationslogiken kan bli. När jag omkring 2015 som Art Director började ta uppdrag för Sverigedemokraterna blev jag kallad antisemit av både Ivar Arpi och Jens Ganman – inte på grund av någonting antisemitiskt jag hade skrivit eller sagt, utan därför att jag arbetade åt SD.
LÄS ÄVEN: SD är inte det parti i Sverige judar bör oroa sig för, Willy Silberstein

Detta trots att jag redan då tillhörde de mest uttalat Israelvänliga skribenterna på den svenska högersidan. Anklagelsen handlade alltså mindre om vad jag faktiskt tyckte än om vilka jag hade valt att arbeta för, och är ett ganska bra exempel på hur skuld genom association fungerar i praktiken.
Dessa dumheter har jag sedan länge lämnat bakom mig känslomässigt, men det är viktigt att minnas som exempel.
Högern har accepterat spelreglerna
Vi har i alltför hög grad accepterat våra politiska motståndares rätt att dra gränserna och därefter ägnat en stor del av vår energi åt att försäkra oss om att vi själva befinner oss på rätt sida om dem.
Jag behöver inte Dagens Nyheters godkännande för att intervjua någon och jag behöver inte SVT:s välsignelse för att läsa en bok. Jag behöver heller inte dela en människas samtliga uppfattningar bara för att jag anser att hon har rätt i en viss fråga.
LÄS ÄVEN: SVT:s vd hyllar public service – vill ha ”gemensam verklighet”
Jag kan tycka att Tucker Carlson har rätt om en sak och fullständigt fel om en annan. Jag kan hålla med Gustav Kasselstrand om migration och samtidigt anse att hans resonemang om sionismen leder gräsligt fel.

Även om jag tillåter mig att använda F-ordet när det är på sin plats. När det gäller galenskaper och grymma påhopp.
På samma sätt kan man uppskatta delar av Donald Trumps uppgörelse med det amerikanska etablissemanget och kritisera honom i andra frågor. Det borde egentligen inte vara märkvärdigare än så.
I det andra diket finns den ängsliga svenska högern. Den vågar inte tala med fel person, tittar ständigt över axeln och lägger ibland mer kraft på att markera avstånd till människor på den egna sidan än på att bekämpa de idéer den faktiskt säger sig vara motståndare till.
Jonas Andersson
En liberal kan tala med en nationalkonservativ, en sverigedemokrat med en moderat och en invandringskritiker med en muslim. En Israelvän kan tala med någon som riktar mycket hård kritik mot Israels regering utan att någon av dem för den skull behöver överta den andres världsbild.
Ja, så länge inte hatets elixir har hunnit förgifta hjärnan på de inblandade.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”SVT manipulerar – och kallar det ”public service”
Två diken
Det finns två diken här. I det ena finns den del av den amerikanska högern som blivit så upptagen av att revoltera mot etablissemanget att själva revolten ibland blivit ett självändamål.
Om systemmedier säger A måste B vara sant, och om någon fördöms av etablissemanget måste personen därför vara intressant. Därifrån är steget inte långt till att börja söka efter hemliga maktstrukturer som kan förklara allting, och förr eller senare tenderar judarna att dyka upp.
I det andra diket finns den ängsliga svenska högern. Den vågar inte tala med fel person, tittar ständigt över axeln och lägger ibland mer kraft på att markera avstånd till människor på den egna sidan än på att bekämpa de idéer den faktiskt säger sig vara motståndare till.
Den ena ytterligheten ser judiska konspirationer överallt. Den andra ser potentiella DN-rubriker överallt. Ingen av dem är särskilt användbar.
Vi måste kunna hålla ihop
Jag vill se en höger som kan rymma konservativa, liberaler, nationalkonservativa och libertarianer utan att låtsas att skillnaderna mellan dem inte finns.
Högern behöver inte gå fram i takt och vi behöver definitivt inte tycka likadant. Men om vi ägnar mer kraft åt att hålla rent åt vänster än åt att föra vår egen politiska och kulturella diskussion kommer andra även fortsättningsvis att bestämma spelplanen.
Jonas Andersson
Vi måste kunna diskutera Israel utan att göra judarna till förklaring på världens ondska och diskutera migration utan att kräva att alla använder exakt samma vokabulär. Men samtidigt faktiskt kunna säga F off till judehatare och till dem som kallar oss som vill bevara Sverige för rasister.
Vi måste också kunna säga att någon har rätt i en fråga och fel i nästa. Framför allt måste högern sluta vara så rädd för associationer. För vänsterns kanske effektivaste vapen har inte varit att övertyga oss om att den har rätt. Det har varit att övertyga oss om att vi hela tiden måste bevisa för den att vi är anständiga.
LÄS ÄVEN: Timbro-ekonom ska rösta på Miljöpartiet – ”Sverigevänlighet farligare än socialism”
Att hålla ihop betyder inte att hålla tyst om dumheter på den egna sidan. Det betyder inte att acceptera antisemitism, lögner eller konspirationsteorier bara därför att de kommer från någon som råkar stå till höger.
Tvärtom ska dumheterna kritiseras. Men argument ska mötas med argument, lögner med fakta och dåliga idéer med bättre idéer, i stället för att vi bygger ett system där människor blir politiskt smittade av varandra genom association.
LÄS ÄVEN: Timbro kampanjar för böneutrop
Högern behöver inte gå fram i takt och vi behöver definitivt inte tycka likadant. Men om vi ägnar mer kraft åt att hålla rent åt vänster än åt att föra vår egen politiska och kulturella diskussion kommer andra även fortsättningsvis att bestämma spelplanen.
Vi måste kunna gräla med varandra och ändå förstå att vi i många av de stora frågorna har gemensamma intressen. Det är inte likriktning, snarare politisk mognad.
Och någonstans måste högern framför allt sluta fråga Peter Wolodarski om lov.










