KRÖNIKA • Vi diskuterar gränskontroller, asylregler, medborgarskap, språkkrav och integration. Några tusen fler eller färre asylsökande. Om regeringen har minskat invandringen tillräckligt mycket och om nästa regering kommer att öppna kranarna igen. Men den stora frågan ligger där framför oss, nästan orörd: Vad händer med Europa när Europas ursprungsbefolkningar blir allt mindre som andel av befolkningen?
Det är inte längre en abstrakt fråga om en avlägsen framtid. Det är en fråga om demografi. Och demografi är, till skillnad från politiska pressmeddelanden, fullständigt ointresserad av vad som anses vara lämpligt att prata om.
Jag har under den senaste tiden intervjuat den finländske forskaren Kyösti Tarvainen om just detta. Hans slutsatser är svåra att värja sig mot, inte därför att man måste acceptera varje antagande eller prognos han gör, utan därför att han ställer den fråga som så många andra undviker – vad händer på lång sikt?
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Demografins krutdurk: Forskare varnar för inbördeskrig i framtidens Sverige
Det är egentligen en förbluffande enkel fråga. Ändå tycks nästan hela Europas politiska klass vara oförmögen att ställa den.
Det stora demografiska experimentet
Under några få årtionden har Europa genomgått en befolkningsförändring som saknar motstycke i modern tid. Miljontals människor har flyttat från Afrika, Mellanöstern och delar av Asien till europeiska länder, samtidigt som födelsetalen bland Europas inhemska befolkningar sjunkit till nivåer långt under vad som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv.
De två utvecklingslinjerna löper parallellt. Den ena befolkningen åldras och krymper, medan den andra kontinuerligt fylls på genom invandring och genom långt större barnafödande (vilket i sin tur beror på kulturella skillnader, men också en generös familjepolitik, vilken ursprungligen skapades i en europeisk kontext).
Man behöver inte vara professor i demografi för att förstå vart en sådan utveckling leder om den fortsätter tillräckligt länge. Ändå behandlas varje försök att diskutera saken som något närmast suspekt.
När människor ser att deras stadsdel förändras får de höra att förändring är naturlig. När de konstaterar att deras barns skolor förändras får de höra att mångfald är en styrka.
När hela bostadsområden på några årtionden genomgår en fullständig demografisk omvandling får de höra att integrationen behöver förbättras. Och när någon frågar hur Sverige, Frankrike, Tyskland, Belgien eller Nederländerna kommer att se ut om ytterligare 50 eller 100 år blir det plötsligt väldigt tyst.
LÄS ÄVEN: Demografiforskaren till riksdagen: ”Endast återvandring kan rädda Sverige”
Sverige är redan oigenkännligt
För Sverige är frågan särskilt relevant. På några få årtionden har vi gått från att vara ett av Europas mest homogena länder till ett av de länder som tagit emot störst invandring i förhållande till befolkningen – i världen.
Det syns överallt. I skolorna, i bostadsområdena, i kriminaliteten, i äldreomsorgen, på arbetsmarknaden, i språkförbistringen och i de växande kulturella och religiösa konflikterna.
Jag har under de senaste månaderna också skrivit mycket om äldreomsorgen. Där blir den demografiska förändringen nästan plågsamt konkret.
Gamla svenskar, födda och uppvuxna i detta land, kan i livets slutskede hamna i situationer där personalen omkring dem inte behärskar svenska tillräckligt väl – om ens alls. Samtidigt har jag intervjuat svensk omsorgspersonal som upplever att de förväntas anpassa sig till brukare som kräver att de ska kunna arabiska.
Det är naturligtvis inte hela Sverige. Men det är en allt större del av Sverige, och framför allt är det en riktning. Den som vill förstå framtiden måste våga titta på riktningen, inte bara på ögonblicksbilden.
Att bromsa är inte samma sak som att vända
Här blir Kyösti Tarvainens resonemang intressant. Den svenska regeringen framhåller gärna att invandringen har minskat. Regler har skärpts, kraven för medborgarskap ska skärpas, arbetskraftsinvandringen begränsas och asylpolitiken är stramare än tidigare.
Allt detta kan vara sant. Men det besvarar inte den demografiska frågan. Att minska invandringen är inte samma sak som att återställa den befolkningsmässiga förändring som redan har ägt rum.
LÄS ÄVEN: Nationalekonom: ”Finns ingen lösning” på den demografiska utmaningen
Det är ungefär som att stå i ett rum där vattennivån redan når en till midjan och triumferande meddela att kranen nu är nästan avstängd. Det är förvisso bättre än att fortsätta fylla på vatten, men vattnet försvinner inte. Nivån stiger oavsett.
Tarvainens slutsats är betydligt mer långtgående än den svenska regeringens politik. Enligt hans beräkningar räcker kraftigt minskad invandring inte för att förhindra att människor med nationellt ursprung på lång sikt blir en minoritet i flera nordiska länder.
Hans svar är därför återvandring. Det ordet har under lång tid behandlats som radioaktivt. Nu gör det inte längre det.
Det otänkbara blir tänkbart
Någonting har hänt i Europa. Frågor som för bara tio år sedan hade inneburit omedelbar politisk karantän diskuteras nu öppet.
I Tyskland har migrationspolitiken blivit en av landets stora politiska konfliktfrågor. I Frankrike har Marine Le Pens Nationell samling vuxit till en dominerande politisk kraft. I flera andra europeiska länder har partier som kräver drastiskt minskad invandring vuxit kraftigt.
Och ett nytt ord har börjat leta sig in i den politiska vokabulären – remigration. Återvandring.
Europa har redan sett framväxten av islamistiska miljöer, parallellsamhällen, hedersförtryck, terrorism och konflikter kring sådant som yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, antisemitism och religionens plats i samhället. Det vore fullständigt ansvarslöst att diskutera Europas demografiska framtid utan att samtidigt diskutera vad en växande muslimsk befolkning kan innebära för samhällen som historiskt formats av kristendomen, upplysningen och den sekulära rättsstaten.
Jonas Andersson
Det är i detta nya politiska landskap som Institute for Remigration (IFR) har vuxit fram. Organisationen, med den österrikiske aktivisten och författaren Martin Sellner som en central gestalt, beskriver sig som ett institut för studier av befolkningsförändringar och planering av återvandring, med målet att knyta samman politiker, forskare, journalister och andra experter över hela Europa.
Arbetet bedrivs genom att samla och visualisera demografiska data, ta fram rapporter och politiska underlag, arrangera utbildningar och nätverksträffar samt bedriva kampanjer och opinionsbildning.
Bland projekten finns en planerad europeisk ”Demography Dashboard”, en ”Ethnic Vote Monitor” och arbetet med en gemensam europeisk återvandringspakt.
IFR beskriver själv sitt övergripande mål som ”demografisk suveränitet” och bevarandet av Europas ”etnokulturella kontinuitet” – och vill i praktiken göra återvandringen till en samordnad, konkret och genomförbar politisk fråga på europeisk nivå.
LÄS ÄVEN: EU kan stoppa återvandringsinitiativ innan namninsamlingen ens har börjat
För tio eller tjugo år sedan byggde nästan hela den europeiska migrationspolitiken på en enda självklar föreställning: Förändringen gick bara åt ett håll. Människor kunde komma till Europa, få uppehållstillstånd och medborgarskap, och deras familjer kunde komma efter.
Men tanken att någon betydande del av denna migration skulle kunna gå åt andra hållet betraktades som närmast absurd. Det var en enkelriktad gata. Nu börjar människor ifrågasätta varför.
Integration som en illusion
Här kommer vi till den kanske största illusionen i hela migrationsdebatten – integration. Under årtionden har ordet fungerat som ett universalmedel mot nästan varje invändning mot massinvandringen.
LÄS ÄVEN: Forskare om varför integrationen av muslimer misslyckas – och hur det hotar demokratin
Segregation? Mer integration. Kriminalitet? Mer integration. Arbetslöshet, islamism, språkproblem och parallellsamhällen? Mer integration.
Och nu, när den demografiska frågan långsamt börjar tränga sig in i debatten, tycks svaret återigen vara detsamma. Integration.
Men integration förändrar inte matematik. En människa kan vara perfekt integrerad och fortfarande påverka ett lands demografiska sammansättning.
Det är här diskussionen nästan alltid spårar ur, eftersom vi i Europa har fått för oss att demografi och människovärde är samma fråga.
Det är de inte. Att konstatera att en befolkning förändras är inte att säga att en människa har mindre värde än en annan. Det är att konstatera att en befolkning förändras.
LÄS ÄVEN: Forskare slår fast: Fungerande integration är en myt
Om japanerna genom omfattande invandring skulle bli en minoritet i Japan skulle Japan förändras. Om somalierna blev en minoritet i Somalia skulle Somalia förändras. Om svenskarna blir en minoritet i Sverige kommer Sverige att förändras.
Det borde vara en självklarhet. Ändå har hela vår politiska debatt byggts kring föreställningen att just européer inte får bry sig om sin egen demografiska framtid.
Vem minns inte Fredrik Reinfeldts (M), närmast parodiska resonemang om Sverige sett från ovan? ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt”, förklarade den tidigare statsministern förnumstigt. Som om ett land vore tomma kvadratkilometer. Som om skogar, åkrar och obebyggd mark automatiskt innebar obegränsad kapacitet för befolkningsökning. Och framför allt – som om Sverige bara vore en plats, snarare än ett folk, ett språk, en historia och en kultur som har vuxit fram här under oräkneliga generationer.
Jonas Andersson
Det finns dessutom en dimension i Europas demografiska förändring som jag menar är omöjlig att bortse från – islamiseringen. Om den omfattande invandringen till Europa huvudsakligen hade bestått av människor från kulturellt närstående samhällen hade frågan fortfarande varit demografisk, men konsekvenserna hade sett annorlunda ut.
LÄS ÄVEN: Polisen: Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år
En stor del av invandringen har i stället kommit från muslimska länder, samtidigt som islam genom familjebildning, fortsatt migration och en ung befolkningsstruktur har fått en allt större närvaro i Europa.
Det handlar därför inte bara om vilka människor som bor inom ett lands gränser, utan också om vilka värderingar, religiösa föreställningar och samhällsideal som växer i styrka när befolkningens sammansättning förändras.
Europa har redan sett framväxten av islamistiska miljöer, parallellsamhällen, hedersförtryck, terrorism och konflikter kring sådant som yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, antisemitism och religionens plats i samhället.
Det vore fullständigt ansvarslöst att diskutera Europas demografiska framtid utan att samtidigt diskutera vad en växande muslimsk befolkning kan innebära för samhällen som historiskt formats av kristendomen, upplysningen och den sekulära rättsstaten.
LÄS ÄVEN: Samhällsskiftet ingen röstade för – islamiseringens konkreta spår i Sverige
Om de grupper som växer snabbast samtidigt bär med sig kulturella och religiösa normer som i viktiga avseenden skiljer sig från majoritetssamhällets, då blir frågan om demografi också en fråga om vilket samhälle som växer fram när majoritetsförhållandena förändras.
Integrationen har inte lyckats i ett enda EU-land. Överallt ser vi samma resultat – segregation, parallellsamhällen, kriminalitet och växande kulturella och religiösa konflikter.
Vad är egentligen ett land?
Här finns en fråga som är större än både invandring och återvandring. Vad är ett land?
Är Sverige bara en geografisk yta med ett organisationsnummer? En tom yta som kan fyllas med vilka människor som helst, i vilka antal som helst, och ändå förbli samma land?
LÄS ÄVEN: Folkutbytet: Dramatisk demografisk förändring bland unga män
Vem minns inte Fredrik Reinfeldts (M), närmast parodiska resonemang om Sverige sett från ovan? ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt”, förklarade den tidigare statsministern förnumstigt.
Som om ett land vore tomma kvadratkilometer. Som om skogar, åkrar och obebyggd mark automatiskt innebar obegränsad kapacitet för befolkningsökning. Och framför allt – som om Sverige bara vore en plats, snarare än ett folk, ett språk, en historia och en kultur som har vuxit fram här under oräkneliga generationer.
Är Frankrike en skattezon? Är Italien en administrativ enhet och Danmark ett ekonomiskt system?
Om svaret är ja spelar demografin ingen större roll. Då kan hela Sveriges befolkning i princip bytas ut och landet är fortfarande Sverige, så länge flaggan, organisationsnumret och namnet finns kvar.
LÄS ÄVEN: Nordiska museet: “Id Al-Fitr” och “Ramadan” är svenska högtider
Men jag vet att väldigt få människor egentligen ser sina länder på det sättet. Ett land är också ett folk, ett språk, ett historiskt minne, en kultur och ett sätt att leva. Alla sunda människor vet att det är så.
Det är en kedja mellan människor som levde före oss, människor som lever nu och människor som ännu inte är födda. Det betyder inte att ingen utifrån kan bli en del av detta. Naturligtvis kan man det.
Sverige har alltid tagit emot människor. Människor har flyttat över gränser så länge gränser har existerat. Men omfattning spelar roll, hastighet spelar roll och antal spelar roll.
En droppe färg i ett glas vatten förändrar inte vattnets karaktär. Häller man i tillräckligt mycket färg har man till slut någonting annat. Det är ingen moralisk värdering. Det är verkligheten.
Europas politiker skapade utvecklingen
Det finns också ett ansvar som alltför sällan diskuteras. Den demografiska förändring som Europa genomgår föll inte ned från himlen. Den var inte en jordbävning eller en naturkatastrof.
Det finns en särskild egenskap hos demografiska förändringar som gör dem annorlunda än nästan alla andra politiska frågor. De är långsamma och därför lätta att ignorera.
Jonas Andersson
Den var resultatet av politiska beslut. Politiker öppnade gränserna, stiftade lagarna, byggde bidragssystemen, gjorde tillfälliga uppehållstillstånd permanenta, möjliggjorde omfattande anhöriginvandring och delade ut medborgarskap.
Och när människor protesterade fick de under decennier höra att de var okunniga, främlingsfientliga eller rasister. Nu har samma politiska system börjat erkänna delar av problemen. Plötsligt talas det om volymer, språkkrav, utanförskapsområden, klaner, islamism, hederskultur och återkallade medborgarskap.
LÄS ÄVEN: Sverige står inför sitt ödesval – och Tidö riskerar att ha kastat bort sin chans
Till och med om återvandring. Det som för tjugo år sedan sades vara en konspirationsteori kan i dag vara ett regeringsförslag. Men fortfarande saknas den avgörande frågan – vart är vi på väg?
Det finns en särskild egenskap hos demografiska förändringar som gör dem annorlunda än nästan alla andra politiska frågor. De är långsamma och därför lätta att ignorera.
LÄS ÄVEN: Bali: Demografin kan omöjliggöra framtida högerregeringar
En ekonomisk kris märks omedelbart. Ett krig exploderar på våra skärmar. En pandemi förändrar samhället på några veckor. Demografi arbetar annorlunda. Ett barn föds, en familj flyttar, en skola förändras. Ett bostadsområde förändras, sedan en stadsdel och därefter en stad.
En generation går. Sedan en till. Och plötsligt tittar människor omkring sig och undrar vad som hände. Men ingenting hände plötsligt. Det hände varje dag.
Det är därför den europeiska debatten om återvandring kommer att växa, oavsett hur obehagligt etablissemanget tycker att ordet är. Institute for Remigration är knappast slutpunkten för denna utveckling. Det är snarare början.
Den fråga Europa inte längre kan undvika
Jag vet inte exakt hur Europas demografiska framtid kommer att se ut (även om jag har en dyster föraning – om ingenting förändras). Det gör ingen. Prognoser är prognoser. Födelsetal förändras, migration förändras, politik förändras och människor förändrar sina beteenden. Vi ser nu i USA att det går att bromsa och reversera utvecklingen.
Men osäkerheten om exakt när någonting sker är inget argument för att låtsas som att riktningen inte existerar. Och riktningen är tydlig – över hela vår kontinent.
LÄS ÄVEN: Hanif Bali: ”Sverige finns till för svenskarna” – rasar mot undantag i lönekravet
Europas ursprungsbefolkningar har låga födelsetal. Samtidigt har kontinenten under årtionden tagit emot omfattande invandring från andra delar av världen. Om den utvecklingen fortsätter kommer Europas befolkning att försvinna.
För om Kyösti Tarvainen och IFR har rätt, eller ens delvis rätt, står Sverige och flera andra europeiska länder inför en utveckling som inte kan lösas med fler integrationsprojekt, hårdare språkkrav eller ytterligare en miljard till utsatta områden. Då måste vi börja diskutera själva demografin. Invandringen, utvandringen, födelsetalen, medborgarskapen – och ja, återvandringen.
Jonas Andersson
Det borde gå att säga utan att någon skriker. Det borde gå att diskutera utan att någon förlorar jobbet. Och det borde framför allt vara möjligt att fråga Europas människor vad de själva vill.
Vill svenskarna att svenskar ska vara en majoritet i Sverige även om hundra år? Vill danskarna att Danmark ska förbli huvudsakligen danskt? Vill fransmännen att Frankrike ska förbli huvudsakligen franskt och italienarna att Italien ska förbli huvudsakligen italienskt?
Jag misstänker att svaret från en överväldigande majoritet skulle vara ja. Ändå har nästan ingen frågat dem.
LÄS ÄVEN: Andersson: ”Dags att kraftsamla kring nästa demografiska ödesfråga”
I stället har Europas politiska ledare under decennier genomfört en av de största demografiska förändringarna i kontinentens historia. Och när konsekvenserna blivit omöjliga att ignorera har de lovat oss bättre integration.
Det räcker inte längre.
För om Kyösti Tarvainen och IFR har rätt, eller ens delvis rätt, står Sverige och flera andra europeiska länder inför en utveckling som inte kan lösas med fler integrationsprojekt, hårdare språkkrav eller ytterligare en miljard till utsatta områden.
Då måste vi börja diskutera själva demografin. Invandringen, utvandringen, födelsetalen, medborgarskapen – och ja, återvandringen.
Dagens politiker har under årtionden varit med och skapat ett Europa som blir alltmer oigenkännligt för många av de människor som föddes här. Nu säger samma politiska system att lösningen är att de människor som redan finns här ska ”integreras”.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: Libanon visar vad som händer när demografin skiftas
Men integration kan inte göra en minoritet till en majoritet. Den kan inte upphäva födelsetal, vrida tillbaka tiden eller förändra matematik. Europa har tillbringat ett halvt sekel med att diskutera hur många människor resten av världen ska få skicka hit. Det är kanske dags att börja diskutera om européerna själva har rätt att bestämma hur deras länder ska se ut i framtiden.
Och om svaret på den frågan är ja, då kommer återvandring inte att försvinna ur den politiska debatten. Tvärtom. Den har förmodligen bara börjat.
