DEBATT • Medan prästen läste evangeliet utanför byns lilla kyrka fastnade en oväntad bild i mitt minne. En pojke stod tätt intill sin far med en grön Fanta i handen. Det måste ha varit en Tropical Exotic. Solen föll över flaskan så att den nästan glödde.
En alldeles vanlig syn. Så vanlig att den borde ha försvunnit ur minnet i samma ögonblick som jag såg den. Men den gjorde inte det.
Kanske därför att den rymde en märklig motsägelse.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ett barn med en läsk i handen ser likadant ut, oavsett var i världen det står. Samma nyfikna blick. Samma små händer. Samma skratt som ännu inte har lärt sig att väga sina ord.
Jag tänkte på hur han lika gärna hade kunnat stå på en lekplats i Rålis. Med samma gröna flaska i handen, omgiven av kompisar och helt ovetande om att det finns platser där barndomen lär sig vuxenvärldens språk alldeles för tidigt. Där ett namn, ett språk eller ett ursprung kan göra ett barn till en måltavla. Där glåpord, stenar och hat kan drabba någon för något han aldrig själv valt.
Ändå var det inte läsken som fångade hans uppmärksamhet. Nästan genast lämnade blicken den gröna flaskan och drogs mot prästen, vars sång fyllde kyrkans blommande trädgård. Jag såg hur barnen tystnade, ett efter ett, och sökte sig närmare sina föräldrar. Det var som om de redan förstod allvaret i det som utspelade sig. Som om barndomen tvingats ge vika lite för tidigt. Som om lekens självklarhet redan fått stå tillbaka för vaksamhet, oro och en ständig blick över axeln mot dem de älskade.
Senare samma dag talade jag med pojkens mor. När jag lämnade Kosovo gjorde jag det med samma känsla som har följt mig genom hela resan; gåshud, sorg och en djup insikt om hur annorlunda vardagen ser ut för många serber i Kosovo och Metohija.
Det här blir därför inte en traditionell reseskildring. Det är ett försök att beskriva den verklighet jag mötte under några dagar i Kosovo och Metohija; en verklighet som sällan når den svenska offentligheten.
Innan vi går vidare behöver en detalj redas ut. Jag använder genomgående namnet Kosovo och Metohija. För många framstår det som en och samma plats, men historiskt syftar Metohija på den västra delen av regionen. Namnet kommer från grekiskans metochion och betyder ungefär ”kyrkojord” eller ”klosterland”, en hänvisning till de många medeltida serbisk-ortodoxa klostren som fortfarande finns där.
För serber är benämningen därför inte bara geografisk utan också kulturell och religiös. Inte undra på att den delen fick ryka när de självutnämnde sig till en så kallad självständig stat. Inte undra på att namnet Metohija i stor utsträckning har försvunnit ur den officiella benämningen efter självständighetsförklaringen.
Det är just här, i den västra delen av regionen, som mer än hälften av de omkring 1 350 serbisk-ortodoxa kyrkorna, klostren och andra kyrkliga byggnader finns. Här ligger också några av den serbisk-ortodoxa kyrkans äldsta och mest betydelsefulla helgedomar från 1200-talet, däribland Pećs patriarkat, Visoki Dečani och Bogorodica Ljeviška, samtliga upptagna på UNESCO:s världsarvslista.
Så med det sagt, låt oss nu börja från början.
Vidovdan – mer än ett historiskt minne
Vissa platser känns bekanta långt innan man någonsin har besökt dem. Kosovo var en sådan plats för mig.
Långt innan jag satte min fot i Kosovo och Metohija hade platsen blivit en del av mitt inre landskap genom den ortodoxa liturgin, kyrkans historia och berättelserna om de tusentals pilgrimer som varje år den 28 juni samlas där för Vidovdan. För många utanför Balkan är dagen främst förknippad med slaget vid Trastfältet år 1389.
Namnet Kosovo kommer från det serbiska ordet kos, som betyder koltrast. Tillsammans med suffixet -ovo syftar det på ”koltrastarnas fält”, en benämning som lever kvar i namnet Kosovo Polje, Trastfältet, där det historiska slaget mellan den serbiske fursten Lazar Hrebeljanovićs styrkor och Osmanska riket utkämpades år 1389.
För den serbisk-ortodoxa kyrkan bär den en djupare innebörd. Vidovdan är en dag av bön, minne och pilgrimsfärd, men också en påminnelse om trons uthållighet genom sekler av krig, erövringar och förföljelse av kristna. Det handlar inte bara om att minnas dem som gått före, utan om att vittna om en tro som vägrat ge vika trots historiska prövningar.
Därför reser människor från hela världen till Gazimestan för att delta i den gudomliga liturgin, be för sina döda och föra vidare ett andligt arv som överlevt generation efter generation. Jag föreställde mig ljudet av kyrkklockor, doften av rökelse och den där nästan sakrala tystnaden som bara uppstår när tusentals människor delar samma bön.
Det var den bilden jag bar med mig. Det var den bilden som om bara någon timme skulle blandas med beväpnade specialstyrkor.
En pilgrimsfärd under tung bevakning
Vi började med att delta i en gudstjänst i en närliggande by. Hundratals människor stod enade i bön, sjöng med och jag fylldes med en känsla av harmoni, mitt i det tumultartade landskapet.
Ju närmare vi kom, desto fler polisfordon kantade vägen. Den s.k. självutnämnda staten Kosovos specialstyrkor stod utplacerade längs infarten, bepansrade fordon stod parkerade mellan träden och människor rörde sig långsamt framåt i långa köer. Det som slog mig var att det inte var KFOR, den internationella styrkan som har till uppgift att upprätthålla säkerheten i regionen i enlighet med FN:s resolution 1244, som dominerade platsen, utan den s.k. kosovska specialpolisen.
Innan någon av oss ens hade fått en skymt av monumentet kontrollerades legitimationer, väskor genomsöktes och samtliga visiterades. Därefter leddes vi genom långa korridorer av metallbarriärer, uppställda på samma sätt som de fållor man använder för att leda boskap. Jag förstår att stora folksamlingar kräver säkerhet. Men när jag gick där slog det mig hur nedvärderande det kändes att passera genom sådana grindar på väg till en minnesgudstjänst.
Bara några dagar före Vidovdan skickade EU, EULEX och Quint-länderna ett gemensamt brev till Kosovos myndigheter. Där påmindes de om att användningen av nationella och andra gemenskapssymboler är en rättighet som skyddas av Kosovos konstitutionella ramverk (ett ramverk som utformats och övervakas av internationella institutioner och som inte utgör en de jure-konstitution).
Brevet betonade också att eventuella inskränkningar måste vara lagliga, proportionerliga och icke-diskriminerande samt varnade för att det nuvarande regelverket är otydligt, vilket riskerar att leda till godtycklig eller ojämlik tillämpning. Några dagar senare stod jag på Gazimestan med ett informationsblad i handen. Kontrasten mellan dess innehåll och uppmaningen från EU, EULEX och Quint-länderna var svår att bortse från. Hade uppmaningen hörsammats? Knappast.
Vid entrén delades ett informationsblad ut av Kosovopolisen. Det beskrev inte dagens program eller liturgin vi snart skulle delta i. I stället fick vi veta vilka symboler, flaggor och klädesplagg som kunde betraktas som provocerande. Vad som faktiskt menades med ”provocerande” förklarades aldrig. Ingen hänvisade till någon konkret lagbestämmelse, ingen definierade gränsen och ingen kunde svara på vem som avgjorde när ett uttryck för identitet övergick till att bli ett brott.
Jag kunde inte låta bli att ställa mig en enkel fråga: Skulle en serbisk flagga kunna betraktas som provocerande?
Såvitt jag känner till finns inget generellt förbud mot den serbiska flaggan i Kosovo, lika lite som mot den albanska. Ändå var kontrasten svår att missa. Under resan mot Gazimestan kantades motorvägen gång på gång av albanska flaggor.
Med jämna mellanrum vajade också UÇK-flaggor. Gruppen UÇK beskrevs under konfliktens inledande skede av den amerikanske Balkansändebudet Robert Gelbard som en terroristorganisation, innan USA senare ändrade sin hållning och kom att stödja UÇK.
Jag minns att jag gång på gång såg dem genom bilrutan. Nästan var tionde meter reste sig ännu en flagga längs vägkanten. Därför gjorde informationsbladets vaga formuleringar om ”provocerande symboler” det allt svårare att bortse från kontrasten i fråga: Om dessa symboler utan hinder kunde prägla det offentliga rummet, vad var det då egentligen som riskerade att betraktas som provocerande under en kristen minneshögtid?
Vilka uttryck skulle visa sig vara tillåtna, och vilka skulle förbjudas? Om dessa symboler utan vidare kunde dominera det offentliga rummet, var gick då egentligen gränsen? Och vem avgjorde när en symbol blev ett säkerhetshot och när den bara var ett uttryck för identitet?
Det skulle jag snart få svar på.
Jag minns att jag stod där med pappret i handen och tänkte att osäkerheten i sig blev en del av budskapet. Det gjorde kontrasten ännu större när gudstjänsten väl började. Jag hade väntat mig en högtid präglad av sorg och historia, men möttes av något betydligt stillsammare. Rökelsen steg mot himlen, människor gjorde korstecknet och biskop Ilarion talade om kärlek, om värdighet och om att aldrig låta hat besvaras med hat.
Han talade om att be för sina grannar och om att ett folks andliga arv inte kan tas ifrån dem med våld. Medan hans ord ekade över Gazimestan stod tungt beväpnade Kosovo-specialstyrkor utanför. Den bilden har stannat kvar hos mig. Det var en märklig syn. Som om fredens språk och konfliktens språk talades på samma plats, samtidigt.
Det började med böner – det slutade med gripanden
Under dagen lade jag också märke till sådant som först verkade obetydligt, men som senare blev svårt att släppa. Flera deltagare berättade att mobilnätet plötsligt försvunnit. Civilklädda poliser rörde sig bland de troende och fotograferade människor. Efter ceremonin rapporterades att 36 personer hade gripits, däribland minderåriga. En 12-årig flicka greps, skrikandes och gråtandes. Hennes brott var att hon visat tre fingrar och gjort korstecknet.
Hennes brott var att hon var en kristen serb. Alla de 36 serber som blivit gripna dömdes senare till böter och vissa personer utan “kosovska” handlingar förbjöds att återvända till Kosovo under 3 år. Dessutom hävdade deras advokater att de hade grovt misshandlats efter gripandet. Jag kunde inte låta bli att undra hur en religiös högtid hade kommit att omges av ett sådant språk; visitationer, säkerhetshot, ingripanden och utvisningar.
Det började med böner. Det slutade med gripanden.
Det var först när jag lämnade Gazimestan som jag insåg att den mest obehagliga delen av resan egentligen inte var det jag hade sett, utan det jag hade förstått. För mig tog Vidovdan slut när bilen rullade därifrån. För människorna jag mött började samma verklighet om igen nästa morgon.
När undantaget blivit vardag
Det vore emellertid ett misstag att betrakta Vidovdan som en isolerad händelse. För många av de serber jag mötte beskrevs den inte som ett undantag, utan som en koncentrerad spegelbild av en betydligt större verklighet.
När pilgrimerna lämnar Gazimestan, när kamerorna slocknar och den internationella uppmärksamheten flyttar vidare, återstår en vardag som enligt många kosovoserber präglas av osäkerhet, rättsliga tvister och en växande känsla av att det offentliga utrymmet för deras identitet successivt krymper.
Fyra dagar i Kosovo räckte för att förstå att det mest anmärkningsvärda inte var det jag såg under själva Vidovdan. Det var hur det extraordinära hade blivit vardag. Det som för mig var chockerande återberättades över morgonkaffet med samma självklarhet som vi hemma pratar om vädret.
”Har du hört att grannens hus målades över med UÇK-graffiti i natt?” sade någon. Ingen reagerade nämnvärt. Samtalet fortsatte. Någon annan nämnde att ännu en kyrkogård har vandaliserats. En tredje berättade om graffiti med budskap som ”Jesus hates Serbs”.
Sedan fylldes kaffekopparna på och samtalet gled vidare.
Det var kanske det som gjorde starkast intryck på mig. Inte berättelserna i sig, utan att de inte längre verkade överraska någon. ”Hörde du att hans son blev attackerad och misshandlad?” frågade någon. ”De skrek ’Fuck Serbs’.” Svaret blev inte chock eller ilska. ”Ligger han på sjukhus?” ”Ja.” ”Okej, då åker vi dit efter kaffet.” Sedan fortsatte dagen.
Just därför går det inte att förstå Vidovdan som en isolerad händelse. Det som utspelade sig den dagen beskrivs i återkommande rapportering av många som en spegling av ett betydligt större sammanhang. Det rapporteras om serber som grips under omständigheter som deras företrädare beskriver som godtyckliga.
Om människor som förlorar sina bostäder trots att de anser sig vara de rättmätiga ägarna. Om återkommande avbrott i vatten- och elförsörjningen i serbiska samhällen, särskilt under religiösa högtider. Om en rädsla för att öppet bära den serbiska flaggan eller andra symboler för den egna identiteten.
I Gračanica har rapporteringen kretsat kring folkbokföringsändringar inför val som kritiker menar riskerar att förändra den politiska balansen. I norra Mitrovica återkommer uppgifter om försämrad trygghet och trakasserier, samtidigt som flera invånare beskriver en känsla av att det offentliga utrymmet för serber steg för steg krymper.
Enbart under 2025 har över 130 etniskt motiverade attacker riktats mot serber: kyrkor har satts i brand, kyrkogårdar skändats, bostäder attackerats, barn trakasserats och lokala myndigheter har genomfört godtyckliga frihetsberövanden. Under de senaste fyra åren har sammanlagt 712 etniskt motiverade attacker riktats mot serber. Över 110 skadade ortodoxa kyrkor och kloster samt 5 250 skändade gravar vittnar om ett ihållande mönster av förföljelse.
Låt mig påminna om att detta är en fråga av global betydelse. Denna verklighet står i tydlig motsättning till FN säkerhetsråds resolution 1244, som ålägger det internationella samfundet att säkerställa säkerheten och återvändandet för fördrivna personer (punkt 9), fördöma våld mot civila (punkt 1) samt garantera mänskliga rättigheter och likhet inför lagen (punkterna 10 och 12). Om resolution 1244 fortfarande är bindande, vilket FN bekräftar, varför tillämpas då dess skydd så selektivt? Och vem säkerställer att det omfattar alla samhällen?
Det serbisk-ortodoxa kulturarvet är en annan återkommande del av rapporteringen. Kyrkor uppges utsättas för skadegörelse och övergivna kyrkobyggnader beskrivs i vissa fall ha använts som soptippar eller offentliga toaletter. Kyrkogårdar rapporteras vandaliseras, gravstenar slås sönder och begravningsplatser lämnas åt förfall. Det skrivs med graffiti.
I Uroševac har det rapporterats att delar av en serbisk kyrkogård har plöjts över och bebyggts. Ett uppmärksammat exempel är Kristus Frälsarens kyrka i Pristina, där den albanska artisten Era Istrefi spelade in en musikvideo 2014, något som många serber uppfattade som en djupt kränkande handling mot en helig plats.
Rapporteringen omfattar också enskilda människoöden. Dragica Gašić, den första serbiska kvinnan som återvände till Đakovica efter kriget, uppges efter sin återkomst ha utsatts för upprepade inbrott. Hennes livsviktiga diabetesmedicin ska ha stulits och den lokala butiken ska enligt uppgift ha vägrat sälja bröd till henne.
Samtidigt rapporteras återkommande om incidenter där serbiska barn har utsatts för attacker i samband med kristna högtider och om planer på att uppföra ett migrantcenter intill de kvarvarande serbiska bostäderna i Ugljare, något som kritiker menar riskerar att leda till ytterligare utflyttning.
Gäller mänskliga rättigheter alla?
Ingen konflikt blir mer begriplig genom att förenklas. Inte heller denna. Men om Europa menar allvar med sina återkommande hänvisningar till rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och skyddet för minoriteter och religionsfrihet, måste också dessa uppgifter granskas med samma allvar som liknande uppgifter granskas någon annanstans.
EULEX har till uppgift att stödja rättsliga principer i Kosovo, och både EU och internationella aktörer har upprepade gånger betonat att yttrandefrihet, religionsfrihet och skyddet för minoriteters identitet ska respekteras.
Den avgörande frågan är därför inte vilken sida man står på i Kosovokonflikten. Den avgörande frågan är om samma principer verkligen tillämpas konsekvent – även när det gäller kosovoserber. Är rättigheter verkligen universella eller gäller de endast när de skyddar rätt etnicitet?
Om jag får lämna er med en enda önskan, så är det denna: Res till Kosovo och Metohija. Där, bland 1200-talets kloster och den uråldriga liturgin, finns en stillhet som inte ber om uppmärksamhet. Den väntar tålmodigt på den som är villig att lyssna – och den som en gång låtit den tala till sitt hjärta lämnar sällan platsen för alltid. Förr eller senare leder vägen tillbaka.
Tijana Ivković
Opinionsbildare
Läs fler debattartiklar av Tijana:
Nato inte självklart för den som upplevt dess bombningar
FN:s Srebrenica-resolution gör allt annat än att främja försoning
Vill du också skriva en debattartikel? Mejla oss på [email protected]
