KRÖNIKA • SD-toppen Richard Jomshofs ordval var hårt. Onödigt hårt, menar bland andra Ulf Kristersson (M). Jag håller inte med om det – en spade ska kallas för en spade. Men den politiska storm som följde säger betydligt mer om statsministern och den svenska vänsterns dubbelmoral än om Jomshof själv. För få människor har gjort mer för att förgifta det svenska debattklimatet än just de som nu kräver ett hövligare samtal.
Riksdagsledamot Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg för en ”quisling”. Kort därefter använde han samma ord om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson.
Observera att han kallade Lindberg för EN quisling, vilket i det svenska språket sedan länge betyder landsförrädare. Och är det något Anders Lindberg är så är det just det.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Reaktionerna lät såklart inte vänta på sig. Statsminister Ulf Kristersson tog avstånd från ordvalet, oppositionen talade som vanligt om ett hot mot demokratin och Anders Lindberg beskrev själv uttalandet som djupt allvarligt.
Lindberg insinuerade att den norska landsförrädaren Quisling, som samarbetade med Hitler, faktiskt avrättades och att detta var ett hot riktat mot honom. Krokodiltårar som senare lystes upp av Lindbergs politiska kamrater på SVT – såklart. Vi har lärt oss dramaturgin.
Anders Lindberg har själv dragit historiska paralleller mellan Ulf Kristersson och Franz von Papen – den konservative politikern som öppnade dörren för Adolf Hitler.
LÄS ÄVEN: SD-toppen kallade Aftonbladets Anders Lindberg för ”quisling” – nu rasar vänsterliberaler av ilska
Den underförstådda slutsatsen blir då att Jimmie Åkesson måste vara Hitler. Det är en av de grövsta historiska liknelser som går att rikta mot svenska politiska motståndare.
Ett närmast imponerande mått av historielöshet
Ändå har den presenterats som legitim opinionsjournalistik. Men när Richard Jomshof använder ett historiskt epitet mot Lindberg blir det plötsligt en demokratisk kris. Dubbelmåttstocken kunde knappast vara tydligare.
Men det mest uppseendeväckande är något annat. Det är att just Anders Lindberg och Socialdemokraterna plötsligt vill göra sig till försvarare av ett anständigt politiskt samtal. Det kräver ett närmast imponerande mått av historielöshet.
Under två decennier har den svenska vänstern – med Aftonbladets ledarsida som en av sina mest högljudda megafoner – levt på att moralisera över sina motståndare. I synnerhet Sverigedemokrater har kallats fascister, nazister, rasister och demokratihot.Jonas Andersson
Alla vi som befinner oss lite till höger om mitten – alltså vi som vill att Sverige ska ha gränser, som värnar vårt land, som tar avstånd från terrorism, antisemitism och kvinnoförtryckande ideologier.
Vi som vill att vi ska ha fungerande energisystem, som inte vill att barn ska kunna giftas bort och som hävdar att män inte kan föda barn – alla vi som står upp för det sunda förnuftet – har i decennier utmålats som mindre värda, av Anders Lindberg, Magdalena Andersson och hennes andra politiska lakejer i den socialistiska och islamistiska diasporan. Det har gjort sina avtryck.
LÄS ÄVEN: Jomshof: Detta svenskhat måste få ett slut
Men det mest uppseendeväckande är något annat.
Det är att just Anders Lindberg och Socialdemokraterna plötsligt vill göra sig till försvarare av ett anständigt politiskt samtal. Det kräver ett närmast imponerande mått av historielöshet.
Under två decennier har den svenska vänstern – med Aftonbladets ledarsida som en av sina mest högljudda megafoner – levt på att moralisera över sina motståndare. I synnerhet Sverigedemokrater har kallats fascister, nazister, rasister och demokratihot.
LÄS ÄVEN: Anders Lindberg: SVT:s vänstervridning måste öka till valet – annars kan vi förlora
Borgerliga regeringar har beskrivits som steg på vägen mot Nazityskland. Tidöavtalet har målats upp som början på ett auktoritärt systemskifte. Den som ifrågasatt migrationspolitiken har inte bara haft fel – han har gjorts till ett moraliskt problem.
Detta har inte varit enstaka övertramp. Det har varit en arbetsmetod.
Den politiska motståndaren ska tystas
Anders Lindbergs ledarsida har under lång tid beskrivit Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin och återkommande varnat för att ett ökat SD-inflytande skulle föra Sverige mot ett nytt Hitlertyskland.
Denna djupt oanständiga retorik har blivit en självklar del av svensk politisk debatt, just genom propagandister och vänsterextremister som Lindberg.
Resultatet blev ett debattklimat där det inte längre räckte att säga att motståndaren hade fel. Han skulle misstänkliggöras, demoniseras och placeras utanför den demokratiska kontexten. Han skulle helt enkelt tystas.
När detta pågått år efter år hördes inga uppmaningar om ett bättre tonläge. Tvärtom, det applåderades.
När människor kallades ”blåbruna”, ”högerextrema”, ”rasister” och ”fascister” betraktades det som skarp opinionsjournalistik. Really?
LÄS ÄVEN: Aftonbladets ledarskribent: ”Trams” att visa stöd för judar
Men när Richard Jomshof nu använder ett historiskt laddat ord blir det plötsligt ett angrepp på demokratin. Skillnaden ligger inte i ordens hårdhet utan i vem som uttalar dem.
Det här är samma politiska kultur som i åratal förklarat att invandringskritik i grunden handlar om främlingsfientlighet, att oro över islamism egentligen är misstänkliggörande av muslimer och att den verkliga faran alltid finns på högerkanten – även när Europa skakas av islamistiska terrordåd.
Samtidigt har Socialdemokraterna och vänstern själva haft enorma problem med personer och miljöer kopplade till islamism, terrorism och importerad gängkriminalitet.
För mig är ordet därför inte en hänvisning till den norska krigshistorien, utan en korrekt politisk beskrivning av ett nationellt svek – ett landsförräderi. Ett förräderi som även Fredrik Reinfeldt (M) är skyldig till. Bara en nationell kommission kan rätta till detta historiska svek mot Sverige och det svenska folket, som jag ser det.
Jonas Andersson
Jamal El-Haj (eller Jamal El-Hamas, som Andersson kallade honom), blev under lång tid en belastning för partiet efter sitt deltagande i en konferens där personer med kopplingar till Hamas deltog.
Kritiken mot partiledningen handlade inte bara om El-Haj, utan om att reaktionerna uppfattades som sena och otillräckliga. Först efter en lång och infekterad process lämnade han Socialdemokraterna. Vi minns Anderssons tårar i riksdagen.
Den kontrasten är svår att bortse från. När en socialdemokrat hamnar i en allvarlig kontrovers kring islamistiska miljöer blir budskapet att vi måste vara försiktiga, invänta fakta och undvika förhastade slutsatser.
LÄS ÄVEN: Jomshof: El-Hajs förslag om ökad invandring ”helt vansinnigt”
En korrekt beskrivning av ett nationellt svek – ett landsförräderi
När en politisk motståndare använder ett grovt ord på X utlyses nationellt kristillstånd. Det är svårt att ta den indignationen på allvar. Ingen behöver försvara ordet ”quisling”. Det är ett historiskt tungt epitet. Men den som vill tala om tonläge måste också våga tala om ansvar.
LÄS ÄVEN: Socialdemokraterna kallade till pressträff om ’hotet’ från SD
Om quisling används i den betydelse ordet sedan länge fått i svenskan – en person som sviker sitt eget land och sätter andra intressen främst – anser jag att Richard Jomshof träffar helt rätt.
Jag menar att Anders Lindberg och Magdalena Andersson under lång tid har drivit och försvarat en politik som allvarligt skadat Sverige.
För mig är ordet därför inte en hänvisning till den norska krigshistorien, utan en korrekt politisk beskrivning av ett nationellt svek – ett landsförräderi. Ett förräderi som även Fredrik Reinfeldt (M) är skyldig till. Bara en nationell kommission kan rätta till detta historiska svek mot Sverige och det svenska folket, som jag ser det. Jag tror att denna kommission en dag kommer att inrättas.
Intressant nog är det inte jag eller Richard Jomshof som formulerat den kanske mest träffande sammanfattningen av affären, utan yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han konstaterar att den som själv använder historiska paralleller får tåla att bli bemött med samma mynt.
”Som man bäddar får man ligga”, skriver Funcke, och tillägger att ”några svinhugg måste man tåla”. Det rådet borde Anders Lindberg ta till sig.
LÄS ÄVEN: Får vita människor existera – eller är det ”white supremacy”?
Det svenska debattklimatet blev inte hårt den dag Richard Jomshof skrev ordet ”quisling”. Det blev hårt den dag vänstern bestämde sig för att varje invandringskritiker var en rasist, varje konservativ en fascist och varje SD-väljare ett hot mot demokratin.
Man kan bara demonisera sina motståndare under en begränsad tid innan demoniseringen slår tillbaka. Det är precis där vi befinner oss nu.
Anders Lindberg och Magdalena Andersson är inte offer för Sveriges uppskruvade tonläge. De är några av dess främsta upphovsmän.
Det är därför deras plötsliga vädjan om ett värdigare samtal klingar falskt. Man kan inte tända elden, hälla bensin på lågorna i tjugo års tid – och sedan spela brandchef när röken börjar blåsa åt det egna hållet.
