Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

LEDARE • Det märkliga med svenskhetsdebatten är inte att den finns. Det märkliga är att delar av den svenska offentligheten fortfarande tycks förfärade över att den finns. I ett land som på några få decennier förändrats demografiskt, kulturellt och socialt är frågan om vad som förenar medborgarna inte ett uttryck för rasism. Den är en demokratisk nödvändighet – och det är samma personer som nu misstänkliggör svenskhetsdebatten som gjort den nödvändig.

Ett land som i många hundratals år präglades av stor kulturell, språklig och historisk sammanhållning har på mycket kort tid förändrats i grunden. En stor del av befolkningen har i dag sina egna eller sina närmaste förfäders rötter i andra länder, ofta i delar av världen med andra religioner, samhällsideal och historiska erfarenheter.

Att människor då ställer frågor om svenskhet är inte konstigt. Vad förenar oss? Vad innebär det att tillhöra Sverige? Finns det en svensk kultur och svenska värderingar? Vilka krav kan samhället ställa på den som vill bli en del av det? Hur bevaras lojalitet, tillit och solidaritet när befolkningen blir mer heterogen?

Det vore märkligt om dessa frågor inte ställdes. Ändå finns akademiker och opinionsbildare som behandlar själva frågeställningarna som suspekta. Ekonomihistorikern Erik Thostemans artikel på DN Debatt är ett tydligt exempel. Redan i rubriken, ”Bakom flosklerna om ’svenskhet’ döljer sig rasism”, är domen avkunnad – svenskhet är en floskel och fasad för rasism.

Det är en von oben-attityd som inte öppnar en diskussion utan försöker tysta och stigmatisera den. Den som på förhand definierar motståndarens språk som tomt och hans motiv som rasistiska behöver sällan bemöta vad han faktiskt säger. Det räcker att göra honom moraliskt misstänkt.

Domen föregår undersökningen

Thosteman hävdar att talet om svenskhet ständigt glider från kultur och värderingar till arv, blod och jord. Men det är just denna glidning som måste beläggas, inte förutsättas. När människor talar om språk, historia, samhällsnormer eller nationell identitet kan man inte utan vidare utgå från att de egentligen menar biologisk exkludering.

Annars blir det en halmgubbe. Den som säger att svenskhet har ett historiskt och kulturellt innehåll framställs som om han hävdade att endast människor med en viss arvsmassa kan vara svenskar. Den som vill diskutera assimilation eller lojalitet tillskrivs uppfattningen att människor har olika värde.

Men det finns ett stort fält mellan rasbiologi och föreställningen att nationell identitet är ett helt fritt och omedelbart individuellt val. Nationella identiteter består av språk, historia, kultur, institutioner, sedvänjor, geografisk hemhörighet, familjeband och gemensamma erfarenheter. Att de förändras innebär inte att de saknar innehåll. Att deras gränser inte är exakta innebär inte att de är overkliga.

Familjen, hembygden och kärleken är inte heller möjliga att definiera uttömmande. Men man kan för den skull inte hävda att de bara är godtyckliga konstruktioner som egentligen inte existerar.

Alla identiteter är legitima – utom den svenska

Här framträder den mest uppenbara asymmetrin i Thostemans resonemang – det är bara svenskheten som läggs på dissektionsbordet. Samer ska med rätta kunna vårda sitt språk, sin historia och sina band till tidigare generationer. Kurder, judar, armenier och palestinier tillerkänns av akademiker som Thosteman en självklar rätt till historiskt förankrad gemenskap att slå vakt om och visa fram.

Ingen debattör skulle på samma sätt släppas fram på DN Debatt för att hävda att samiskhet är en floskel som döljer rasism eller att kurdisk fosterlandskärlek automatiskt är ett uttryck för blod-och-jord-tänkande. Men när svenskar talar om sitt land, sina förfäder och den kultur som vuxit fram här förändras måttstocken. Som om svenskar vore det enda folk på jorden som saknar moralisk rätt till historisk kontinuitet.

Det är en orimlig dubbelstandard. Att känna samhörighet med det land där ens familj levt i generationer är inte mer suspekt än att känna stark gemenskap med ett ursprungsfolk i en diaspora. Att hålla av sina närmaste och uppleva särskilda skyldigheter gentemot det egna samhället innebär inte att man förnekar andra människors lika värde.

Man måste också skilja mellan familjeband och klanmentalitet. Varje fungerande samhälle erkänner människors särskilda ansvar för barn, föräldrar och andra närstående. Problemet uppstår när lojaliteten till släkten eller klanen ställs över lagen, individens frihet och samhällets institutioner. Sverige har historiskt präglats av svaga klanstrukturer och stark tillit till opersonliga institutioner. Det har bidragit till låg korruption, rättssäkerhet och en stat som behandlar medborgare som individer snarare än som företrädare för konkurrerande släktnätverk. Att värna detta är inte främlingsfientlighet.

Inte heller är patriotism detsamma som chauvinism. Ett samhälle som förväntar sig att medborgarna ska bidra till det gemensamma och ytterst försvara landet måste också tillåta en känslomässig identifikation med nationen. Staten kan utfärda pass och driva in skatt, men den kan inte skapa offervilja genom administrativa beslut. Lojalitet förutsätter tillhörighet.

Vad ska ersätta svenskheten?

Thosteman är bättre på att upplösa svenskheten än på att förklara vad som ska ersätta den. Om svensk identitet saknar kärna och svenska värderingar bara är ett politiskt redskap för en suspekt agenda, vad ska då hålla samman Sverige? Medborgarskapet? Grundlagen? Demokratin? En uppsättning allmänliberala principer?

Även dessa alternativ förutsätter något mer. Grundlagar försvarar inte sig själva och demokratiska institutioner överlever inte bara därför att de finns nedtecknade. De vilar på normer, vanor och lojaliteter som vuxit fram historiskt och måste förmedlas vidare. Medborgarskapet är betydelsefullt men blir ihåligt om det inte motsvaras av ömsesidighet och gemensamt ansvar.

Det är heller ingen slump att svenskhetsfrågan återkommit. Bostadssegregation, parallellsamhällen, hedersförtryck, klanbaserad kriminalitet, islamistisk extremism och antisemitism och konflikter kring yttrandefrihet och religionskritik har inte uppstått därför att människor börjat tala om svenskhet. Människor har börjat tala om svenskhet därför att dessa problem finns.

Här räcker inte Thostemans historiska jämförelse med svenskamerikanerna omkring år 1900. Historien kan visa att identiteter förändras och används politiskt, men den kan inte ersätta analysen av dagens Sverige. Nu handlar frågan om hur ett land med omfattande invandring från kulturellt och geografiskt avlägsna samhällen ska bevara tillit, gemensamma normer och politisk sammanhållning. Det är en annan fråga och kräver andra svar.

Kulturrelativismen håller inte när frågorna blir konkreta

Den svenska mångfaldsdebatten har länge haft svårt att skilja mellan människors lika värde och kulturers olika egenskaper. Det första är en grundläggande moralisk princip. Det andra är en empirisk och politisk fråga. Människor ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, men därav följer inte att alla normsystem är lika förenliga med ett fritt samhälle.

Om alla kulturer i praktiken är likvärdiga blir integrationspolitiken obegriplig. Varför ska någon anpassa sig till svenska normer om de inte är mer skyddsvärda än de normer som råder i Afghanistan, Iran eller Somalia? Varför ska sekularism, jämställdhet och individens frihet ges företräde framför religiöst förmyndarskap, könssegregering och kollektiv heder?

Sverige kan naturligtvis lära av människor och traditioner från andra delar av världen. Men samtalet blir ytligt om det stannar vid mat, musik och högtider och vägrar att jämföra samhällens djupare institutioner och värderingar. Ett demokratiskt samhälle måste kunna säga att staten ska vara sekulär, att kvinnor och män har samma rättigheter, att individen står över släktens eller den religiösa gruppens krav, att homosexuella ska kunna leva öppet och att den som lämnar eller kritiserar en religion ska skyddas.

Dessa principer är inte neutrala. De står i konflikt med normer och rättsordningar i många av världens samhällen. Det är ingen förolämpning mot människor från dessa länder att konstatera det. Många – om än inte alla – har tvärtom lämnat dem just för att söka den frihet, säkerhet och rättsstatlighet som liberala demokratier erbjuder.

Man kan invända att sekularism, jämställdhet, hög tillit, låg korruption och yttrandefrihet inte är unikt svenska. Det är sant, men värderingar behöver inte vara unika för att vara historiskt förankrade och särskilt betydelsefulla här. Om varje konkret svar avfärdas därför att samma värde också förekommer någon annanstans blir frågan riggad – då kan ingenting någonsin vara svenskt, eftersom ingen kultur har uppstått i fullständig isolering.

Identitet uppstår inte vid passkontrollen

Att identiteter är socialt formade betyder inte att de är ytliga eller snabbt utbytbara. Religion, familj, språk, historiska minnen och sociala normer präglar människor djupt. För vissa går det snabbt att identifiera sig med Sverige. För andra tar det generationer. Ytterligare andra behåller med vilje en starkare identifikation med ursprungslandet, religionen eller den egna gruppen.

Alla med invandrarbakgrund ska inte dra över samma kam. Ambitionen att bli en del av Sverige skiftar från individ till individ. Men det är orealistiskt att tro att bosättning eller medborgarskap automatiskt utplånar tidigare identiteter. Ett personnummer förändrar inte på egen hand språk, världsbild och lojaliteter. Om det var så enkelt skulle vi inte ha några invandrings- och integrationsrelaterade problem i Sverige.

Integration är en process, inte en administrativ handling. Den kräver både möjligheter att komma in i samhället och en tydlig uppfattning om vilket samhälle man förväntas bli en del av. Om majoritetssamhället inte vågar formulera sin egen identitet blir assimilation logiskt omöjlig. Man kan inte anpassa sig till ett tomrum.

USA borde mana till eftertanke. Landet har länge definierat nationen genom medborgarskap, konstitution och politiska ideal men präglas ändå av starka etniska, kulturella och religiösa skiljelinjer. Människor söker sig ofta till dem som delar språk, bakgrund och levnadsvanor. Sverige är inte immunt mot samma mekanismer.

Segregation kan inte förklaras enbart med diskriminering och ekonomisk utsatthet. Sådana faktorer spelar roll, men det gör också nätverk, grupplojaliteter och människors önskan att leva nära dem som delar deras livsstil. Inte bara svenskar vill leva med svenskar, även invandrare från samma regioner söker sig till varandra. I fallet med svenskarna är det inte ett stort problem men när hundratusentals invandrare väljer att leva avskilt från det svenska samhället försvåras eller omöjliggörs integration.

Här måste man samtidigt skilja mellan beskrivning och värdering. Det är uppenbart för blotta ögat att människor kan skilja sig åt genom ursprung, utseende och genetisk härkomst. Sådana konstateranden är inte i sig rasistiska. Rasismen uppstår när biologiska kategorier används för att rangordna människovärde, tillskriva individer oföränderliga moraliska egenskaper eller rättfärdiga diskriminering. Att konstatera att människor ofta känner samhörighet med dem som delar historia eller kultur är sociologi. Att hävda att andra därför har lägre värde är rasism.

Det svenska språkbruket kring ”ras” är dessutom mindre enkelt än Thosteman antyder. Sverige har i stor utsträckning övergett ordet som neutral klassificering samtidigt som ”rasism” förblivit centralt. Internationellt används ”race” fortfarande i forskning, juridik och statistik, med varierande innebörd. Det gör inte biologiska rasteorier sanna, men visar att frånvaron av ett ord inte avskaffar de fenomen man försöker beskriva. Språket förändras men verkligheten följer inte alltid lika prydligt med.

Utan tillit ingen solidaritet

Den svenska välfärdsstaten byggdes inte bara med skatter, myndigheter och offentliga budgetar. Den vilade också på hög tillit och en stark föreställning om ömsesidiga skyldigheter mellan människor som uppfattade sig som delar av samma samhälle. Solidaritet av detta slag uppstår inte i ett vakuum.

Om den gemensamma identiteten försvagas är det rimligt att fråga vad som händer med viljan att finansiera människor man inte känner och kanske inte längre upplever sig dela grundläggande normer med. USA visar hur ett rikt land kan sakna den breda uppslutning kring offentligfinansierad välfärd som präglat Norden. Skillnaderna har många orsaker, men etnisk och kulturell fragmentering är tveklöst en av dem.

Frågan är alltså inte bara om Sverige ska vara segregerat eller blandat i fysisk mening, utan om människor med olika bakgrund kan utveckla en verklig gemenskap och känsla av ömsesidigt ansvar. Ett samhälle kan leva med stor mångfald, men inte med helt oförenliga uppfattningar om rättsstat, kön, religion, yttrandefrihet och individens ställning. Pluralism kräver en gemensam ram.

Det är därför samtalet om svenskhet är nödvändigt. Inte för att stänga ute människor – även om det i vissa fall också kan vara nödvändigt – utan för att göra det möjligt för fler att faktiskt komma in. En svensk identitet kan vara historiskt och kulturellt förankrad och samtidigt öppen för nya medlemmar. Öppenhet kräver inte innehållslöshet. Ett hem blir inte mer välkomnande av att man förnekar att det har en historia och ett sätt att fungera.

Den verkliga faran är den förbjudna frågan

Thostemans artikel säger sig analysera svenskhetsbegreppets politiska funktion, men har själv en tydlig sådan – att göra vissa frågor svårare och mer förbjudna att ställa. Genom att koppla svenskhet till rasism höjs det moraliska priset för den som vill diskutera nationell identitet, historisk kontinuitet och kulturell sammanhållning.

Därmed slipper man de svåraste följdfrågorna. Vad händer när människor inte vill assimileras? Hur stor normativ splittring klarar ett samhälle? Vilka skyldigheter följer med medborgarskapet? Kan en generös välfärdsstat bestå utan gemensam tillit? Hur förenas religiösa miljöer som vill begränsa kvinnors, avfällingars eller homosexuellas frihet med ett sekulärt samhälle? Vad betyder lojalitet när människor kan ha starka band till flera nationer, religioner och diasporor samtidigt?

Det finns inga enkla och självklara svar. Just därför måste frågorna få ställas utan att den som ställer dem automatiskt placeras utanför det moraliskt acceptabla.

Ett öppet samhälle måste kunna diskutera svenskhet utan att göra den biologiskt absolut. Det måste kunna erkänna historisk kontinuitet utan att stänga dörren för nya svenskar, försvara svenska normer utan att förneka människors lika värde och konstatera att vissa kulturella eller religiösa föreställningar är oförenliga med frihet utan att döma varje individ som kommer från ett samhälle där sådant förekommer.

Den stora konflikten handlar inte bara om hur svenskhet ska definieras. Den handlar om vem som får definiera den – och om svenskar överhuvudtaget tillåts göra anspråk på en historisk identitet på samma sätt som alla andra tycks få i den akademiska värld där Thostman vistas.

Sverige står inför integrations- och sammanhållningsproblem som saknar enkla lösningar. Det sista landet behöver är en offentlighet där de mest grundläggande frågorna om gemenskap och lojalitet avfärdas som floskler innan samtalet ens har börjat.

Erik Thosteman gör inte svenskheten tydligare. Han gör samtalet om den smalare. Ett land som inte vågar tala om vad som förenar dess medborgare riskerar förr eller senare att upptäcka att det inte längre finns särskilt mycket som håller dem samman. Det är ett land som faller sönder.