LEDARE • En man döms för sexuellt ofredande – med tidigare domar och utan svenskt medborgarskap – men frågan om utvisning prövas aldrig. När åklagaren avstår från att yrka och inte heller redovisar varför, och domstolen gör samma sak, sätts principen om att beslut i en rättsprocess ska fattas med insyn ur spel. Hur rättssäkert är det när ingen behöver förklara varför lagen inte används?
Jag skrev nyligen om ett fall där en man dömts för sexuellt ofredande efter att ha onanerat bakom en kvinna i publikhavet på Gröna Lund och fått utlösning på hennes kläder. Brottet var, enligt tingsrätten, så pass allvarligt att straffvärdet motsvarar ett kortare fängelsestraff. Det rörde sig också om ett återfall i samma typ av brottslighet.
Mannen var sedan tidigare dessutom dömd för en rad andra brott som vittnar om såväl en allmän brist på respekt för lagen som ett narkotikamissbruk. Han saknar svenskt medborgarskap. Trots det prövades aldrig frågan om utvisning i rättsprocessen.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Jag kontaktade åklagaren i målet för att bringa klarhet i hur hon resonerat. Svaret blev lika kort som arrogant: hon hade gjort en ”samlad bedömning”, men tänkte inte gå närmare in på innehållet eller övervägandena i den.
Att det gjorts någon form av bedömning förutsatte jag också. Alternativet hade varit att man singlat slant. Formuleringen säger ingenting utöver det självklara. Den förklarar inte vilka faktorer som vägts in, hur lagstiftningen tolkats eller varför slutsatsen blev att inte yrka på utvisning – i ett fall där det framstår som en relevant fråga att ta ställning till.
I uppföljande mejlkonversation uttrycker åklagaren viss förståelse för mina ”funderingar” men anser sig ändå förhindrad att uttala sig om det aktuella målet. För allmänna frågor hänvisas jag till ämnesansvarig vid åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum och information på myndighetens webbplats om vilka regler som gäller för utvisning.
Ett avgörande beslut – utan motivering
I svensk rätt finns inget krav på att åklagare ska motivera sina yrkanden i ett åtal. Det gäller i synnerhet sådant som ytligt och bedrägligt kan se ut som att inget beslut fattats – exempelvis att inte yrka på utvisning.
Åklagare omfattas av objektivitetsprincipen (ska beakta både det som talar för och emot), legalitetsprincipen (ska väcka åtal när bevisning räcker) och interna riktlinjer från Åklagarmyndigheten.
Det innebär att åklagaren måste göra en materiell bedömning av utvisningsfrågan, väga in exempelvis anknytning, återfallsrisk och proportionalitet – men den bedömningen behöver inte redovisas öppet i stämningsansökan, utan kan undanhållas såväl parter i målet som allmänhet och granskande journalister.
Domstolar måste fatta ett beslut och redovisa skäl om en åklagare har yrkat på utvisning vare sig man bifaller eller avslår. Men åklagaren, som ofta de facto avgör om frågan ska prövas, har ingen motsvarande skyldighet. Inget utvisningsyrkande = ingen förklaring.
LÄS ÄVEN: Ordförande för afghanska föreningen våldtog 11-årig flicka i simhall – utvisas inte
Konsekvensen är att ett avgörande beslut – om en person ska utvisas eller inte – kan fattas utan att skälen någonsin blir offentliga. I det aktuella rättsfallet med den ensamkommande ejakulerande gymnasieafghanen finns inte så mycket som en stavelse om utvisning i vare sig stämningsansökan, förundersökning eller dom.
Inte heller domstolen behöver förklara
Problemet stannar heller inte vid åklagaren. Domstolen har möjlighet att ta upp frågan om utvisning på eget initiativ – ex officio. Men om inget yrkande finns, finns heller ingen skyldighet att göra det – och inte heller att förklara varför man avstår.
Det innebär att även domstolen kan låta frågan passera helt utan motivering. Först om utvisning faktiskt prövas uppstår en skyldighet att redovisa skälen. Det är inte rimligt att rättsväsendet kan avstå från att driva eller pröva en ingripande åtgärd utan att behöva berätta varför – inte när det kan få så allvarliga samhällskonsekvenser som att låta en livsstilskriminell person stanna i landet.
Ett systemfel när någon måste ställa frågan
I många fall kan det framstå som så självklart varför en viss fråga inte väcks i en rättsprocess att det inte behöver motiveras. Frågan om utvisning av en person som återkommande begått brott i Sverige och saknar svenskt medborgarskap tillhör inte den kategorin.
Vare sig åklagaren väljer att yrka på utvisning eller avstå behöver det motiveras. Vare sig domstolen i avsaknad av ett yrkande från åklagaren väljer att själv ta upp frågan eller avstå, behöver det motiveras.
LÄS ÄVEN: Äldreboende-afghan fick medborgarskap – tackade Sverige genom att våldta 80-åring – kan INTE utvisas
Att välja att inte agera är inte detsamma som att inte fatta ett beslut. Det är filosofisk fundamenta. Är man utbildad jurist eller lagstiftare borde man ha koll på sådant.
Att välja att inte utvisa borde inte få förbigås med tystnad. Allmänheten och den dömdes potentiella framtida brottsoffer har rätt att veta hur åklagare och domstol resonerat, vilka skäl man vägt mot varandra, vilken riskbedömning man gjort, hur den så kallade proportionalitetsprincipen har tillämpats. Att man inte bara slarvat över frågan.
Skärpta regler – oförändrad brist på transparens
Lagstiftningen har också skärpts de senaste åren. Trösklarna för utvisning har sänkts och återfall i brott väger tyngre än tidigare. Det gör frågan ännu mer angelägen att besvara – varför ingen utvisning.
Om liggande lagförslag går igenom skärps snart reglerna ytterligare. Varje brott med fängelse i straffskalan ska om jag förstått saken rätt åtföljas av ett yrkande på utvisning från åklagaren för domstolen att ta ställning till. Eventuella verkställighetshinder ska inte tas hänsyn till alls utan hamnar helt på Migrationsverkets bord efter avtjänat straff.
Men fram till dess, så länge åklagare och domstol har mer fria händer, är det problematiskt att det saknas krav på transparens i beslutsfattandet. När lagstiftaren tydligt markerat att utvisning i fler fall ska övervägas, borde det också finnas ett krav på att det förklaras när och varför det inte görs.
Ett glapp i rättssäkerheten
Beslut måste gå att förstå och granska. Ingen medborgare eller granskande journalist som läser en stämningsansökan ska behöva gissa vad åklagare och domare tänkt. Ingen som frågar ska behöva mötas av icke-svaret att det gjorts ”en samlad bedömning”.
LÄS ÄVEN: Afghan fick svenskt medborgarskap på en vecka – tackade med knivvåldtäkt
Ibland går det att räta ut frågetecknen genom att begära ut interna tjänsteanteckningar, e-postmeddelanden eller beslutsstöd i åklagarens ärendehanteringssystem. Men om en åklagare inte vill att du ska få veta, kan hon eller han kategorisera allt sådant som internt arbetsmaterial och undanta det från offentlighetsprincipen.
Beslutar själva om deras beslut ska få granskas
Samma åklagare och domare som underlåtit att redovisa sina beslut har också befogenheten att sopa igen spåren efter sig om någon är för nyfiken. Det är bocken som trädgårdsmästare.
Någon helt oberoende och ojävig instans borde pröva vad som ska kunna gömmas undan från den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. I rättsväsendet är obstruktion mot transparens särskilt allvarligt.
Förtroendet för åklagar- och domstolsväsendet kan inte vila endast på antagandet att rätt beslut fattas av rätt skäl – det måste finnas en möjlighet att faktiskt kontrollera det, att undanröja varje gnagande misstanke som kan undergräva förtroendet för denna grundpelare i ett demokratiskt samhälle.
