LEDARE • De bestialiska knivdåden i Vetlanda nyligen utförda av 22-årige asylafghanen Tamim Sultani har upprört många svenskar, men inte alla. Vänsterut på den politiska skalan och inom det åt samma håll lutande proffstyckaretablissemanget förefaller man mer upprörd över ”rasistiska” reaktioner på händelsen och bekymrad över hur man ska skadebegränsa så att det kan fortsätta vara massinvandringspolitisk business as usual. Ansvarstagande från de ansvariga lyser i vanlig ordning med sin frånvaro.

Samnytts chefredaktör Egor Putilov har – i motsats till den desinformation som från etablissemangshåll sprids om motsatsen – tidigare på ett förtjänstfullt sätt förklarat varför den här sortens dåd är tydligt kopplade till en ansvarslös invandringspolitik och därför kommer att fortsätta ske så länge denna politik tillåts fortsätta.

När drömmen krockar med verkligheten är våldet nära

När den högt uppskruvade drömmen om Sverige och ett liv i sus och dus möter verkligheten i form av en alienerad bidragstillvaro i en nedgången betongförort kanaliseras frustrationen inte sällan som ett hat och förakt mot svenskarna. Synen på svensken vänds, när man misslyckats med att erövra dennes levnadsnivå, till missunnsam avund. Latenta kulturella och religiösa värderingar vaknar till liv och svensken blir nu i stället ”svennig”, omoralisk och ogudaktig.

Vissa tar genvägen till status och blir gängkriminella. För andra räcker inte det, man vill även utkräva hämnd för något man anser sig lurad på. I Sverige har vi sett dessa motiv ta gestalt i utredningarna av ett flertal dåd av terrorkaraktär – Taimour Abdulwahab i Stockholm 2010, Abraham Ukbagabir på IKEA i Västerås 2015, Rakhmat Akilov i Stockholm 2017 och nu Tamim Sultani i Vetlanda 2021, för att nämna några av de mer uppmärksammade.

Dessa utgör dock bara toppen av ett isberg. Svenskhatet finns med som ett delmotiv i en lång rad mord på unga svenska kvinnor och män, överfalls- och gruppvåldtäkter, förnedringsrån och så vidare. Insikt om fenomenet har funnits i decennier. Googla exempelvis frasen ”Vi krigar mot svenskarna” så dyker både mediatexter och högskoleavhandlingar upp som sökresultat skrivna för 15 år sedan eller mer.

Den politiskt korrekta tystnadskulturen starkare

Men de krafter som velat trycka undan denna kunskap har varit starkare, därför ser samhället ut som det gör idag – otryggt, brottstyngt, med en kraftig överrepresentation av invandrare och utlänningar bland gärningspersoner och fängelsekunder och en fortsatt invandring på en ohanterligt hög nivå som kontinuerligt förvärrar situationen ytterligare.

När de många och växande invandringsrelaterade problemen uppmärksammas skyller man på vänsterkanten ofta på ”socioekonomiska faktorer” – det kapitalistiska klassamhället är riggat menar man och är du inte bara fattig utan också invandrare stoppas du enligt denna diskurs dessutom av det svenska samhällets strukturella rasism och svenskarnas vardagsrasism.

Det finns väldigt lite empiriskt stöd för en sådan samhällsanalys i Sverige. Inte i något land är det så lätt att göra en klassresa som här. Inte i något land klingar, givet de sociala skyddsnäten, ursäkter för att bli kriminell så ihåligt. Inget folk är så tolerant och icke-rasistiskt som det svenska.

Men för att komma någonstans i det svenska samhället ovanför en bidragstillvaro i miljonprogrammet måste man också anstränga sig lite själv. Förr fick man söka sig till vänster om Socialdemokraterna för att hitta tankegods om att välstånd och framgång ska regna som manna från de rikas himmel över oss andra i motsats till att dessa ting är något individen skapar genom egen strävan.

De låga förväntningarnas rasism

Idag har ytterkantsvänsterns gratis lunch-politik där någon annan alltid ska stå för fiolerna inte bara banat sig väg genom hela socialdemokratin utan också ätit sig in i delar av borgerligheten. Och ingenstans är detta så tydligt som i invandringspolitiken. Diskussionen handlar alltid om vad vi svenskar ska göra för invandrarna, aldrig om vad de ska göra för sig själva i detta möjligheternas land.

Paradoxalt är det de med den högsta antirasistiska svansföringen och med det ilsknast hyttande fingret åt Sverigedemokrater som excellerar i denna de låga förväntningarnas rasism, som degraderar invandraren till något sinnesslött som måste tas omhand. SVT hade för en tid sedan ett filmreportage där reportern förtjust klappade händerna över att en invandrarkvinna klarade av att hantera en sopkvast – ”titta vad hon kan!”

Inte sällan gestaltar sig omhändertagandet som ett verktyg för att visa upp sin egen godhet, där invandraren hålls fram som en maskot eller accessoar. I ett annat SVT-reportage om hitresta tiggare drogs tankarna hos den minnesgode till det gamla Edvard Persson-citatet ”Allt ljus på mig” när Alexandra Pascalidou var noga med att hennes egen välmejkade nuna var i bild hela tiden framför de rumänska romerna.

Inte ens Jesus kunde hjälpa alla i armod

Den här inställningen till invandrare passar förstås som hand i handske med de orimliga förväntningar på att få allt serverat som många migranter har när de beger sig i väg till vårt land på andra sidan jorden. Men svenskarnas förmåga att hjälpa räcker inte till hur stor viljan än är, inte när de som ska hjälpas anländer i hundratusental varje år och de som kommit innan behöver fortsätta att hjälpas i decennier. Inte ens Jesus kunde hjälpa alla och utbrast när han blev trängd och kraven övermäktiga: ”Hela er själva”.

Den här utvecklingen kan inte ta någon annan ände än en med förskräckelse. I slutet av detta sekel kan, extrapolerat utifrån tillgänglig migrationsstatistik, en majoritet av de som bor i Sverige ha sådan invandrarbakgrund som den som beskrivs ovan. Det vi idag bevittnar av brott, våld, religiös extremism och samhälleligt sönderfall är bara början.

Det finns förstås också många invandrare som går till jobbet varje dag, betalar skatt, avhåller sig från att begå brott och på andra sätt försöker anpassa sig till det land de flyttat till. All heder åt dessa. Men deras andel är tyvärr för liten för att vårt trygga och sammanhållna välstånds- och välfärds-Sverige ska kunna bestå.

Vem är egentligen på fel plats?

Ett uttalande från polisens lokalområdeschef i Höglandet, Jonas Lindell, efter dådet i Vetlanda kan tjäna som ett lackmuspapper på hur långt det är kvar till ett verkligt tillnyktrande från det humanitära stormaktsrus som vi gått omkring och lallat i under flera decennier. I en kommentar till SVT Rapport menade Lindell att de som brutalt knivhuggits ned av Tamim Sultani ”var på fel plats vid fel tillfälle”.

I folkdjupen reagerade många, inklusive undertecknad, på det bisarrt bakvända i detta påstående. Skötsamma svenskar i färd med att handla på Willys eller uträtta andra ärenden på sin egen hemort skulle alltså ha befunnit sig på fel plats, inte den afghanske våldsmannen?

Men ovanför detta folkdjup tycks nästan ingen ha reagerat, från SVT-reportern via alla finmediers proffstyckare och upp till riksdagsledamöter och statsråd. Ingen har kritiserat Lindell, än mindre kommer han att bli föremål för någon reprimand för sitt kränkande uttalande gentemot de knivhuggna.

Säg som det är – bli av med jobbet

Föreställ er nu att Lindell i stället sagt i SVT Rapport att ”gärningsmannen var i fel land vid fel tillfälle”, det ramaskri detta hade resulterat i inom åsiktsetablissemanget och vad det skulle fått för konsekvenser för lokalområdeschefens fortsatta karriär inom polisen. Detta trots att detta hade varit ett både sant och relevant konstaterande.

Tamim saknar asylskäl och har endast lyckats hålla sig kvar i Sverige genom den hårt kritiserade gymnasielagsamnestin. Den utbildning han av de svenska skattebetalarna bjudits på förefaller han inte ha varit särskilt intresserad att plugga sig igenom. I stället har han ägnat sig åt drogmissbruk och narkotikabrott. Nu har han dessutom knivhuggit sju personer.

Man måste bege sig en bra bit utanför det allmänna rättsmedvetandet för att inte tycka att Tamim förverkat sin rätt att vistas i Sverige. Ändå kan polischef Jonas Lindell inte säga detta självklara utan att bli föremål för disciplinära åtgärder. Att kränka brottsoffren kan han däremot riskfritt göra, utan att någon med tillgång till de stora åsiktsplattformarna ifrågasätter vems sida polisen egentligen ska stå på.

Inte bara Dan Eliasson

Dessvärre stannar det inte heller där. Tystnaden från åsiktskorridorens självgoda riddare är också total när Tamim urskuldas för sina gärningar av den asylhaveristiska rörelse med Fatemeh Khavari i spetsen som länge haft fintyckarnas öra och stöd och är själva orsaken till att Tamim genom en bastard till lag kunnat bita sig fast i Sverige trots avsaknad av asylskäl och begå dessa fruktansvärda brott.

Under hashtaggen #stoppautvisningarnatillafghanistan skriver en aktivistprofil på Facebook att ”man kan göra såna dumma saker” som Tamim om man ”mår fruktansvärt dåligt”. Vederbörande skriver vidare att ”vi är många som känner med gärningsmannen och hans situation”.

En av de som idag känner så torde vara S-märkte generaldirektörshoppjerkan Dan Eliasson som tidigare utgjutit långa ”vad är det för trauma den killen bär med sig”-jeremiader i omsorg om en ensamkommande mördare samtidigt som han gav mordoffret en halv mening.

Från vänsterhåll har man i raljant tonläge annekterat frasen ”men det får man väl inte säga i det här landet” med innebörden att den politiska korrekthetens våta filt över medborgarna är en högerpopulistisk konspirationsteori. Men gång efter annan får vi belägg för att rädslan för repression för ”felsägare” är städse närvarande och hur yttrandefriheten i grundlagen alltmer urholkas.

Möjligen borde uttrycket ovan kompletteras med ett ”men det får man säga i det här landet” om sådana ovan nämnda osmakligheter som rimligen borde få konsekvenser men tillåts passera utan att något händer. Att det ger fler godhetspoäng i salongerna att ta parti för invandrade våldsmän än för deras svenska brottsoffer är bara ett av många exempel på det surrealistiska åsiktsklimat som känns som hämtat från den dystopiska fiktionens värld men är verklighet i Sverige idag.

Ledare