LEDARE • Somaliskättade etnoaktivisten Bilan Osman surfar med vänsterliberala boulevardtabloiden Expressens benägna hjälp vidare på den konfrontativa rasidentitära våg som den senaste månaden sköljt över västvärlden i spåren av den livsstilskriminelle drogmissbrukaren George Floyds dödsfall i samband med ett polisingripande i USA. Det är en rörelse som står mycket långt från det ickevåld och samförstånd mellan etniska grupper som Martin Luther King Jr predikade i sitt berömda ”I have a dream”-tal.

Kärnan i Bilans attack är ett uppochnedvänt synsätt där det är Sverige, inte USA, som har ett svårläkt sår i sitt samhälle på grund av forna tiders slavhandel. Det är i den narrspegeln inte invandrade rasidentitärer som Bilan som har importerat ett amerikanskt fenomen och som en fyrkantig kloss i ett runt hål försöker applicera det på Sverige. Nej, i stället är det enligt Expressen-skribenten svenskarna som dyvlat på amerikanerna sin rasism och ska hållas skyldiga till såväl gårdagens transatlantiska slavhandel som dagens påstådda diskriminering av USA:s svarta slavättlingar. Black Lives Matter i USA har, menar Bilan, i sina aktioner Afrosvenskarnas riksförbund som förebild, inte tvärtom.

Faktaresistenta beskyllningar mot Linné

Trots att det objektivt kan vederläggas att Carl von Linné skulle vara rasismens grundare och ett flertal framstående historiker i närtid också har gjort ansträngningar för att hyfsa den bisarra debatten, fortsätter de faktaresistenta beskyllningarna mot vår världsberömde botaniker från Bilans rasidentitära rörelse.

Man förskräcks i skenet av detta när man tänker på den desinformation rörande Sveriges historia som intet ont anande elever utsätts för när Bilan åker runt på landets skolor i egenskap av certifierad föreläsare för vänsterradikala Expo.

Självspäkande kulturmasochister

Tyvärr har denna typ av historierevisionism också plockats upp av en del svenskar med osunt oikofobisk och kulturmasochistisk läggning. Det tycks bland åtminstone vissa av oss finnas ett otillfredsställt uppdämt behov av självspäkelse sedan vi kastade av oss kristendomens ok av arvsynd och blev sekulära.

Vid sidan av Expo med djupa försänkningar i statsapparaten har flera bildningsförbund lierat sig med de rasidentitära historierevisionisterna i indoktrinering av svenskarna, däribland partianknutna ABF (S), Studieförbundet Vuxenskolan/Humanus Utbildning (C och L) och Sensus (KD) tillsammans med förment politiskt obundna Studiefrämjandet och det statliga propagandaorganet Forum för levande historia.

Tillsammans driver man sedan tio år tillbaka projektet ”Vår mörka historia” där Sverige såväl då som nu framställs som ett inferno av rasism. Initiativtagare till projektet är de Bilan ideologiskt närstående dokumentärfilmarna Erik Sandberg och Andreas Rocksén som kritiserats för sina hårt vänstervinklade och med sanningen dagtingande ”dokumentärer” om avvisningar av illegala migranter från Sverige.

Skäms på dig om du inte skäms

Jantelagen får många vanliga svenskar att hålla tand för tunga när Bilans rasidentitärer attackerar eller de svenska flagellanterna piskar sig offentligt – om vi inte känner skuld och skam för vilka vi är så skäms vi i stället för att vi inte skäms liksom.

Få vågar stå upp för svenskens självklara rätt att känna stolthet för historiska världsberömdheter som Linné eller för hur vi under 1900-talet i våra anletens svett och entreprenörsanda förvandlade dåtidens fattiga Sverige till ett av världens mest utvecklade och välmående länder – själva orsaken till att Bilans föräldrar styrde kosan hit från sitt dysfunktionella Somalia, för att komma i åtnjutande av en bit av den svenska välfärds- och välståndskakan.

Linné höll Nordamerikas urbefolkning högst

För att återvända till Linné så ägnade han mycket lite tid åt att klassificera och rangordna människor. Värt att notera är också att Linné i den lilla utsträckning han ändå gjorde detta höll den nordamerikanska ursprungsbefolkningen högst, inte vita européer. Men det förtiger förstås Bilan eftersom det då blir besvärligt att leda i bevis att de européer, i huvudsak britter, som koloniserade Nordamerika och sedan utropade USA som självständigt ska ha haft Linné som ledstjärna, detta i beaktande av hur de behandlade kontinentens enligt Linné ädla ursprungsbefolkning.

Native Americans i USA idag är samtidigt inte föremål för någon strukturell institutionell diskriminering. Tvärtom åtnjuter denna etniska grupp sedan länge en rad privilegier och särrättigheter grundade på rastillhörighet. Detsamma gäller landets svarta slavättlingar som också de har rasprivilegier enkom utifrån sin hudfärg.

Lönar gästfria svenskar illa

I Sverige med generösa offentligfinansierade välfärds- och trygghetssystem klingar retorik om rasism, diskriminering och socioekonomiska faktorer extremt ihåligt som ursäkt för att misslyckas i livet och bli livslångt bidragsberoende eller gängkriminell. Svenskarna, som i alla undersökningar får högsta betyg för sin frånvaro av rasistiska åsikter, har mer än något annat folk öppnat sina landsgränser, plånböcker och hjärtan för invandrare. Alltför många lönar svenskarna illa för detta – antingen genom att missköta sig i samhället eller, som bland annat Bilan, genom att djupt orättvist missakta den etniske svensken och som bortskämda barn för varje krav de får uppfyllt ständigt ställa nya.

I Sverige åtnjuter invandrare en lång rad förmåner i samhället som förvägras svenskar. Det gäller exempelvis förturer och subventioner på bostads- respektive arbetsmarknaden, två områden där Bilan utan förankring i fakta och verklighet tvärtom hävdar att invandrare diskrimineras.

Privilegier grundande på etnisk härkomst skulle kategoriskt dömas ut som rasistiska om det vore vita svenskar som gynnades. Att man inverterar förtecknen borde förstås inte göra den sortens tankegods och strukturer mindre rasistiska, men för alltför många är det dessvärre inte självklart utan tvärtom lovvärt. Detta utifrån en tillyxad variant på marxistisk konfliktteori där ras ersatt klass och det är legitimt att utsätta den etniska grupp som subjektivt kan betraktas som mer privilegierad än den andra för vad som i det omvända fallet bortom varje diskussion skulle klassas som rasism.

Särskilt problematiskt är det att ledande tidningar som Expressen och skattefinansierade organisationer som Expo agerar plattform för sådana aggressivt nyrasistiska tankefigurer som Bilan et consortes notoriskt riktar mot vita. Det väcker en skrämmande overklighetskänsla hos läsaren, tittaren och lyssnaren när så tunga aktörer använder den tyngden för att okritiskt ge legitimitet åt dylikt (pun intended) polariserande och uppviglande tankegods. Men vill man se öppna rasmotsättningar på gatorna av amerikansk och brittisk modell med brinnande bilar och plundrade butiker, då är det förstås en effektiv retorik och påverkanskampanj.

Kulturvänstern som sviker invandrarna

Om det finns något blågult svek gentemot invandrarna som bidragit till att driva ut dem i samhällets sociala utkant så kan det i varje fall inte tillskrivas det skattebetalande svenska folk som gästfritt bjudit in dem till sitt dignande smörgåsbord. Däremot får den kulturvänster som Bilan tillhör ta på sig en rejäl bit av skulden – intellektuella som i cynisk avsaknad av konsekvenstänkande får en kick av att kittla sig med det lite farliga i kulturens rännsten och exempelvis lyfter fram gangsterrappare och annan glorifiering av livet som brottsling med dess förakt för det strävsamma laglydiga ”svennelivet”

Genom att bjuda in sådana fenomen från gatan till salongerna normaliserar man det som rumsrena kulturyttringar i stället för att fördöma dem och hålla fram andra uttrycksformer med värderingar som är mer karaktärsdanande för unga med invandrarbakgrund som ska skapa sig en plats i samhället där man inte slutar som fängelsedömd förövare eller mordoffer i en väpnad gängkriminell konflikt. Skuld tillfaller också den allmänna vänstern som med sitt socioekonomiska snyft, sina rasismanklagelser och sin egen de låga förväntningarnas rasism ger invandrarna alibi för att leva ett antisocialt och kriminellt liv och skylla sin självförvållade livssituation på samhället eller att man inte har någon fritidsgård.

Bilan & Co kan också genom sitt slöjbärande ta på sig ansvaret för att normalisera ett importerat kvinnoförtryck och hedersvåld. Unga invandrartjejer i Sverige behöver lika lite förebilder som upprätthåller en stereotypt underordnad kvinnoroll dikterad av religiös vidskepelse som de unga invandrarkillarna behöver gängkriminella ledare som idoler.

Varför stannar Bilan kvar i det hemska Sverige?

Överhuvudtaget borde Bilan snarare nagelfara sitt eget historiska och kulturella ursprung och vad för slags samhällen vi idag kan se som resultat av detta i den delen av världen. Varför flyttar inte Bilan tillbaka till sin familjs Somalia om Sverige är ett så fruktansvärt land för henne att leva i?

Vi vet alla svaret – i Somalia skulle Bilan med stor sannolikhet vara analfabet, tiobarnsmamma och en av fyra hustrur till en man med rätt att prygla henne om hon misshagar honom. Med andra ord ganska långt från det glassiga livet som högavlönad skribent på en ledande svensk kvällstidning.

Allmänt är rasismen inom den somaliska kultur där Bilan har sina rötter också påtaglig, inte bara gentemot andra folk utan även inom det egna om man tillhör ”fel” klan. Det är en rasism som manifesterar sig också i invandrarområden i Sverige. Där frodas också ett utbrett hat mot judar inom de muslimska invandrargrupperna generellt.

I motsats till svarta i USA är Bilan och andra invandrare i Sverige inga slavättlingar. Tvärtom tillhör hon en grupp som bjudits in med stora famnen för att gratis få del av det välfärdssamhälle som svenskarna byggt upp och ett privilegierat liv de bara kunnat drömma om i hemlandet. De famlande försöken att bygga en falsk slavidentitet på Carl von Linné eller ens Louis de Geer kan man i dess bakvändhet bara skaka på huvudet åt, dels i sig men också därför att det finns människor och aktörer som tar detta trams på allvar.

Slår in öppna dörrar

Bilans omsorg om samerna hade också varit rörande om den var sprungen ur verklig empati. I stället greppar hon folkgruppen som slagträ att drämma svenskarna i huvudet med. Det ska inte förnekas att det historiskt har begåtts vissa oförrätter mot samer, så som alltid sker när mer avancerade civilisationer krockar med folk och kulturer som stått stilla i utvecklingen.

Men mycket av det som gjordes skedde ändå i social omsorg om samerna. Detsamma gäller hur det svenska samhället förr handskades med problemen inom den romska/zigenska gruppen. Beslutsfattarna såg misären och ingrep. Alla skulle med i det svenska (socialdemokratiska) folkhemsbygget.

Somligt kunde och borde givetvis ha gjorts annorlunda, men det är något som sedan länge brett har erkänts. Bilan slår in öppna dörrar när hon drar upp de här sakerna. Det är inte en historia som vi svenskar på Bilans mästrande uppmaning från en självutnämnd plats ovanifrån behöver ”göra upp med”. Det har vi gjort för längesedan, till överdrift till och med. på eller förbi gränsen till oikofobi och kulturmasochism. Att som Bilan klä romer/zigenare i offerkofta med rena osanningar om att de skulle nekas rösträtt ökar inte precis respekten för henne som politisk röst.

Och i likhet med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen har samerna i Sverige idag rasprivilegier. För att få ägna sig åt renskötsel, jakt och fiske i de enorma områden av Sverige som ingår i det gränsöverskridande Sapmi, eller sitta i sametinget, måste du kunna bevisa att du har renrasigt sameblod i ådrorna. Någon öppen samiskhet motsvarande den öppna svenskhet som de för rasism utskällda Sverigedemokraterna praktiserar finns inte. Ändå sanktioneras samisk rasbiologi av den kulturvänster som Bilan omhuldar.

Sveriges inblandning i slavhandel ytterst blygsam

Bilan är väldigt angelägen om att förstora upp Sveriges ytterst marginella inblandning i den transatlantiska slavhandeln till Nordamerika. Den inskränker sig till en tioårsperiod på 1650-talet då Sverige kontrollerade handelsstationen i Cabo Corso i nuvarande Ghana och den till Sverige inflyttade holländaren Louis de Geer startade Afrikanska kompaniet som nota bene inte var något dedicerat slavhandelsprojekt utan ett allmänt handelsinitiativ för export av en lång rad varor såsom textilier, socker och guld men där skeppning av slavar också förekom.

Sant är som Bilan nämner att fyra afrikanska barn på Louis de Geers initiativ fördes till Sverige som en slags gåva till rikskansler Axel Oxenstierna. Det var vid den här tiden populärt vid de europeiska hoven att ha ett eller flera afrikanska barn som maskotar och fostra de, som man såg det, primitiva vildarna till civiliserade kristna.

I motsats till de vuxna afrikaner som Afrikanska kompaniet skeppade till engelska plantageägare i Västindien var det alltså inte hårt fysiskt slavarbete som väntade dessa barn. De fick många gånger ett betydligt drägligare liv än den genomsnittlige medborgaren vid den här tiden. Ett av de afrikanska barn som anförtroddes Axel Oxenstierna ska exempelvis ha vuxit upp på dennes privata luxuösa gods.

Man kan självfallet ifrågasätta det synsätt på afrikaner som gällde för 350 år sedan, på samma sätt som man kan ifrågasätta många andra av den tidens värderingar. Men ambitionen att göra goda kristna av vildar var något som sedan kom att utgöra grunden för hela den kristna missionen i Afrika och gör så än idag, även om det sker bakom en fasad av bistånd och hjälpverksamhet.

’Ensamkommande’ som maskotar och sängvärmare

En dagsaktuell parallell till 1650-talets afrikanska maskotbarn bland besuttna är också fenomenet med de medelålders svenska kvinnor som tar in ett så kallat ensamkommande flyktingbarn i sitt hem för att skämma bort och signalera västerländsk godhet. Det har uppdagats att dessa ynglingar inte sällan utnyttjas som sängvärmare, vilket adderar ytterligare en obehaglig dimension åt fenomenet.

Slavhandeln i Bilans egen muslimska värld vill hon inte med ett ord beröra, trots att den pågått sedan 600-talet och fortgår på sina håll ännu idag. Detta jämfört med den transatlantiska slavhandeln som inleddes först på 1500-talet och tog slut i mitten av 1800-talet.

Något som Bilan inte vill låtsas om är att slavhandel var etablerat i Afrika långt innan några européer satte sin fot där. De afrikanska kungarikena vid den här tiden var också väsentligt mer involverade i den transatlantiska slavhandeln än någon svensk. Verksamheten att förse européerna med slavar var mycket populär, lukrativ och inkomstbringande. Några moraliska dubier och föreställningar om alla människors lika värde hade man inte i de här stamkulturerna.

Det existerade förvisso slaveri i äldre tid även här, i Antikens Grekland, i Romarriket och under vikingatiden också i Norden. Men återigen, detta är historiskt allmängods som alla känner till och ingenting som vi i väst försöker dölja i syfte att snygga till vår historia och som Bilan nu i Expressen kan ”avslöja”.

Upprätthålla lag och ordning inte rasprofilering

Bilan talar i sitt hårda utfall mot Sverige och svenskarna också om så kallad rasprofilering. Hon preciserar sig inte eftersom det inte skulle stärka hennes case. Den som känner sin Bilan vet dock att det som åsyftas är polisens legitima arbete mot den invandrade gängkriminaliteten och att hitta de tiotusentals eller fler utlänningar som uppehåller sig olagligt i Sverige.

Man undrar lite vad det är Bilan och den rasidentitära aktivistvänstern menar att polisen ska göra. Ska man bussa ut några svenska ungdomar till Rinkeby där inga sådana naturligt längre finns för att kunna visitera dessa efter vapen och droger och på så sätt jämna ut hudfärgsstatistiken? Ska poliser som arbetar med inre gränskontroll stoppa även en kvot blonda och blåögda svenskar bara för syns skull när man letar illegala från Mellanöstern och Nordafrika? Eller ska polisen låta den invandrade brottsligheten och illegala invandringen bara fortgå därför att Bilan tycker att det är rasistiskt att upprätthålla lagar även för personer med mörk hudfärg?

Om det är någon som ägnar sig åt rasprofilering i ordets rätta betydelse, så är det Bilan et consortes och rörelser som våldsbejakande vänsterextrema Black Lives Matter. Här är man närmast patologiskt fixerad vid människors ras och hudfärg och att gräva skyttegravar och piska upp hat mellan grupper med olika pigmentering.

Socialkonservativa svenskar närmare Martin Luther King Jr än Bilan

Bilan inleder sin missriktade anklagelseakt i Expressen med att kalla det absurt när ”rassar” jämför sig med Martin Luther King Jr. Men hon och hennes anhang har sig själva att skylla.

Faktum är att den politik som undertecknad och andra socialkonservativa nationalister i Sverige företräder står avgjort närmare ”I have a dream that one day people will be judged not by the color of their skin but by the content of their character” än den hätska, rasidentitära och polariserande ideologi som Bilan och hennes inte sällan våldsamma, vandaliserande och butiksplundrande horder på gatorna bekänner sig till. Inte får det beteendet någon att känna sympati för att svarta liv räknas. Om något bekräftar det snarare somligas fördomar om att svarta människor kanske inte är riktigt kloka ändå.

Avslutningsvis bör även sägas något om Bilans helgarderande metod att försvara sig när hennes etniska hets möts av kritik bland såväl etablerade opinionsbildare som vanligt folk i sociala medier. Säger man emot, reagerar på det nyrasistiska tankegodset, på osanningarna, påhoppen och den förvrängda verklighetsbild av Sverige och svenskarna hon tecknar, då är det lika mycket bevis för att hon har rätt som om man håller med.

I en replik till den judiska folklivsforskaren Dan Korn, en av dem som gjort tappra försök att bemöta dumheterna, skriver Bilan: ”Reaktionerna på min text ger bevis på det jag skrev i den. Att Sverige har en historia att göra upp med, så till den grad att det är kontroversiellt att ens nämna det”. Det argumentet kan förstås användas även mot Bilan själv och hennes egna reaktioner. Men till den extrapoleringen och vad den implicerar för möjligheten att överhuvudtaget föra politisk debatt sträcker sig uppenbarligen inte Bilans tankeförmåga.

PS
Man ska kanske inte förvåna sig över att den här sortens verklighetsfrånvända texter produceras av av unga arga vänsteragitatorer och skriftställare som Bilan Osman som ännu inte är riktigt torra bakom öronen. Men nog kan man höja lite på ögonbrynen åt att de genom hudfärgskvotering ges förtur att segla in på en mångfaldsräkmacka i journalistikens finrum (nåja) – i det aktuella fallet genom Expressens kulturchef Karin Olssons försorg – där det bara alltför tydligt framgår att de inte är uppgiften vuxna.

När man i samma tidning läser veteranen Göran Rosenbergs essä ”Kommer ett maktskifte i USA att ske fredligt?” som publicerades dagen före Bilans uppviglande beskyllningskrönika, då inser man att även den som erövrat sin framskjutna position i det svenska medielandskapet på mer traditionella meriter och har många decennier i yrket under bältet, kan dras med i masshysterin långt bortom all vett och sans. Varför skulle Bilan Osman kunna bättre med sådana journalistiska förebilder?

Den foliehattsanalys som Rosenberg gör om Trump och hans väljare som hämnare för att man i sydstaterna förlorade inbördeskriget och inte fick ha kvar sina slavar, att ett omval av Trump för en andra period skulle innebära slutet för USA som republik och att Trump om han förlorar kommer att genomföra en statskupp och utropa sig själv till kung, är bland det mest bisarra jag läst på länge i en publikation som gör anspråk på att vara seriös. Att reda ut den härvan får dock anstå till senare.

Ledare