När 89-åriga Ann-Mari Lindblom behövde en knäoperation fick hon resa omkring 80 mil från hemmet i Jörn till Bromma. Hennes historia visar hur bostadsorten fortfarande kan avgöra hur snabbt patienter får vård – samtidigt som regionerna brottas med långa köer, personalbrist och ett system som många menar angriper symptomen snarare än orsakerna.
Rollatorn rullar sakta genom Jörn, några mil utanför Skellefteå. Vägen går till den gamla hälsocentralen, som sedan länge är stängd. Lokalerna står nästan tomma, men i ett av rummen samlar Ann-Mari Lindblom fortfarande människor till veckovisa sångträffar.
Trots de problem som präglar sjukvården känner hon sig tacksam. När hennes artros förvärrades efter ett fall fick hon besked om att en knäoperation kunde erbjudas inom vårdgarantins tidsram – men inte i hemregionen. I stället gick resan till Bromma, omkring 80 mil bort.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
– Jag fick ju ett brev om att få komma till Bromma inom tre månader, berättar hon för DN.
LÄS ÄVEN: Ung kvinna med symptom dog i väntan på vård
Operationen genomfördes bara en vecka före hennes 90-årsdag. Någon oro för att åldern skulle sätta stopp hade hon inte. Tvärtom såg hon sig fortfarande som tillräckligt pigg för att klara både flygresan och ingreppet.
Patienter skickas söderut
Ann-Maris resa är långt ifrån unik. För att korta väntetiderna köper regionerna i norra Sverige operationer av kliniker längre söderut. På flygplatserna är det därför inte ovanligt att se nyopererade patienter som reser hem i rullstol.
LÄS ÄVEN: Rekordlånga vårdköerna nu ännu längre: Fler än 120 000 patienter utan specialistvård
Pia Näsvall, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Västerbotten, säger att regionen helst skulle utföra operationerna på hemmaplan. Resorna innebär både högre kostnader och större påfrestningar för patienterna, särskilt när de nyligen opererats.
Hon framhåller samtidigt att möjligheten att resa inte gäller alla. Patienter med andra sjukdomar eller ett sämre allmäntillstånd kan ha svårt att genomföra en lång resa och riskerar därför att få vänta längre. Enligt henne måste alla som bedöms ha nytta av en höft- eller knäoperation också få tillgång till den, oavsett andra hälsoproblem.
Köerna består trots satsningar
Personalbristen i norra Sverige har länge gjort det svårt att möta vårdbehovet. En stor del av resurserna går i dag åt till att minska köerna genom tillfälliga lösningar, medan de bakomliggande problemen finns kvar.
– Det löser inte grundläggande, strukturella problem, förklarar hon för DN.
LÄS ÄVEN: Män med prostatacancer måste köa i 131 dagar för operation
Regionerna får statliga bidrag för att förbättra tillgängligheten, men en del av pengarna är knutna till vissa typer av operationer, exempelvis knä- och höftproteser. Pia Näsvall menar att systemet tvingar regionerna att köpa ännu mer vård externt för att få del av stödet, i stället för att ge dem möjlighet att själva prioritera efter lokala behov. Hon efterlyser därför mer generella statsbidrag och mindre detaljstyrning från staten.
Hon pekar också på att väntetiderna påverkas av hela vårdkedjan – från första kontakten med vårdcentralen till remisser, beslut och operation. Brister i informationsöverföringen mellan regioner, kommuner och privata vårdgivare gör att patienter ibland riskerar att hamna mellan stolarna.
Pandemin bromsade utvecklingen
Enligt Pia Näsvall hade utvecklingen gått åt rätt håll före pandemin. Då arbetade man successivt ned köerna, men när covid-19 slog till tvingades planerade operationer skjutas upp för att ge plats åt annan vård. Det skapade långa köer som fortfarande påverkar sjukvården, särskilt i norra Sverige där alternativen är få.
När vården började återhämta sig kom dessutom införandet av nya journalsystem, vilket ledde till ytterligare störningar i verksamheten. Sammantaget har vårdköerna i Sverige minskat något sedan 2025, men skillnaderna mellan olika delar av landet är fortfarande stora.
Tillbaka hemma i tid
För Ann-Mari Lindblom blev den långa resan värd mödan. Hon hann hem lagom till firandet av sin 90-årsdag. På kalaset satt hon fortfarande i rullstol, men återhämtningen gick snabbt.
– Ja, jag satt ju i rullstol på kalaset. Men tre veckor senare kände jag ingen smärta, säger hon till DN.
