LEDARE • Libanon var en gång Mellanösterns kristna undantag – ett relativt välmående, västorienterat och pluralistiskt land där kristna kunde leva med politiskt inflytande och trygghet. Sedan förändrades befolkningen, maktbalansen rubbades och väpnade palestinaarabiska organisationer började använda landet som bas för sitt krig mot Israel. Resultatet blev inte befrielse. Det blev inbördeskrig, massakrer, utvandring och ett sönderslaget land. Ändå vill Europas vänster, inklusive höstskohögerns palestinavurmare, inte lära sig någonting.

Det finns länder som fungerar som historiska varnande exempel. Libanon är ett av de tydligaste. Enligt de flesta uppgifter var befolkningen omkring 60 procent kristet så sent som på 1970-talet. Landets politiska system byggdes därför upp kring en maktdelning där presidenten skulle vara maronitisk kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Det var inte en perfekt ordning, men den gav Mellanösterns kristna något som blivit alltmer sällsynt i regionen: ett land där de inte behövde leva helt på majoritetens nåder.

Beirut kallades Mellanösterns Paris. Libanon var kulturellt öppet, kommersiellt framgångsrikt och betydligt friare än många av sina grannländer. Sedan kom den utveckling som så ofta beskrivs med vackra ord medan konsekvenserna förnekas.

Efter de arabiska anfallskrigen mot Israel 1948 och 1967 tog Libanon emot stora grupper palestinaaraber. Med tiden etablerade sig även väpnade palestinska organisationer i landet.

Efter att PLO drivits ut ur Jordanien i början av 1970-talet flyttades en stor del av organisationens militära verksamhet till Libanon. Därifrån byggde den upp en stat i staten och genomförde attacker mot Israel. Den libanesiska staten förlorade gradvis kontrollen över delar av sitt eget territorium.

När striderna bröt ut 1975 stod kristna miliser bland annat mot en allians av palestinska styrkor, muslimska grupper och vänsterrörelser. Kriget blev snart betydligt mer komplicerat, med skiftande allianser och inblandning från Syrien, Israel, Iran och andra utländska makter. Det går inte att förstå katastrofen för Libanon utan den väpnade palestinska närvaron och den förändrade demografiska och politiska balansen.

Femton år senare var omkring 150 000 människor döda, hundratusentals hade drivits från sina hem och stora delar av landet låg i ruiner. Enligt sammanställningar från kriget fördrevs omkring 670 000 kristna inom landet, samtidigt som en omfattande kristen utvandring förändrade Libanon för alltid.

Samma mönster i land efter land

Det som hände i Libanon var inte någon isolerad olyckshändelse. Palestinaarabernas historia i arabvärlden är också en historia om hur de välkomnats som gäster, byggt upp parallella maktstrukturer och därefter vänt sina vapen mot eller destabiliserat de stater som tagit emot dem.

Det tydligaste exemplet före Libanon är Jordanien. Efter sexdagarskriget 1967 flyttade PLO och ett stort antal palestinska gerillagrupper sin verksamhet dit. Där etablerade de vägspärrar, bar vapen öppet, genomförde attacker mot Israel från jordanskt territorium och började i praktiken uppträda som en stat i staten. Kung Hussein utsattes för attentatsförsök och palestinska grupper kapade i september 1970 flera passagerarflygplan, flög dem till Jordanien och sprängde dem inför världens tv-kameror.

Kung Hussein med Jimmy Carter och Shahen av Iran.

Till slut svarade den jordanska staten militärt. Under det som blivit känt som Svarta september utbröt ett regelrätt krig mellan Jordaniens armé och de palestinska organisationerna. Tusentals människor dödades och PLO drevs slutligen ut ur landet. Organisationen flyttade därefter sitt centrum till Libanon – med de konsekvenser som libaneserna fortfarande lever med.

Mönstret återkom senare i Kuwait. Före Iraks invasion 1990 levde omkring 400 000 palestinaaraber i landet. När Saddam Hussein ockuperade Kuwait valde Yassir Arafat och PLO-ledningen att ställa sig på diktatorns sida. Det var ett katastrofalt politiskt förräderi mot det land som under årtionden hade tagit emot en stor ”palestinsk” befolkning och bidragit ekonomiskt till deras rörelse (jag sätter palestinsk inom situationstecken för att det är ett påhittat namn på en arabisk befolkning).

Efter Kuwaits befrielse följde massutvisningar och ett hårt tryck på palestinaaraberna att lämna landet. Omkring 360 000 lämnade Kuwait under och efter krisen, många för Jordanien. Det säger något om ett politiskt ledarskap som gång på gång har offrat sitt eget folk genom att missbruka andra länders gästfrihet, alliera sig med diktatorer och bygga väpnade parallellsamhällen.

Yassir Arafat tillsammans med Saddam Hussein

Jordanien tog emot dem – och fick ett upprorsförsök. Libanon tog emot dem – och fick en stat i staten, terrorattacker och ett inbördeskrig. Kuwait tog emot dem – och fick se PLO stödja landet som invaderade och ockuperade dem.

Ändå är det Israel, inte PLO, som i västerländsk propaganda förväntas bära hela skulden för att arabvärlden vägrar lita på den palestinaarabiska rörelsen.

Det är talande att de arabstater som offentligt bedyrar sin kärlek till den palestinska saken samtidigt är mycket noga med att palestinaaraberna inte ska få kontroll över deras territorium. Egypten håller gränsen till Gaza hårt bevakad. Jordanien tolererar inte att Hamas eller andra organisationer återuppbygger en militär parallellmakt. Gulfstaterna erbjuder pengar och högtidliga uttalanden, men ytterst sällan permanent medborgarskap eller fri politisk organisering.

De känner historien. Det gör däremot inte den svenska Palestinavänstern – eller också känner den historien men har bestämt sig för att den inte får berättas.

Från kristet fäste till sönderfallande stat

Åter till Libanon. Förändringen där upphörde nämligen inte när inbördeskriget tog slut.

Kristna fortsatte att lämna landet på grund av politisk instabilitet, ekonomisk kollaps, religiösa spänningar och bristande framtidstro. Libanon har inte genomfört någon officiell folkräkning sedan 1932, vilket gör exakta jämförelser svåra. Men riktningen är odiskutabel.

Enligt Pew Research Center minskade de kristnas andel av Libanons befolkning med fem procentenheter till omkring 28 procent bara mellan 2010 och 2020. Minskningen berodde både på en stor inflyttning av i huvudsak muslimska flyktingar från Syrien och på att det absoluta antalet kristna i landet minskade. Under samma period ökade den muslimska andelen till omkring 68 procent.

Men förändringen blir ännu mer iögonfallande när man tittar något längre tillbaka. Som nämnt bedömer de flesta att landet var uppemot 60 procent kristet så sent som på 1970-talet. I dag har det alltså skiftat helt och är nu nästan 70 procent muslimskt. Och detta på bara cirka 50 år. Detta är vad demografi innebär i praktiken.

Inte som en abstrakt kurva i ett statistikhäfte eller en högtidlig föreläsning om ”mångfald” utan som förskjuten makt, förändrade institutioner, förlorad trygghet och människor som till slut lämnar det land där deras familjer levt i århundraden.

Libanon blev inte rikare, friare eller stabilare när den kristna befolkningens ställning försvagades. Landet blev fattigare, våldsammare och mer beroende av utländska makter.

I dag har den iranstödda shiamuslimska organisationen Hizbollah länge kunnat upprätthålla en militär kapacitet som konkurrerat med den libanesiska statens. Organisationen har dragit in Libanon i konflikter som stora delar av landets befolkning, däribland många kristna, inte har valt. Den libanesiska staten har därmed ännu en gång fått erfara vad som händer när väpnade ideologiska rörelser tillåts bli starkare än nationen själv.

Detta borde vara relevant också för Sverige.

Saknar motstycke

Ett lands befolkning är inte utbytbar. Ett samhälles kultur och institutioner svävar inte fritt ovanför människorna som bebor det. När befolkningen förändras tillräckligt snabbt och tillräckligt omfattande förändras också landet.

Det betyder inte att varje invandrare är en fiende eller att utvecklingen måste sluta i inbördeskrig. Det betyder att demografi, lojalitet och kulturell sammanhållning spelar roll – oavsett hur förbjudet det blivit att säga detta i svensk offentlighet.

Sverige har under några få årtionden genomfört en befolkningsförändring som saknar motstycke i landets moderna historia. Samtidigt intalar sig våra makthavare att Sverige förblir Sverige automatiskt, oavsett vilka som bor här, vilka värderingar som dominerar och vilken lojalitet människor känner till nationen.

Libanon visar hur farlig den föreställningen är.

Palestinasjalen täcker många blinda fläckar

Särskilt motbjudande är hyckleriet från den västerländska Palestinarörelsen.

Samma aktivister som ser palestinaaraber som historiens enda eviga offer visar nästan inget intresse för vad väpnade ”palestinska” organisationer gjorde med Libanon. De talar sällan om hur PLO byggde upp ett väpnat parallellsamhälle, utmanade den libanesiska statens suveränitet och bidrog till att kasta landet in i ett krig som förstörde livet för både kristna och muslimer.

De kristna passar helt enkelt inte in i berättelsen.

När kristna fördrivs, marginaliseras eller långsamt försvinner från muslimskt dominerade länder råder märkligt nog ingen moralisk panik på svenska universitet. Inga tältläger reses. Inga bibliotek ockuperas. Inga röda trianglar målas på husväggarna. Utvecklingen i Afrika idag är ett annat sådant exempel på hyckleriet.

Människor deltar i en begravning för de som dödats av misstänkta Boko Haram-militanter i Zaabarmar, Nigeria, den 29 november 2020.

Men när Israel försvarar sig mot Hamas eller Hizbollah vaknar plötsligt samma människor till brinnande omsorg om Mellanösterns minoriteter. Då anklagas Israel till och med för att svika kristna – av människor som aldrig ägnat Libanons, Syriens, Iraks eller de palestinska områdenas krympande kristna befolkningar en tanke. Kontrasten är slående.

I Israel levde vid julen 2025 omkring 184 200 kristna. Nästan fyra av fem var arabiska kristna. Den kristna befolkningen ökade med 0,7 procent under 2024, och de kristna eleverna hade samtidigt en mycket hög andel som kvalificerade sig för högre utbildning.

Israel är inte ett perfekt land men medan kristna samhällen har krympt eller krossats på stora delar av Mellanöstern, inte minst i palestinaarabernas kontrollerade områden, lever en växande arabisk kristen befolkning som medborgare i den judiska staten. Det är en verklighet som Palestinavänstern desperat försöker tala bort.

För den avslöjar nämligen att konflikten inte handlar om att en fredlig och tolerant region förstörts av Israel. Judarna och de kristna är två ursprungliga minoriteter i en region där islamistiska och arabnationalistiska koloniala rörelser gång på gång har försökt tvinga fram religiös och politisk likriktning.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”När vänstern blundar för historiens största kolonialmakter”

Israel är inte hotet mot Mellanösterns religiösa mångfald. Israel är i praktiken den enda stat i regionen där en icke-muslimsk folkgrupp har varit stark nog att försvara sin suveränitet och där kristna som medborgare fortfarande kan växa i antal. Det är också därför Israel hatas så intensivt.

Judarna gjorde det som Libanons kristna till slut inte kunde göra: De behöll förmågan att försvara sitt land.

Varningen gäller också oss

Libanons historia är inte en exakt profetia över Sveriges framtid. Länder, folk och historiska omständigheter skiljer sig åt men mekanismerna är inte främmande.

En stat som inte kontrollerar sitt territorium är inte längre fullt ut en stat. Ett samhälle som accepterar parallella lojaliteter kommer förr eller senare att slitas isär. En ursprungsbefolkning som frivilligt avstår från sin demografiska, kulturella och politiska ställning ska inte räkna med att någon annan lämnar tillbaka den av tacksamhet.

Och ett folk som vägrar försvara sitt land kommer till slut att upptäcka att andra gärna tar över uppgiften – för sina egna syften.

Medvetenheten om demografins makt är samtidigt väldigt hög bland muslimska grupper i Sverige, Europa och över världen. Deras ledare har pratat om det under decennier, vilket Muammar al-Khadaffi, Libyens före detta diktator, eller Yassir Arafat exemplifierat.

Al-Khadaffi varnade öppet för det: islam skulle ta över Europa utan krig och utan vapen, utan genom invandring och födslotal. Yassir Arafat talade om ”den arabiska kvinnans livmoder” som sitt starkaste vapen – en demografisk bomb.

Samma budskap hörs även på lägre nivåer, från gatan så att säga: ”Vi tar över”, ”Vi blir majoritet snart”, ”Europa tillhör oss”. De är medvetna om sin styrka i antal och använder vår öppenhet och demokrati mot oss. Det finns otaliga exempel på X och i verkligheten som bekräftar detta – från Sverige och övriga Europa. Från gangstrar på gatan till religiösa ledare.

Tyvärr ligger den demografiska utvecklingen samtidigt precis i linje med vad de själva säger. De blir fler och fler, avgör fler och fler val. Tar över fler och fler områden. Sedan dansar vi hårgadansen till vår egen död.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Demokratins dödsspiral – när inkompetens blir en merit”

Man i Sverige sätter upp islamistisk flagga

Då hjälper inga slagord

Svenskarna har fått höra att det är fult att tänka på att vilja förbli en stark majoritet i sitt eget land. Att det är misstänksamt. Att nationer endast är administrativa ytor och att människor är utbytbara produktionsenheter. Libanons kristna har redan fått erfara vart sådana illusioner kan leda.

De förlorade inte allt på en dag. Det skedde stegvis: genom demografisk förändring, svagare institutioner, väpnade parallellstrukturer, utländsk påverkan, eftergifter och utvandring. Vid varje enskilt steg gick det säkert att säga att katastrofvarningarna var överdrivna. Sedan kom katastrofen.

Det är den verkliga lärdomen från Libanon. Ett land kan vara öppet, rikt och kulturellt blomstrande – ända tills det inte längre är det. Och när utvecklingen väl har gått tillräckligt långt hjälper inga slagord om tolerans, samexistens eller allas lika värde.

Då återstår bara frågan om vem som har förmågan och vem som är motiverad nog att vinna.

Ytterligare en ”svensk” gripen i Thailand