Barnafödandet i Sverige har sjunkit under flera år och nådde förra året en bottennotering långt under reproduktionsnivån. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror uteslutande på hög invandring. Förr var lågt barnafödande en följd av lågkonjunktur, men idag är det andra faktorer som avgör varför man inte vill sätta barn till världen.

För att hålla befolkningen på en konstant nivå krävs att kvinnorna i snitt föder drygt två barn. Siffran har dalat under denna magiska gräns i ett decennium och var förra året nere under 1,5.

“Kris i befolkningsfrågan”

Det är ett lägre barnafödande än under depressionen på 1930-talet som fick makarna Myrdal att skriva sin berömda bok “Kris i befolkningsfrågan” som sedan kom att ligga till grund för en socialdemokratisk familje- och socialpolitik med fokus på att stimulera barnafödandet.

Politiken blev framgångsrik och barnafödandet steg rejält fram till den vänsterradikala 68-rörelsen då det åter började sjunka till låga nivåer. Hemmet beskrevs som en kvinnofälla och kvinnor skulle ut i arbetslivet i stället för att ta hand om barn.

Runt 1980 vände barnafödandet åter uppåt, en trend som höll i sig i cirka tio år. Det var emellertid från en mycket låg nivå och peaken letade sig bara precis upp ovanför den magiska tvåbarnsgränsen.

Därefter sjönk barnafödandet åter brant fram till strax innan millennieskiftet för att sedan på nytt vända uppåt och tangera reproduktionsnivån runt 2010.

Inte längre ekonomi bakom att avstå barn

Men under det senaste dryga decenniet har Sverige upplevt en kraftig nedgång och förra året noterade SCB sin lägsta siffra någonsin sedan mätningarna inleddes. Forskarna har lagt sina pannor i djupa veck för att utröna vad den senaste kraftiga dippen kan bero på, i synnerhet som den i motsats till tidigare dippar inte tydligt kan kopplas till ekonomiska lågkonjunkturer och finanskriser.

Man tillskriver fenomenet i stället en ökande psykisk ohälsa bland kvinnor i fertil ålder. Något som starkt bidragit till att många mår psykiskt sämre idag än för tio år sedan är den så kallade klimatångesten. Många befarar att jordens undergång i en klimatkatastrof är nära förestående och vill inte sätta barn till en sådan värld.

Unga kvinnor är den grupp som varit mest mottagliga för den klimatpolitiska “skrämselpropagandan”. Det är också här man varit mest framgångsrik att beskriva en samhällsutveckling i mer socialkonservativ riktning än vänsterliberal som ett hot mot demokratin.

En liknande eskalerande diskussion kring så kallad könsdysfori har bidragit till att fler än förr upplever en stark identitetsångest. Kvinnor i fertil ålder konsumerar av dessa och andra skäl mer än dubbelt så mycket antidepressiva mediciner jämfört med för bara tio år sedan.

De senaste åren har också rädslan för krig haft en liknande effekt på barnafödandet. Efter Rysslands invasion av Ukraina och i den efterföljande Natodebatten har den politiska retoriken om att Sverige löper stor riska att anfallas österifrån eller dras in i ett stormakts- eller världskrig lagt sordin på mångas lust att skaffa barn.

Forskarna förbryllade

Glenn Sandström är docent i historia vid Umeå universitet och forskar om demografiska förändringar. Han vidgår att det är andra mekanismer i görningen nu jämfört med tidigare som påverkar barnafödandet negativt men säger i en kommentar till DN som uppmärksammar fenomenet sig vara förbryllad kring vilka dessa kan vara.

– Vi har ännu inte koll på vad som har ägt rum. Annat än att det är inte de traditionella ekonomiska faktorerna som spelat en roll. Det vi ser är att det är en större andel av kvinnor födda 1985 och senare som förblir barnlösa än tidigare generationer. Viljan att skaffa barn har sjunkit under de senaste 10–15 åren.

Sandström inser att det är en uppförsbacke att ingjuta framtidshopp i kvinnor som bombarderas med pessimistisk politisk retorik om framtiden men menar ändå att “det en av de saker som behövs för att vi ska få mer positiva fertilitetsintentioner bland unga“.

Afrika driver på befolkningsexplosionen

Även om barnafödandet i Sverige är lågt så finns det länder i Europa där det ser ännu sämre ut. I Spanien och Italien föds idag bara drygt ett barn per kvinna i snitt. I Sydostasien ser det lika illa ut.

Att man ändå kan se en fortsatt befolkningsexplosion globalt, beror framför allt på ett extremt högt barnafödande i Afrika. Kvinnor i många afrikanska länder föder i snitt mellan sex och sju barn.

Argument i “folkutbytesdebatten”

Somalia är ett av de länder som ligger i topp. invandringen till Sverige därifrån har varit hög och man fortsätter i stor utsträckning att föda många barn även efter att man flyttat hit. Den utomvästliga invandringen bidrar generellt till att hålla Sveriges födslotal uppe.

Den höga invandringen i kombination med invandrargruppers relativt sett höga barnafödande är siffror som åberopas i den politiska debatten om ett så kallat folkutbyte.

Många menar att Sverige förändras till det sämre när en allt mindre andel av befolkningen har svensk, nordisk, europeisk eller anglosaxisk i-landsbakgrund och en allt större andel – på flera håll en majoritet – har utomvästlig u-landsbakgrund.

I Ungern belönas familjebildning och barnafödande

Ett EU-land där man med den typen av argument har valt bort att kompensera ett lågt barnafödande med hög invandring är Ungern. Här bedriver den konservativa Fidesz-regeringen sedan en tid tillbaka en offensiv familjepolitik.

Samnytt har tidigare rapporterat om hur man successivt infört kraftiga skattelättnader för par som väljer att skaffa barn. Dessa blir generösare ju fler barn man skaffar.

Utöver detta, ligger fokus på att stimulera familjebildning och barnafödande i en rad politiska och ekonomiska reformer i Ungern. Man ser med fasa på den samhällsutveckling som höginvandringsländer som Sverige genomgått med gängkriminalitet, islamistisk extremism och annat.

– Vi vill inte ha mini-Gaza i distrikten i Budapest. Och vi vill inte ha terroristattacker, gängkrig och alla andra saker vi ser i de stora städerna i Västeuropa, sa premiärminister Viktor Orban i ett uttalande förra året.

LÄS ÄVEN: Ungern expanderar den familjevänliga politiken

Utrikesministerns make: “Mohammed får gärna bli ett vanligare namn”