Hundratusentals nya svenska medborgare och en väljarkår som förändras. Den tidigare SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfsson menar att migrationen sedan länge också är en fråga om politisk makt – och att Tidöregeringen borde ha satt stopp för nya medborgarskap i väntan på skärpta regler. Nu varnar han för att utvecklingen kan bli allt svårare att vända.
Thoralf Alfsson satt i riksdagen för Sverigedemokraterna mellan 2010 och 2014 och har under lång tid följt svensk migrations- och medborgarskapspolitik.
På sin blogg har han efter valet återkommit till hur antalet beviljade svenska medborgarskap utvecklats och vad han anser att detta betyder för väljarkårens sammansättning.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
För Alfsson är frågan långtifrån ny. Han berättar för Samnytt att just insikten om migrationens långsiktiga konsekvenser var en av anledningarna till att han engagerade sig i Sverigedemokraterna redan omkring årsskiftet 2004–2005.
– Man förstod ju vad det här skulle leda till, så att säga, på mer än ett sätt. Både kulturellt och brottsligheten och hela alltihop. Sen skulle det även påverka hur man väljer att rösta.
LÄS ÄVEN: SD stänger av och öppnar uteslutningsärende mot Thoralf Alfsson efter Facebook-kommentar
Varnade redan som riksdagsledamot
När Alfsson kom in i riksdagen 2010 aktualiserade han också frågan om dubbla medborgarskap på höga politiska poster. Han berättar att han skrev motioner om att såväl riksdagsledamöter som ministrar och statsråd enbart skulle få ha svenskt medborgarskap. För Alfsson var det ytterst en lojalitetsfråga.
– För att sitta i Sveriges riksdag ska du bara ha ett medborgarskap, alltså ett svenskt medborgarskap. Är man väldigt intresserad av att ha ett annat medborgarskap får man helt enkelt säga av sig sitt andra medborgarskap om man är intresserad av att kandidera till riksdagen.
Samma princip borde enligt honom gälla statsråd. Han menar att den politiska debatten sedan dess visat att frågan om lojalitet till olika länder och grupper inte kan avfärdas som betydelselös.
Men under lång tid var det enligt Alfsson svårt att ens diskutera migrationens omfattning och konsekvenser.
Pekar ut Reinfeldt
När Samnytt frågar varför så många politiker haft svårt att se den utveckling som Alfsson säger sig ha varnat för i decennier, pekar han framför allt ut en person: den tidigare moderate statsministern Fredrik Reinfeldt.
Varför tror du att det varit så svårt för så många att diskutera de här frågorna? Handlade det om rädslan för att bli stämplad?
– Ja, det ligger mycket i det. Och jag lägger skulden väldigt mycket på Fredrik Reinfeldt. Det var han som drog upp riktlinjerna för vad som var godkänt och inte godkänt. Och det adopterade ju sedan vänstern givetvis.
Alfsson beskriver hur politiker och opinionsbildare som gick utanför den dåvarande migrationspolitiska konsensusen kunde mötas av hård kritik.
Han tar bland annat upp hur den moderate politikern Tobias Billström – i intervjun nämner Alfsson honom som ett exempel på diskussionen om ”volymer” – och andra borgerliga företrädare kunde få problem när de började diskutera själva omfattningen av migrationen.
Alfsson anser också att medierna spelade en betydande roll. Särskilt kritisk är han mot Dagens Nyheters politiska linje under chefredaktören Peter Wolodarski och mot hur Reinfeldts migrationspolitik behandlades.
Ju längre tiden går, säger Alfsson, desto större ansvar anser han att Reinfeldt bär för utvecklingen.
”Två helt olika politiska verkligheter”
Efter valet har skillnaderna mellan olika valdistrikt åter blivit en del av debatten om migration, demografi och politiska sympatier.
Alfsson tror att skillnaderna kommer att bli ännu tydligare.
Är Sverige på väg att få två helt olika politiska verkligheter – en i områden med stor invandrarbefolkning och en i övriga Sverige?
– Ja, det tror jag faktiskt.
Som exempel använder han sin egen hemkommun Kalmar, där han själv satt i kommunfullmäktige i 16 år. Under flera års tid har Alfsson gjort egna kartläggningar av befolkningssammansättningen i vissa bostadsområden.
Genom att gå igenom boende adress för adress och kategorisera namn som svenska respektive utländska säger han sig ha kunnat följa en gradvis förändring.
I ett område beskriver han hur hans egna siffror först visade omkring 58 procent utländska namn. Två år senare var andelen enligt hans sammanställning 62 procent, därefter 65 och sedan 68 procent. På vissa håll säger han sig nu ha noterat nivåer på 74–76 procent.
Det handlar om Alfssons egna sammanställningar utifrån namn, inte officiell statistik över invånarnas bakgrund. Men för honom är utvecklingen tydlig.
– Det är ju någonting som pågår. Långsamt, långsamt, men hela tiden.
Talar om ”white flight”
Alfsson menar samtidigt att förändringen inte bara beror på inflyttning utan även på att svenskar lämnar områden där befolkningssammansättningen förändras.
– Det pågår ju en ”white flight”, som man säger.
Han beskriver hur de personer med svenska namn som blir kvar i vissa av de områden han studerat ofta är mycket gamla. Enligt Alfsson kan det handla om människor som saknar ekonomi, anhöriga eller praktiska möjligheter att flytta.
Han pekar också på att flera av områdena består av äldre hyresbestånd från 1960- och 70-talen med förhållandevis låga hyror. För Alfsson är detta en demografisk förändring som förr eller senare också avspeglas i politiken.
Försvarar begreppet ”röstboskap”
Det var mot den bakgrunden Alfsson efter valet publicerade ett blogginlägg med rubriken ”Röstboskap från MENA-länder”. Begreppet har väckt kritik och beskrivits som avhumaniserande. Alfsson försvarar användningen.
Vad är det du vill fånga med ordet ”röstboskap”?
– Antingen valboskap eller röstboskap, det finns ju båda och de har ju funnits. Det är ju inget nytt.
Hans resonemang är att personer som kommit till Sverige, fått uppehållstillstånd och så småningom medborgarskap i stor utsträckning tenderar att rösta på vänsterpartier.
En förklaring är enligt Alfsson att en hög andel i vissa invandrargrupper är beroende av offentliga transfereringar.
– Eftersom stor andel är bidragstagare så blir det ju ofta att de röstar på de partier som står för den politiken. Och då hamnar vi till vänster. Då hamnar vi på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
LÄS ÄVEN: Expo-forskaren om Ekeroths utspel att invandrarröster avgjorde valet: ”Konspiration”
Alfsson menar att detta i sin tur kan skapa politiska incitament för partier som gynnas av utvecklingen.
– En anledning till det här är kanske för att bevara sin maktbalans och inte vara negativa till invandring, för man vet att man kanske får 60–65 procent av rösterna när de får börja rösta.
Siffran är Alfssons uppskattning. Valhemligheten gör att det inte går att utifrån ett valdistrikts resultat fastställa hur enskilda väljare med en viss bakgrund röstat.
Vänstern och muslimska väljare
Men Alfsson ser inte bara ekonomiska förklaringar. Han pekar också på relationen mellan vänstern och muslimska grupper. Det finns samtidigt en motsättning som han tycker diskuteras för lite. Vänsterpartierna driver frågor om feminism, jämställdhet och hbtq-rättigheter samtidigt som delar av den muslimska väljarkåren kan ha betydligt mer socialkonservativa värderingar.
Alfsson säger sig ha sett alliansen på lokal nivå under sina många år i kommunpolitiken.
– De försvarar ju hela tiden de här minoriteterna, så att säga, förstärker deras rättigheter.
Han pekar även på propalestinska demonstrationer i Kalmar där han menar att företrädare från den politiska vänstern varit särskilt framträdande.
Vem utnyttjar vem? Är det vänstern som tror att de utnyttjar muslimerna för att få röster, eller är det islamister och muslimer som utnyttjar vänstern?
– Jag tror att det är både och. Vänstern ser att de kan få röster på det här viset. Och islamister och muslimer ser ju att de kan få möjligheter att påverka genom Vänsterpartiet och till och med få in personer i förtroendeförsamlingarna, både kommun och region och riksdag.
Alfsson framhåller att han inte kan veta hur enskilda vänsterpolitiker resonerar. Men hans slutsats är att båda grupper kan se politiska fördelar av relationen.
LÄS ÄVEN: Efter valet kom ansökan – nu anklagas S för hemlig moskéuppgörelse
Medborgarskapet blev en maktfråga
Det är här Alfsson knyter ihop migrationspolitiken med medborgarskapet. En person kan leva länge i Sverige utan att ha rösträtt i riksdagsval. Med det svenska medborgarskapet följer däremot rätten att rösta till riksdagen. Därför menar Alfsson att antalet beviljade medborgarskap är minst lika intressant att följa som invandringen i sig.
Under flera år har han därför följt Migrationsverkets statistik månad för månad. Han menar att konsekvensen av tidigare års stora invandring kommer med fördröjning – människor får först uppehållstillstånd, lever ett antal år i landet och får därefter möjlighet att bli svenska medborgare och rösta i riksdagsval.
För Alfsson är detta en viktig men underskattad del av förklaringen till hur Sveriges politiska karta förändras.
Ville se moratorium
Tidöregeringen skärpte under mandatperioden medborgarskapsreglerna. Huvudregeln ändrades bland annat från fem till åtta års hemvist. Alfsson välkomnar en stramare politik, men tycker att regeringen agerade alldeles för långsamt.
Vad borde regeringen ha gjort under mandatperioden som den inte gjorde?
– Man skulle ju helt enkelt ha haft ett moratorium. Ett stopp tills man hade fått igenom nya lagar.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Moratorium för medborgarskap borde vara högsta prio”
Han hade dessutom velat gå betydligt längre.
– Man skulle ju, som jag ser det, i stort sett stoppa alla medborgarskap från MENA-länder. Först och främst de muslimska länderna.
Alfsson hänvisar här till de länder som omfattas av Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam. Ett sådant ursprungsbaserat stopp är hans eget politiska förslag och har inte varit regeringens politik.
Han säger sig vara medveten om de juridiska och politiska svårigheterna, men anser att ett generellt stopp under tiden som nya regler arbetades fram hade varit möjligt att driva politiskt.
Anser att Tidöpartierna inte gick tillräckligt långt
SD började senare driva frågan om ett moratorium för nya medborgarskap, men Alfsson konstaterar att något sådant aldrig blev verklighet. Hans uppfattning är att motståndet framför allt fanns hos de övriga Tidöpartierna.
LÄS ÄVEN: Sverige står inför sitt ödesval – och Tidö riskerar att ha kastat bort sin chans
Samtidigt menar han att just väljarkårens förändrade sammansättning kan ha haft betydelse för valresultatet.
– Det ser ju faktiskt ut på siffrorna som att det var det här som gjorde att Tidö förlorade valet, säger Alfsson.
De skärpta reglerna innebär att färre personer på kort sikt uppfyller kraven för svenskt medborgarskap. Men Alfsson konstaterar att en framtida politisk majoritet också kan ändra lagstiftningen igen.
Kan inte en vänsterregering riva upp de här besluten och gå tillbaka till fem år?
– Absolut, det kan de ju också göra. Man kan gå tillbaka till fem år. Då kommer vi få större inflöde igen.
LÄS ÄVEN: Borlänge kommun bad S-politiker om hjälp att hitta valvärdar: ”Arabiska, somaliska”
Alfsson säger att han tänker fortsätta följa Migrationsverkets statistik månad för månad, särskilt om Sverige får en regering som vill föra en mer generös migrations- och medborgarskapspolitik.
”Blir svårare att vända”
Därmed hamnar intervjun till slut i den fråga Alfsson betraktar som den verkligt långsiktiga. Om invandringen förändrar befolkningens sammansättning, nya grupper därefter får medborgarskap och rösträtt och dessa grupper i högre grad röstar på partier som vill föra en mer generös migrationspolitik – kan migrationspolitiken då till slut förändra själva förutsättningarna för att demokratiskt lägga om den?
Kan migrationspolitiken på sikt förändra förutsättningarna för att demokratiskt ändra migrationspolitiken – så att det blir allt svårare att skärpa den?
– Ja. Framför allt att skärpa den. Precis. Och vända.
Det är den utvecklingen Alfsson säger sig ha sett komma under mer än två decennier – och som han anser att stora delar av det politiska Sverige reagerat alltför sent på.
Nu handlar hans oro framför allt om vad som händer efter hans egen generation.
– Jag är mycket bekymrad över framtiden faktiskt. Kanske inte så mycket för min egen skull, men för mina barn, barnbarn och så vidare. Jag är mycket bekymrad.
LÄS ÄVEN: Efter valet 2026: Sverige vid brytpunkten och The Point of No Return
