Den 6 augusti rapporterade Konjunkturinstitutet (KI) att svensk ekonomi bromsar in. Tillväxten i BNP för det senaste året, till och med juni 2019, var bara 1,4 procent, och ingenting tyder på att den här nivån består. Tvärtom pekar mycket på att nedgången fortsätter och att den kan bli ganska instabil.

Tyvärr ser inte KI den här risken. Deras förutsägelse är i stället att högkonjunkturen består, om än vid en låg nivå. Deras analytiska ryggmärgsreflex är att förvänta sig stabilitet och jämvikt i varje läge.

Det här är ett vanligt fel bland nationalekonomer (ekonometriker egentligen). Deras ekonomiska modeller måste med nödvändighet prognosticera långsiktig jämvikt – annars går det helt enkelt inte att producera statistiskt rigorösa resultat i modellerna. Kort sagt tror nationalekonomer i almänhet att en ekonomi alltid driver tillbaks till långsiktig jämvikt, vilket också får konsekvenser för den sorts råd ekonomerna ger politiker.

Kort sagt: när regeringen får höra att ekonomin å ena sidan växer svagare än vad KI förutsåg för bara ett par månader sedan, men å andra sidan får höra att tillväxten består inpå 2020, har de ingen anledning att vidta några åtgärder för att stävja en djup recession.

Det är naturligtvis möjligt att Löfvens regering skulle ha suttit på sina händer även om KI rekommenderat en mer aktiv krisstävjande politik. Problemet är bara att som KI-prognosen nu ser ut har regeringen fått nationalekonomiskt alibi att inte bry sig om den kommande krisen.

Det innebär inte att regeringen kommer att förbli passiv även när krisen bryter ut. Då kommer den tvärtom att reagera både snabbt och paniskt, men reaktionen kommer först när statens budgetunderskott når tillräckligt allvarliga proportioner.

Historien visar vad det här innebär. I slutet av 90-talskrisen sjösatte den socialdemokratiska Perssonregeringen ett gigantiskt åtstramningsprogram, motsvarande sju procent av BNP. Detta fick förödande konsekvenser för svensk ekonomi, helt enkelt eftersom det formades och drevs igenom under en regim av budgetpanik – när väl budgetunderskottet exploderat.

Samma sak kan mycket väl hända nu, men konsekvenserna kommer i så fall att bli allvarligare. En orsak är den omstöpning av svensk ekonomi som följde i spåren av det så kallade ”budgetsaneringsprogrammet” på 90-talet. Från 1992, i djupet av den ekonomiska krisen, till 1998, sista året med ”budgetsanering”, ökade exportens andel av svensk BNP från 28 procent till dryga 45 procent.

Vad har detta att göra med åtstramningspolitiken?

Som jag redovisar i min bok Industrial Poverty, där jag ägnar ett helt kapitel åt den svenska 90-talskrisen, bestod åtstramningspolitiken till två tredjedelar av skattehöjningar. Dessa drabbade framför allt svenska hushåll, men även företag inriktade på den inhemska marknaden. Enkelt men brutalt uttryckt: regering och Riksdag sparade ner hushållen i källaren medan exportindustrin täljde guld med smörkniv tack vare den svaga kronan.

Ett bestående resultat av 90-talet blev således att bruttoexporten blev lika stor som hushållens konsumtion i fråga om att bidra till BNP. Samtidigt minskade den offentliga konsumtionen sin andel – en effekt av den tredjedel av åtstramningspolitiken som bestod av nedskärningar i den offentliga sektorn.

I allt högre grad blev svenskarna beroende av exportindustrin för landets ekonomiska tillväxt.

I de senaste BNP-siffrorna från Eurostat rankas Sverige nu som ett av de länder där bruttoexporten är större än privatkonsumtionen – en bra definition på en bananrepublik. Bortom retoriken finns dock en mycket allvarlig innebörd i dessa siffror: svenska hushåll kan inte rädda ekonomin när en global recession skickar svensk export ner i källaren.

När exporten faller och ingenting motverkar detta, faller också skatteintäkterna. Just här klämmer alltså skon på regeringsfoten. Det enda finanspolitiska målet för regeringen är i slutändan att balansera statsbudgeten. Givetvis kommer detta till en del att ske med skattehöjningar – därtill kommer regeringens centerliberala stödtrupper glatt att medverka – men man ska också vänta kraftiga utgiftsnedskärningar.

Här finns ytterligare en obalans kvar från 90-talet. Det var då den svenska invandringspolitiken genomgick de förändringar som så småningom ledde till immigration av 70-100 000 människor om året (tidvis ännu fler) under en lång tid. Delvis som ett resultat av detta har Sveriges utgifter för socialbidrag och annat understöd ökat exceptionellt snabbt.

Under perioden 2010-2016 (senaste året med adekvat statistik) hade Sverige den snabbaste tillväxten i kostnader för offentliga bidrag av de 26 EU-länder för vilka Eurostat publicerar siffror.

Just det. I en takt av 5,7 procent om året ökade Sverige utgifterna för ”social protection benefits”, vilka inkluderar snart sagt alla offentliga bidrag utanför Försäkringskassan och den klassiska vård-skola-omsorg-triaden. Malta kom tvåa med 5,1 procent; inget annat land redovisar en ökning över fem procent om året.

Ökningen är inte kopplad till den stora invandringsvågen runt 2015. I stället börjar ökningen redan 2010 med 13,3 procent på ett år. Sedan följer 8,6 procent 2011, 8,1 procent 2012 och 5,7 procent 2013.

Därefter avtar ökningen, men skadan är redan skedd. Bidragsberoendet har vuxit kraftigt, det har blivit permanent och det har gjort en allt större del av befolkningen i Sverige mycket sårbar i nästa våg av åtstramningar.

Konjunkturinstitutet diskuterar inte sådana här strukturfrågor i sin prognos över svensk ekonomi. Orsaken är tyvärr inte så förvånande mot bakgrund av den konventionella ekonometriska visdom som dominerar den nationalekonomiska professionen.

Vi ska väl i ärlighetens namn påpeka att det här prognosproblemet är inte unikt för Sverige. I samband med den stora ekonomiska krisen för tio år sedan missade de etablerade amerikanska ekonomiska prognosmakarna budgetunderskottet med rent astronomiska marginaler. Ett år innan krisen slog till med full kraft hade de stora modellerna i genomsnitt 289 procent fel om vartåt budgeten var på väg. 

Problemet är att Sverige, till skillnad från USA, har mycket stora bidragssystem. Tentaklerna från dessa går djupt in i befolkningen, med – som sagt – mycket allvarliga effekter när besparingspolitiken väl börjar.

Man skulle önska att regeringen ville öppna ögonen för den verkliga omfattningen av en kommande kris – och dra rätt slutsatser om såväl ekonomisk politik som social- och invandringspolitik. Sverige klarar helt enkelt inte en åtstramningsvåg till av 90-talsproportioner.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government