Ibland är det bra att lära av historien. Som jag påpekat i tidigare krönikor är det stor risk att Sverige kastas in i en kris av 90-talsmått. Det kommer Sverige inte att överleva; kanske en liten historielektion kan hjälpa i att formulera ett alternativt politiskt paradigm.

Mycket av Sveriges problem idag grundlades under en femtonårsperiod från 1982 till 1997. Det var under den perioden som både den allmänna politiska debatten och den ekonomiska politiken stöptes om för att sist och slutligen tjäna den socialdemokratiska maktapparatens syften.

Det var då man en gång för alla etablerade iden om att det bara får finnas en åsikt i en politisk fråga. Det var också då man institutionaliserade den vansinniga besparingspolitik som idag har näst intill ödelagt svensk offentlig sektor.

Det var då man en gång för alla gjorde om Sverige till ett tungt exportberoende land, ett land där befolkningen är så fattig att den inte på egen hand förmår producera de skatteinkomster den offentliga sektorn kräver.

Grundläggande strukturfel
Problemen i svensk ekonomi är naturligtvis djupare än så. Den socialdemokratiska välfärdsstaten, som den byggdes under 1940- och 1950-talen, hade grundläggande strukturfel som sakta urholkade tillväxten. Det hade dock varit möjligt att reformera välfärdsstaten och göra den mindre kostsam, om det funnits politisk vilja därtill. Men när kostnadskrisen för välfärdsstaten satte in på 70-talet reagerade socialdemokratin som de auktoritära ideologer de var: man ville försvara den offentliga sektorn till varje pris.

Den borgerlighet som tillträdde regeringsmakten 1976 (och sedan regerade i oräkneliga konstellationer till 1982) var ännu mer handlingsförlamad inför Sveriges strukturproblem. Det berodde dock mer på politisk inkompetens än brist på politisk vilja.

När socialdemokraterna vann valet 1982 hade man bestämt sig för en ekonomisk politik som man visste skulle vara långsiktigt skadlig för svenska konsumenter. Man var dock beredda att offra dessa: exportindustrin stod över den inhemska konsumtionen, helt enkelt för att man trodde att exportföretagen var en mer pålitlig skattebas än hushållen.

Socialdemokraterna hade fel i grunden
Det hör till saken att exportindustrins positiva inverkan på landets ekonomi som helhet är begränsad, och har blivit alltmer begränsad med tiden. Själva tesen för den socialdemokratiska ekonomiska politiken var med andra ord fel i grunden. Det är heller inte korrekt att ett budgetunderskott inverkar menligt på exportindustrin; den s.k. crowding-out-teorin är snygg i läroböckerna men fungerar inte i verkligheten.

Efter en kraftig devalvering av kronan började Palmeregeringen med skattehöjningar och budgetåtstramningar, allt för att balansera den offentliga sektorns finanser. Den här politiken fick berättigad intern kritik inom partiet. Denna tystade partiets ledning effektivt genom att frysa ut, marginalisera och på andra sätt neutralisera de individer som var starkast i sin kritik.

Främst i ledet stod Sven Grassman, nationalekonom och vid tiden biträdande chef för Institutet för Internationell Ekonomi på Stockholms Universitet. Grassman blev både utfryst från det socialdemokratiska partiet och från sitt arbete på Institutet.

Högsta hönset där, Assar Lindbeck, var nära lierad med Kjell-Olof Feldt, Palmeregeringens finansminister, och sprang både vitt och brett nere på Rosenbad. Lika ofta sprang Feldts underhuggare Michael Sohlman och Klas Eklund uppe på Institutet och frågade Lindbeck om råd om besparingspolitiken.

Åsiktskontroll inom den ekonomiska politiken
Den socialdemokratiska åsiktskontrollen inom den ekonomiska politiken fick till följd att 80-talets osunda ekonomiska politik rullade vidare med full kraft. Man höjde åtminstone någon skatt nio år av tio under 80-talet och man genomförde en illa planerad avreglering av finansmarknaderna.

Man institutionaliserade förföljelsen av kritikerna, från partiets inre cirklar via kontroll av anställda inom den offentliga sektorn, ända ut i tidningarnas redaktionsrum. Grassmans utfrysning statuerade ett exempel som tyvärr tystade många andra sunt tänkande nationalekonomer.

Ytligt sett gick den svenska ekonomin ganska bra på 80-talet, med full sysselsättning och svag men ändock synbar tillväxt i privatkonsumtionen. Under ytan var saker och ting dock inte alls så bra. Mycket av konsumtionen finansierades till osunt stor del med lån, bl.a. genom de allt vanligare topplånen på bostäder. Bankerna formligen slängde pengar efter folk, vilket lade grunden för den stora skuldkrisen i början av 90-talet.

Exporten stagnerade
Bankerna tjänade som sagt på den dåligt genomförda avregleringen, men de bågnade även under enorma vinster som exportindustrin deponerade. Devalveringen av kronan hade förvisso urholkat Svenssons köpkraft, men exportföretagen täljde guld med smörkniv och lånade ut pengarna till bankerna. Någonstans ville bankerna tjäna pengar, och eftersom skattehöjningar och inflation lagt en våt filt över reallönerna för vanligt folk fann bankerna en tacksam ny kundgrupp i den svenska medelklassen.

När 80-talet gick mot sitt slut saktade industriinvesteringarna plötsligt av. Exporten stagnerade, skatteinkomsterna mattades av – och budgetunderskottet gjorde sig återigen påmint. Paniken grep omkring sig på finansdepartementet. Eftersom man tystat ner den ekonomisk-politiska oppositionen fanns bara en röst i debatten: balansera statsbudgeten till varje pris.

Resultatet blev den stora skattereformen. Å ena sidan sänkte man inkomstskatterna. Å andra sidan dubblerade man momsbasen. Dessa två huvudpelare i reformen fick precis det resultat en sunt tänkande nationalekonom kunde förutse: en krasch i hushållens konsumtion, med snabbt stigande arbetslöshet som följd; och en rejäl inflationsimpuls i ekonomin.

Kosta vad det kosta vill
Effekterna av skattereformen spred sig i ekonomin samtidigt som den internationella lågkonjunkturen gjorde slarvsylta av exportindustrin. Man ska komma ihåg att exportindustrin levde högt på den svaga kronan och eftersatte sina investeringar, vilket gjorde den relativt svag i hårdare konkurrens.

På 18 månader förlorade 15 procent av alla svenskar sina jobb. Inflationen blev tvåsiffrig två år i rad. Bruttonationalprodukten föll tre år i rad. Budgetunderskottet exploderade till mer än tio procent av BNP.

Svenska nationalekonomer höll sig lydigt inom den åsiktskorridor regeringen tillät. Man förespråkade vildsinta besparingar i offentlig sektor, tillsammans med skattehöjningar, för att balansera statsbudgeten. Kosta vad det kosta vill.

Sven Grassman avled tyvärr 1992. Jag hade privilegiet att arbeta med honom av och till de sista fem åren av hans liv. Jag blev en av hans få adepter som försökte formulera ett alternativ till besparingspolitiken. Resultatet var förutsägbart: i klara ordalag fick vi veta att man skulle förstöra våra karriärer om vi fortsatte. Vilket man gjorde.

Att jag och ett par andra i samma situation skulle flytta utomlands och fortsätta hade väl ingen räknat med…

Staten drev svenskarna in i industriell fattigdom
Hursomhelst. Göran Perssons regering genomförde ett fruktansvärt besparingspaket, helt och hållet i syfte att balansera budgeten och återigen gynna exportindustrin på svenska familjers bekostnad. Eftersom kronan kollapsade hösten -92 tjänade exportindustrin återigen formidabla mängder pengar, så den klarade sig bra oavsett Perssonregeringens åthävor. Det hindrade dock inte den arrogante och okunnige Persson från att driva igenom besparingar och skattehöjningar motsvarande sju procent av BNP.

Efter sossarnas valseger 1994 höjde man kapitalvinstbeskattningen, egendomsskatter, utdelningsskatter och skatter på pensionssparande; man återinförde även förmögenhetsskatten.

Skattehöjningarna på hushållen var oerhörda. Ett exempel: vid pass 1996, fem år efter att skattereformen var fullt genomförd och med åtstramningspolitiken i full gång, ökade skatterna på hushållen med 104 kronor och 50 öre för varje 100 kronor de fick i löneökning.

På tre år, 1995 till 1998, steg skatterna från 60 till 65 procent av BNP.

På ren svenska: staten drev svenskarna in i industriell fattigdom.

Åsiktskorridoren samma som för 40 år sedan
Man kan också se det här från skattebetalarens synvinkel. Var och en av oss producerar skatteintäkter för den offentliga sektorn både direkt och indirekt: direkt genom de skatter vi själva betalar och indirekt genom de skatter våra arbetsgivare betalar med hjälp av de inkomster vi genererar för honom.

För varje 1000 kronor en svensk skattebetalare skulle producera 1994 begärde staten fyra år senare att han skulle producera 1250 kronor.

Någonstans måste de pengarna komma ifrån. Det fanns inte en chans i världen för en så högt beskattad ekonomi att generera produktivitetsökningar stora nog att betala den skattehöjningen.

Även om skattebördan lättat något på den svenska ekonomin sedan 90-talet, har själva den ekonomiska politikens paradigm bestått. Dess syfte är fortfarande helt och hållet att tjäna den offentliga sektorn, oavsett vad det kostar för skattebetalarna. Den ekonomisk-politiska debatten är fortfarande inklämd i den tvådimensionella åsiktskorridor sossarna byggde åt den för snart 40 år sedan.

Svenskar lever på minimala marginaler
Det är kanske inte så konstigt att invandringspolitiken i mångt och mycket är en avbild av den ekonomisk-politiska debatten. Åsiktskorridoren är lika smal. Med invandringen helt och hållet bekostad av skattebetalarna faller dess ekonomiska konsekvenser utanför åsiktskorridoren: ve den som kritiserar en ekonomisk politik vars syfte är att maximera skatteintäkterna – utan någon som helst konsekvensanalys.

Jag är skeptisk, men jag hoppas fortfarande att det går att vända den svenska politiska debatten så att landet undviker ännu en kollaps av 90-talssnitt. Till skillnad från 90-talet, då det fortfarande fanns ”välfärdsfläsk” att banta bort, lever svenskarna idag med så pass små marginaler att en ny massiv åtstramning skulle göra irreparabel skada på landet.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government