Nya Sundhage om nya Sverige: “Känner inte igen det trygga, tråkiga längre”

LEDARE • Pia Sundhage har i decennier varit tydlig med sina radikala vänstersympatier och sin kritik mot Sverigedemokraterna. Men i en intervju med Expressen uttrycker hon en oro för vart Sverige är på väg – ett Sverige hon inte längre känner igen. Hur ska man tolka det?

Även om Sundhage inte sätter konkreta ord på orsakerna, råder det inga tvivel om vad det faktiskt är som har förändrats i Sverige, vad som ersatt det trygga och tråkiga som hon minns från sin uppväxt på 1970-talet – gängkriminalitet, skjutningar, bombdåd, förnedringsrån, åldringsbedrägerier, gruppvåldtäkter, våldsbejakande islamism med en kraftigt förhöjd terrorhotnivå och så vidare. Har Pia Sundhage omvärderat sin syn på Sverige – och sin politiska övertygelse?

I Schweiz – med tankar om Sverige

Pia Sundhage, som idag leder det schweiziska damlandslaget i fotboll, samtalar med Expressen om sin nya vardag i Bern – en långsam, korrekt och trygg tillvaro som hon trivs med. Men när samtalet glider in på Sverige, och hur landet förändrats sedan hon själv växte upp i 70- och 80-talets solidaritetspräglade folkhem, blir tonen plötsligt allvarligare.

– När jag kommer tillbaka nu känner jag inte riktigt igen det trygga, tråkiga Sverige egentligen. Det ser annorlunda ut i dag, säger hon.

Det är kanske ingen slump att Sundhage gör jämförelsen. Schweiz och Bern ser i mångt och mycket ut så som Sverige och Stockholm skulle ha gjort om en mer ansvarsfull politik bedrivits här. Där är tryggheten fortfarande intakt och de allvarliga samhällsproblem som Sverige brottas med lyser nästan helt med sin frånvaro.

En förändrad verklighet

Sundhages ord om hur Sverige förändrats kan på ytan uppfattas som bara lätt nostalgiska – men i ljuset av samhällsutvecklingen de senaste tio åren blir lätt tolkningen av innebörden djupare än så. Känslan av trygghet, gemenskap och tillit har inte försvunnit bara av sig själv.

Det Sverige där man hjälptes åt, som Sundhage minns från sin uppväxt, har ersatts av ett land där gängvåld, förnedringsrån, gruppvåldtäkter, åldringsbrott och våldsbejakande islamism dominerar nyhetsflödet och den politiska debatten.

När Sundhage säger att hon inte längre känner igen Sverige, är det svårt att inte tolka det som en kritik av den politik som orsakat denna förändring av landet. Det är också precis den typ av samhällsproblem som Sverigedemokraterna i många år pekat ut och varnat för – problem som Sundhage tidigare förnekat och ett parti hon tagit starkt avstånd från.

Från röd radikal till blågul realist?

I valet 2014 var Sundhage tydlig. Hon beskrev sig som “väldigt röd” och kallade SD:s politik skrämmande och splittrande.

– Jag tror också att många, inte minst äldre, har skrämts, av SD:s propaganda där grupper eller intressen har ställts mot varandra, sa hon då.

Hon hyllade mångkulturen, varnade för nationalism, och undrade retoriskt om SD ens betraktade Zlatan Ibrahimovic som svensk. Det fanns, enligt henne, ett hopp i unga väljare som röstade på MP och numera saligen insomnade Fi.

Men i dag, elva år senare, tycks retoriken ha mattats. Något starkt politisk ställningstagande mot SD hörs inte. Det har ersatts av ett lågmält konstaterande om att Sverige har förändrats, att tryggheten försvunnit, att solidariteten eroderat – som i mångt och mycket låter som ett erkännande av att Sverigedemokraterna på många sätt hade och fortfarande har rätt.

Talande tystnad?

Pia Sundhage säger aldrig rakt ut vad hon syftar på. Hon nämner inte kriminalitet, islamism eller utanförskap. Och Expressen ställer inga följdfrågor som skulle kunna reda ut tvivlen. Men den som följer samhällsdebatten i Sverige kan inte låta bli att höra undertoner i hennes ord. Vad annat skulle hon kunna syfta på? Vad annat är det som i grunden förändrat Sverige på det sätt som Sundhage reagerar negativt på?

Det väcker frågan: har Sundhage, precis som många andra som under lång tid trodde på ett öppet, mångkulturellt Sverige, börjat omvärdera sina ideal? Har verkligheten hunnit ifatt och tvingat fram en ny förståelse – och möjligen även en självrannsakan – hos den svenska damfotbollens legendar?

Hålla fast eller släppa taget

Sundhage är inte ensam om att känna sorg inför det Sverige som förändrats till det sämre. Men till skillnad från tidigare, när hon öppet ställde sig på barrikaderna och kritiserade SD:s samhällsanalys, låter hon nu synbart verkligheten mer än ideologin ligga till grund för sina samhällskommentarer.

Som vänsterpolitiskt sinnad har Sundhage inte tillhört något trasproletariat. Hon har levt ett extremt privilegierat liv på behörigt avstånd från de svenska samhällsproblemen – under långa tider har hon inte ens haft svensk mark under fötterna. Hon är inte ensam bland svenska exilkändisar att väl skyddade från den förda politikens återverkningar ha hållit sig med politiskt korrekta åsikter och rada upp fula epitet om Sverigedemokrater.

Det är ännu oklart om hon gjort en genuin politisk helomvändning eller inser vidden av vad det är hon nu faktiskt säger. Men i dagens Sverige – där orden “tryggt och tråkigt” för många låter som en dröm snarare än något negativt – kan även tystnaden vara talande för den med förmågan att läsa mellan raderna.