➤ KRÖNIKA  Efter många år som muslim lämnade jag religionen och blev ateist. Det var inget lätt beslut, för jag hade en muslimsk familj och jag visste att mitt avfall skulle leda till splittring. Men jag kände att jag verkligen hade gjort allt för att rädda min tro, men misslyckats. Ju mer jag ansträngde mig för att svara på kritikernas frågor, desto mer tvivlade jag.

Dessutom hade jag en nära vän som började ifrågasätta allt mer. I början var vi försiktiga, men steg för steg blev våra diskussioner allt mer öppet kritiska tills vi båda insåg att besvärjelsen var bruten: vi var inte troende.

Både jag och min vän hade under lång tid kritiserat salafismen, en puritansk strömning inom sunnitisk islam. Mer och mer insåg vi att salafisterna i mångt och mycket hade rätt. De hade stöd i Koranen och i andra viktiga grundtexter. Det gick inte att förneka att stening, hädelselagar, slaveri och andra hemskheter fanns där. Profeten Muhammed gjorde saker som inte gick att försvara – som att låta halshugga poeter som dristade sig till att håna honom.

I den svenske orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut poeten ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.

Jag identifierade mig med poeten, inte med profeten.

Det är en gammal bok, men dess bäst före datum har knappast gått ut. Jag har märkt att man ofta finner tydligare och ärligare skildringar av islam i gamla böcker än i nya. Det kanske beror på att man då inte behövde ta hänsyn till vår tids politiska korrekthet. Islam fanns långt borta och man kunde vara saklig.

Om vi människor är mer moraliska än Muhammed, vad ska vi då ha honom till? Det är ju meningen att han ska våra måttstocken för ett bra beteende, inte att vi ska döma honom med vår måttstock. Då har vi inget behov av någon profet som kommer med en himmelsk bok. Det var sådana tankar som gjorde det allt svårare att försvara att jag var muslim.

Jag började också längta efter ett vanligt svenskt liv, sådant som många av oss tar för givet. Att få äta fläsk och kunna ta en öl. Att fira midsommar, lucia och jul. Livet som muslim kändes tomt. Och utan någon tro var ju allt meningslöst. Ramadan blev en plåga. I Sverige på vintern ska man fasta nästan dygnet runt. Det var uppenbart att Muhammed, när han bestämde reglerna för fastan, inte visste om att det fanns ett land som Sverige uppe i norr där vinternätterna var långa.

Men som sagt, att välja ateismen hade sitt pris. Jag är inte lika trygg. Som före detta muslim måste man se sig över axeln, särskilt när man befinner sig i stadsdelar med många muslimer. I tretton år bodde jag i Gottsunda utanför Uppsala. Numera undviker jag området. Jag vet hur extrema vissa unga muslimer kan vara. Jag har ju suttit i källarmoskén i Gottsunda och lyssnat på dem. Jag blev hatad redan då jag var muslim eftersom jag ifrågasatte saker, till exempel stening. Hur hatad är jag då inte som ateist!

När jag läser om att den liberale debattören Fredrik Segerfeldt konverterat till islam och kallar sig Karim blir jag smått provocerad. Det som provocerar mig är att allt liksom är på lek. Han säger det själv – han konverterar bara ”på pappret” för att kunna gifta sig med en marockansk kvinna. Han är egentligen fortfarande ateist.

Är man ateist, så kan man inte samtidigt vara muslim. Det säger sig självt. En ateist tror inte på någon gud medan en muslim tror att det finns en gud som sänt Muhammed till mänskligheten med Koranen. En annan sak som provocerar mig är detta att det nästan alltid är icke-muslimerna som ska anpassa sig till muslimernas krav och visa respekt för muslimernas känslor.

Imamer kan predika i Svenska kyrkan, fast de har en helt annan tro. Detta samtidigt som samma kyrkor inte skulle låta kristna med klassisk tro predika. För deras tro är ”exkluderande” eller ”intolerant”. Det är något osunt med denna underdånighet. När jag var muslim fick jag massor av inbjudningar till att prata i kyrkor och delta på konferenser. Nu när jag är kritisk, och dessutom sverigevän, är de inte lika entusiastiska. Jag får faktiskt inga inbjudningar alls.

Tänk om en icke-muslim skulle säga, vill du gifta dig med mig måste du lämna islam. Han hade förmodligen uppfattats som inskränkt, intolerant och kanske till och med ”islamofobisk”. Det är ju det inre som räknas, inte vilken religion man tillhör, resonerar många svenskar. Men Segerfeldt kan inte säga till de marockanska myndigheterna att han visserligen är ”kafir”, det vill säga otrogen, men ändå en hygglig man, som kommer att bli en god make och far. Det fungerar inte så.

Han kallar konverteringen ”en praktisk omständighet” och ”formalitet”. Alltså inget att bry sig så mycket om. Det betyder inget. Men jag tycker att det betyder mycket. Att kalla sig något man inte är låter som hyckleri – och det är respektlöst mot alla ex-muslimer som offrat så mycket för att vara sanna mot sig själva och andra människor. Och att gå med dessa krav är att, om än så litet, att befästa det ojämlika förhållandet mellan islam och icke-muslimer.

Men Segerfeldt befäster även detta förhållande på ett annat sätt. Han kan säga att frikyrkliga håller på med ”mumbo-jumbo” och ”hokus pokus”, men mig veterligen aldrig sagt något liknande om islam. För en ateist och sekulärist borde ju islam utgöra ett betydligt större problem än kristendomen. Det är till exempel mycket vanligare att muslimer stödjer hädelselagar än att kristna gör det. Men Segerfeldt verkar inte vara bekymrad över detta. Han är i stället för ”fri invandring” som vi vet – vi har facit i hand – betyder mer islamisk fundamentalism och fler områden som Gottsunda, Rinkeby och Rosengård.