LEDARE • Marine Le Pen har dömts till fyra års fängelse – varav två i husarrest – och ett femårigt förbud mot att kandidera i val. Anklagelsen: att mellan 2004 och 2017 ha missbrukat 2,9–4,1 miljoner euro av EU-parlamentets medel för att betala RN-personal som jobbade nationellt i stället för i Bryssel. Domaren kallade henne “hjärtat” i ett “systematiskt missbruk”. Men när bevisningen dissekeras framstår domen som bräcklig – tunn och så hård att den luktar politisk avrättning snarare än rättvisa.

Bevisen är knappast bergfasta. Åklagarna lutar sig på dokument, textmeddelanden och vittnesmål. Ett exempel är ett textmeddelande från en assistent som, månader efter anställning, bad om att få träffa sin europaparlamentariker – ett tecken på att han inte jobbade i Bryssel. Men hur hållbart är detta?

Textmeddelanden kan misstolkas, och EU:s regler för assistenter är så vaga att gränsen mellan parlamentariskt och partiarbete är en dimma. Le Pen hävdar att detta är praxis – och hon har fog för det.

Det finns fler närliggande exempel när andra europaparlamentariker använt pengarna på sätt som kan betraktas vara i gråzonen. Som när Centerpartiet skickade öronmärkta EU-anslag till “Zelenskyjs fickor”. Totalt sa C-parlamentarikern att det rörde sig om en miljon kronor vardera för de två ledamöterna. Alltså två miljoner kronor totalt sett:

Det allmänna utgiftsbidraget får inte användas till annat än de omkostnader det är öronmärkt för, och eventuell återstod ska egentligen betalas tillbaka till unionen. Men det finns inga krav på redovisning av hur pengarna används. Och det är ytterst få ledamöter som följer regelverket.

Samnytt försökte nå Emma Wiesner vid den tiden med anledning av hur hon använder kontorspengarna. Vissa som kommenterar i sociala medier menar att hon egentligen borde betala tillbaka pengarna till EU:s skattebetalare. Emma Wiesner valde att inte svara.

Mosa, en användare på X, tar upp andra exempel på hur en rad EU-parlamentariker, alla socialdemokrater, blivit dömda eller utreds för regelrätta mutbrott under det så kallade Qatargate, en korruptionsskandal som avslöjades i december 2022. Gemensamt för alla är att de fick milda, eller inga straff alls. “Appropå domen mot Marine Le Pen, jämför med följande, och berätta gärna vad ni tänker“, skriver Mosa.

Skillnad på politiker och politiker

Partiet Democratic Movement (MoDem) i Frankrike, ett liberalt och starkt EU-positivt parti och tillika Macrons allierade, fälldes 2022 för att ha missbrukat 300 000 euro på nationella kampanjer, men ingen där fick fängelse. Sarkozy, som var och är inblandad i flera korruptionsskandaler, blev först efter att rättsprocesserna var över förbjuden att delta i val. Men i Le Pen fall får hon alltså smaka på fängelse och direkt ett förbud som krossar hennes chans i valet 2027 – där hon leder opinionsmätningarna – trots att de fastställt att hon inte ens tjänat på det själv. Varför denna skillnad?

Notera även att franska domstolen dessutom gör ett avsteg från deras normala praxis, nämligen att påföljden, alltså förbudet att medverka i val, ska börja gälla direkt och inte när domen vunnit laga kraft efter att sista instans sagt sitt. På grund av att överklagan kan ta lång tid, åratal, skulle det rent teoretiskt kunna bli så att Le Pen frikänns i högre instans, och därmed borde ha fått ställa upp, men nu hindras hon från att göra det även om hon kanske finnes oskyldig.

Krafterna bakom är uppenbara. Macron, som demoniserat Le Pen i åratal, ser sin värsta rival försvinna. EU, som avskyr hennes politik om att motverka överstatligheten, gnuggar händerna. Paris rättssystem, uppenbarligen megafon för eliten, levererar. Detta är inte rättvisa, utan en politisk kupp för att tysta en röst som skrämmer makten. Om detta är en “rättstat” i Europa, är vi alla i fara.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Varför reagerar så få på EU:s totalitarism?”

“Krigsförklaring”

Reaktionerna på domen har varit starka från den europeiska högern.

“Jag är chockad över den otroligt hårda domen mot Marine Le Pen”, sa den nederländske politikern Geert Wilders och fortsatte: “Jag stöder och tror på henne till 100 procent och jag litar på att hon kommer att vinna överklagandet och bli Frankrikes president“. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini gick ännu längre och kallade domen för ”en krigsförklaring från Bryssel”.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán, förklarade helt enkelt: ”Jag är Marine”. I Belgien kallade Tom Van Grieken, ledare för Vlaams Belang, domstolens beslut för ”en attack mot demokratin” och lovade att ”Le Pen kan fortsätta att räkna med vårt stöd”.

Spaniens Santiago Abascal, ledare för det invandringskritiska partiet Vox, varnade: ”De kommer inte att lyckas tysta det franska folkets röst.”

Le Pens partiledarkollega Jordan Bardella menar att det inte bara är Le Pen som döms orättvist, utan att det är den franska demokratin som avrättas.

Även USA uppmärksammar det hela. Elon Musk skrev på X att “när den radikala vänstern inte kan vinna via demokratiska omröstningar missbrukar de rättssystemet för att fängsla sina motståndare. Detta är deras vanliga spelbok över hela världen“.

Mike Benz, författare och före detta tjänsteman vid utrikesdepartementet som arbetade med cybersäkerhet och internetpolitik under Trumps första mandatperiod skrev:

Marine Le Pen i Frankrike, Bolsonaro i Brasilien, Imran Khan i Pakistan, Matteo Salvini i Italien, Donald Trump i USA, Calin Georgescu i Rumänien

Att varje populistisk utmanare åtalas för brott är en dolkstöt i hjärtat på demokratins trovärdighet.

Ett mönster

Domen mot Marine Le Pen är alltså inte en isolerad händelse. I Europa ser vi allt oftare hur rättssystem används som vapen mot politiska dissidenter. I Polen har exempelvis partiaktiva för det konservativa partiet Lag och Rättvisa utsatts för juridiska trakasserier, arresteringar och annat från en alltmer politiserad domstol under Tusk-regeringen.

I Spanien har det invandringskritiska Vox också börjat jagas på grund av påstådd “korruption”. I Tyskland pratas det om att förbjuda AfD. Presidentvalet i Rumänien ogiltigförklarades när “fel” högerkandidat vann. I Georgien krävde EU att valet skulle göras om. I Brasilien är Bolsonaro drabbad. För att inte tala om häxprocesserna mot Donald Trump som kulminerade med två mordförsök. Överallt krymper utrymmet för oliktänkande, medan vänsterliberalerna – nationell eller europeisk eller internationell – nu använder alla medel för att tysta oppositionen.

Le Pens fall är en av många varningssignaler. Om rättvisan kan böjas för att krossa en ledare som skrämmer eliten, vad blir då nästa steg? En demokrati som offrar sina principer för att skydda sig själv är ingen demokrati – det är en maskerad tyranni. En demokratur, där den orwelliska ordboken gäller. När röster som Wilders, Salvini och Orbán ropar ut sitt stöd, ekar det av en sanning: detta är inte bara en attack mot Le Pen, utan mot oss alla som värnar friheten att tänka, tala och välja.

Det centrala är att vi alla nu måste inse att vänsterliberalerna, alltså även till synes “moderata” krafter, inklusive gammelmedia, är en del av det auktoritära och totalitära förtryck som sker mot alla som inte tycker som dem. För när väljarna faktiskt reagerar genom valsedeln och vill ha förändring så får de inte den. Frågan är hur långt detta förtryck från vänsterliberalt håll kan tillåtas gå.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Biden-administrationen tvingade Polen att gripa politiska motståndare”

Texten är uppdaterad