DEBATT • Rättvisan är grym. Vi ägnar våra liv åt att undfly den. Om vi inte är skyldiga på grund av vad vi gjort så är vi definitivt skyldiga på grund av vad vi inte gjort. Rättvisan ger oss vad vi förtjänar. Det är sällan bra.

Men trots dessa problem har rättvisan ett heligt sken över sig. Vi tror att vi vill ha den, och söker den ständigt. Eller åtminstone så lurar vi i oss själva och andra att vi vill den. Men tron att vi vill ha rättvisa betyder att vi inte känner igen den när vi stöter på den, eftersom vi i själva verket inte alls vill ha den. Riktig rättvisa ter sig ofta orättvis, särskilt när vi är vana vid privilegier. Eftersom vi­­­ är människor lär vi inte känna oss rättvist behandlade förrän vi blir orättvist behandlade — alltså när vi favoriseras.

Detta ligger bakom många konflikter. Även när två grupper behandlas rättvist lär båda känna att de behandlas orättvist, och att den andra är privilegierad. Aktivister kommer därför aldrig bli arbetslösa. De kommer att fortsätta kampen för ”rättvisa” tills de är privilegierade, och sannolikt långt därefter. Men detta privilegium innebär ju att andra måste behandlas orättvist, på riktigt. Sannolikt lär dessa andra kontra med sin egen aktivism.

Men rättvisan är också grym då den innebär att alla fel inte kan skyllas på andra. Att saker är någon annans fel är tröstande, då det ju betyder att det inte är vårt fel. Vi vill alltså att det ska vara någon annans fel. Och vi människor är mycket sluga när det gäller att finna vad vi vill finna. Ofta kan inte ens det faktum att det vi letar efter inte existerar hindra oss från att finna det. Sökandet efter rättvisan är ett sökande efter syndabockar.

Men även när det finns en verklig orättvisa så ligger skulden långtifrån alltid i en person. Istället ligger den i verkligheten. På vissa platser skiner solen, på andra regnar det. Detta är ingens fel, det är bara ett faktum som måste accepteras. Den hänsynslösa slumpen råder över världen, och därmed skulle orättvisan funnits även om det inte fanns en enda människa.

Ett vanligt felslut är att ”min granne har det bättre än mig – han måste ha fuskat.” På så vis utesluter vi automatiskt andra förklaringar till att grannen klarat sig bättre. Detta blir särskilt problematiskt när vi missförstår situationen och ger oss på någon helt oskyldig grupp, som häxor, judar, eller vita heterosexuella män, eller vad det nu råkar vara. Ibland blir vi så besatta av rättvisa – eller av vad vi tror är rättvisa – att vi begår vilka orättvisor som helst för att nå den. Ofta skador vi på så vis både oss själva och andra.

Skillnader i förmåga framstår lätt som orättvisor. Vissa är starkare, smartare, kunnigare, och mer disciplinerade än andra. Åtminstone i sådant som samhället uppskattar och belönar. Detta är plågsamt att erkänna, då ingen vill erkänna att andra är bättre än en själv. Det är mycket trevligare att tala om orättvisa.

Tyvärr lever vi i en ganska rättvis värld. Psykologiskt är detta svårt att medge, då vi måste förklara varför vi inte har det ännu bättre än vi har det. Vi vill alla vara speciella, men kan inte vara det. Framgång är relativt till medtävlarna, vilket betyder att det oundvikligen finns fler förlorare än vinnare.

Men å andra sidan så finns det en stor fördel med att leva i en rättvis värld där folk belönas för sina insatser, nämligen att vi får leva i ett välfungerande samhälle. Välfungerande samhällen är trots allt välfungerande just eftersom de är bra på att uppmuntra sina medlemmar att tävla i att hjälpa varandra, genom att köpa, sälja, och arbeta. Om världen faktiskt var så orättvis som aktivisterna påstod, och stöld och lögn var enda vägen till framgång, så hade hela världen varit som Afghanistan, Syrien, Venezuela, Nordkorea och Somalia. Nu är den lyckligtvis inte det.

Jakob Sjölander